Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

tisdag 23 april 2013

Lika möjligheter för alla barn!

Jag har läst Moderaternas "Lika möjligheter för alla barn" - En välfärdspolitik som förbättrar barns uppväxtvillkor. Rapporten fokuserar på två övergripande frågor: vår tids sociala utmaningar för barn i allmänhet och socialt utsatta barn utmaningar i synnerhet. Det är en rapport full av siffror och grafer som beskriver hur barn och ungdomar mår.

Moderaterna har en stark tilltro till att de allra flesta föräldrar är kloka, kapabla och vuxna ansvaret att ge kärlek, trygghet och en god uppväxt för sina barn. Man ska inte misstro föräldrars förmåga bara för att de inte har en speciell utbildning eller gott om pengar. Man påpekar att det är inom familjen som en god fostran grundläggs och där de flesta barn får det stöd som hjälper dem att lyckas senare i livet. Vanliga familjer och vanliga föräldrar duger. Jag blir glad när jag läser detta! Så måste det ju vara. Det är väl klart att föräldrar i normalfallet duger och har förmåga att ge sina barn kärlek och trygghet.

Men trots att vanliga familjer duger är det så att barn har olika goda förutsättningar till lärande och utveckling; en del medfödda, andra präglade av familjens förhållanden och egenskaper. Det är här förskolan kommer in i bilden - förskola och skola med hög kvalitet kan utjämna sociala skillnader. Ibland behövs det mycket kraftfulla tidiga sociala interventioner för att det inte senare ska gå riktigt illa. I nuläget är vi i Sverige ambivalenta till sådana insatser. Ok, det fanns vissa förbehåll. Det är inte säkert att föräldrarna duger. Och då är det ju jättebra att förskolan kan se till att alla barn samlas på mitten. De som har det dåligt får det lite bättre och de som har de bra får det lite sämre. Antar att det är rättvist och bra.

Moderaterna tycker att barn och familjer utvecklas väl med det ansvar som frihet ger men det behövs även ett livaktig civilsamhälle som bryr sig om både "egna barn och andras ungar". Vårt gemensamma ansvar för barn går längre än det personliga ansvaret som föräldrar har för egna barn. I den meningen är alla barn allas barn! Jag är med på banan igen. Föräldrarna utvecklas med sitt ansvar -låter helt ok. Känner igen mig. Ju längre tid man får vara förälder desto mer utvecklas man. I början känner man sig lite osäker och trevande. Man har ju inte upplevt detta förut och måste få vara med om olika situationer och få träna sig i vardagen för att lära sig. Civilsamhället tycker jag också om. Det känns bra när det är fler vuxna kring barnen. Det kanske finns mor- och farföräldrar som kan vara barnvakt om man ska uträtta ett ärende. Kanske kan en granne ingripa om de ser att ens barn gör något dumt eller att något farligt är på väg att hända. Men det där med att all barn är allas barn vet jag inte direkt! Jag känner att jag vill ta ansvar för mina barn men inte om andras. Jag känner inte heller att jag är helt bekväm med att andra vuxna främmande människor ska känna något specifikt ansvar för mina barn förutom det ansvar man kan förvänta sig att alla människor känner för alla andra. Man ingriper om något farligt ser ut att hända, säger till om man ser att någon bär sig alldeles för illa åt...

Utredningen går in på viktiga personer som har format synen på barn i Sverige. Den börjar med Ellen Key. Hennes tankar ligger bakom mycket i det moderna Sveriges syn på barn. Vi, mer än i andra länder, tror att barn är självständiga personer med egna viljor och rättigheter. Barn är inte bara just föräldrarnas barn och största ansvar i livet, utan också individer i egen rätt. Ja, det är väl klart att barnen är egna individer och har en egen vilja. Men de har svårt att själva kunna ta ansvar för att forma ett bra liv. Det måste någon hjälpa dem med. Frågan är vem som är ansvarig. Det verkar som om moderaterna tycker att det är föräldrarna men jag känner att i texten glider det lite - det är nog samhället som vet bättre vad barnen vill ha. Ellen Key vill att barnet ställs i centrum för samhället och familjen och att alla barn ska få rätt till en likvärdig barndom. Här blir det ju svårt om föräldrarna skulle få ansvaret. Vissa föräldrar har mer pengar än andra, vissa är smartare, snällare... Det blir inte likvärdigt. Men om alla barn är på förskolan den största delen av sin vakna tid då blir det ju faktiskt likvärdigt! Nästan i alla fall! Ellen Key ansåg att alla barn skulle kunna förverkliga sina inneboende kreativa krafter i goda, socialt utjämnande institutioner såsom en grundläggande förskola och skola. Här har vi alltså en sån där idé som ligger bakom vår syn på barn. Men barn kan ju inte bara utveckla sin kreativitet hela dagarna. De ska också anknyta till sina närmaste, få kroppskontakt med någon som står barnet nära (förslagsvis mamma eller pappa), bygga upp en självbild, en trygghet, få ögonkontakt, vuxenpratkontakt, få lära känna sitt hem, sin familj, sina närmaste omgivningar, få lugn och ro, sova ut på morgnarna, slippa stressa fram och tillbaka...

Moderaterna vill också nämna den svenska "sociala ingenjörskonsten". Den bygger på en tro på förnuft, rationalitet och upplysning men den kunde också bli moraliserande, okänslig och rentav brutal. Utredningen berättar om hur makarna Myrdal förselog en rad sociala reformer för att få bukt med den låga nativiteten. Dessa sociala reformer blev hörnstenar i välfärdsstaten. Det var fråga om daghem (storbarnkammare), fria skolluncher, olika pedagogiska insatser, utbyggd vård för alla barn och mödrar, familjehem, bostadssubventioner för barnfamiljer och mycket mer. Baksidan var att denna socialpolitik ville förflytta hela ansvaret för barnen till staten. Fast så är det väl nu? Staten betalar föräldrarna för att få ta hand om deras barn på dagarna. Gratistimmar till barn över 3 år. Billig fritidsverksamhet för de lite äldre barnen. En övertro på att förskolan ska kunna lära barnen mer än deras föräldrar kan. En övertro på att förskolan ska kunna kompensera för all den kärlek och kroppskontakt barnen går miste om när de måste tillbringa den största delen av sin vakna tid i förskolan.

Som en sammanfattning konstaterar man att Sverige förenar flera traditioner: en långt driven respekt för barns egna individuella rättigheter och vanliga svenska föräldrars goda förmåga att ta hand om
sig och de sina. I kombination med en ovanligt stor tilltro till att staten både kan och vill gott – och behöver ha både resurser och kunskaper för att också göra gott. Man menar att bara det ena räckte inte på den tiden och i dag räcker inte bara välvilja och goda ambitioner. Moderaterna menar att med den en gång radikala "infrastrukturen" av väfärdspolitiska lösningar som en brett utbyggd pedagogiska förskola, MVD, barnsjukvård, vaccinationsprogram och mycket annat så är en god grund lagd för ett samhälle där de flesta barn har internationellt sett riktigt goda uppväxtvillkor. Kombinationen väger inte riktigt jämt. I så fall borde föräldrar och förskola få lika mycket tid tillsammans med barnen. Nu är det förskolan som går segrande ur kampen om barnen. De får mest tid tillsammans med barnen. Frågan är vad pedagogerna tycker. Är de intresserade av att ta hand om många barn många timmar varje dag? Det är jobbigt att ta hand om barn. I det naturliga livet får vi barn ett antal år i vårt liv. Vi får inte barn hela livet. Det är kanske inte meningen att vi ständigt ska "arbeta" med småbarn. Det sliter på kroppen och faktiskt även själen. När man tar hand om egna barn är det en annan sak. Man älskar dem. Man känner dem från allra första början. Man lär känna dem och vet att man ska ha en relation hela livet. Man har bara ett eller kanske 2 riktigt små barn på en gång. Barnen växer och blir större. På förskolan är det många barn. Det blir mycket ljud, många lyft, många påklädningar och avklädningar, mycket bråk... När barnen blir för stora byter de avdelning eller slutar på förskolan. Nya kommer ständigt. Det låter som om många kvinnor har fått en ganska arbetsam arbetssituation.

Sedan fortsätter rapporten med att vi om vi jämför internationellt har vi en trygg och gynnsam barndom. Vi har skäl att vara stolta över hur mycket Sverige fokuserar på barns behov. Vi har världens mest generösa föräldraförsäkring som tillåter långa ledigheter när barnen är små och som uppmuntrar papporna att tidigt ta en aktiv roll. Det finns ett levande föreningsliv för barn, stora fria naturområden och ett starkt engagemang för barnkultur. Det allra viktigaste är att barn får en bra uppväxt där båda föräldrarna är engagerade i sina barns utveckling. Barn blir sedda, hörda och bekräftade och växer upp i ett fredligt, tryggt och jämlikt samhälle där de tidigt förväntas ta ansvar. Den här goda traditionen är arvet från Barnets århundrade i Sveriges 1900-tal. Det är ett arv värt att slå vakt om och bygga vidare på! Problemet är att vår tid präglas av nya uppväxtvillkor som kräver nya välfärdspolitiska ansatser, idéer och lösningar. I det stora hela är Sverige ett bra land att växa upp i och få länder lägger större tonvikt vid barnperspektiv och barnens behov. Många barn är utsatta på ett sätt som deras föräldrar inte var i samma ålder. Det rör sig om kränkningar på internet, mobbing och våld, en känsla av brist på mål och mening och psykisk ohälsa. Det handlar också om hedersrelaterat förtryck och ekonomisk utsatthet. Man är alltså övertygad om att det är bäst i Sverige. Visst, det är bra att man kan få vara hemma med en stor del av lönen barnets första år av livet. Det är bra att man får behålla jobbet så länge man har föräldradagar kvar. Det är bra att både mamman och pappan får vara hemma. Det är bra för dem som bor i en kommun som tillåter vårdnadsbidrag - de kan vara hemma och behålla sitt jobb i hela 3 år. Man glömmer dock att tala om att i andra länder är det möjligt att vara hemma längre hos sina barn om man vill det. Man kan klara sig på en lön i många europeiska länder. Det är väl bra? Man glömmer att tala om att barnen visserligen har fått chansen att ha pappan hemma några månader på dagtid men också förlorat enormt mycket tid tillsammans med sin mamma. Barnet har alltså i bästa fall bara vunnit lite pappatid (från en period i livet som man inte har några konkreta minnen ifrån) och förlorat nästan all mammatid som tidigare barngenerationer hade.

Sedan går utredningen igenom en mängd problem som barn och ungdomar ställs inför. De här problemen är det alltså som utgör de nya uppväxtvillkoren:

1. Internet som betytt fantastiska möjligheter men också risker som vuxna inte alltid ser. Risken att barn råkar illa ut på internet ökar när barnen är ensamma hemma för mycket. När föräldrar och barn tillbringar tid tillsammans i samma lokaler kommer chanserna öka att de vet mer om varandras liv. Man håller helt enkelt lite koll!

2. Mobbing och trakasserier. Anmälningarna har ökat kraftigt i Sverige trots antimobbingprogram och ny lagstiftning. Mobbingen blir grövre och slår ibland över i misshandel eller andra brott. Varför ökar mobbingen? Kanske är det så att barn som lämnas för mycket åt sitt öde, blir för utlämnade åt andra barn, står utan ett hem där det finns en förälder närvarande på dagtid tvingas bli hårda. Man måste hävda sig. Det blir lite Flugornas Herre över det.

3. Psykisk ohälsa. Både barn och föräldrar kan ha svårt att hantera alla nya möjligheter. Vissa barn blir inte rustade för att klara livets krav och utmaningar utan drabbas av oro och psykisk bräcklighet. Undersökningar visar att barn och ungdomar mår sämre nu än om man jämför med 1985. Flickor äter medicin mot huvudvärk och magont. Allvarligare psykisk ohälsa konstateras oftare bland barn och unga. Det handlar om neuropsykiatriska diagnoser som ADHD och autismspektrumstörningar. Det här gör att de unga kommer att få svårt att få jobb och försörja sig själva i framtiden. Även akuta psykiatriska problem tycks öka på ett oroväckande sätt. Sjukhusvård för självskador har ökat markant de 10 sista åren. Särskilt unga kvinnor, barn och unga med utländsk bakgrund och barn i social och ekonomisk utsatthet är utsatta. En del av lösningarna till den psykiska ohälsan handlar sannolikt om att vuxna måste bli bättre på att förbereda verklighetens krav. Det handlar också om närvaro av kuratorer och vårdpersonal där ungdomar finns. Det är något fascinerande över att M konstaterar att barn i mycket mår sämre nu än förr och ändå inte gör någon analys om VARFÖR det är så? Det är väl mycket mer intressant att ta reda på vad som gör våra barn sjuka än att plåstra om såren efteråt? Den där meningen att "vuxna måste bli bättre på att förbereda på verklighetens krav" är också intressant! Hur menar man då? Ska barnen från början tränas i att bli vuxna och på vilket sätt? Jag antar att de menar förskolan. Där ska barnen skolas in i den hårda verkligheten, börja studera för att klara skolan och lära sig tampas med andra människor... Mmmm, tveksamt om det funkar. Jag fick nästan för mig att det är den här "förberedelsen" som gör barnen sjuka! Tänker på Gordon Neufeldt som säger att för att bli självständig måste man först få vara beroende! Tål att tänka på!

4. Ekonomisk utsatthet. Barn kan vara ekonomiskt utsatta av olika anledningar. Barn har i alla tider varit med om att separeras från en förälder. Under 1900-talet har karaktären förändrats dramatiskt. Förr hände det att en förälder avled men få gick skilda vägar. Barn till separerade föräldrar kan råka ut för att pappan inte tar ekonomiskt ansvar fullt ut. Forskning visar att enbart mycket låg ekonomisk standard sällan betyder långsiktiga problem för barnen. Dert som är problematiskt för barnen är kombinationen av låg ekonomisk standard och socialbidrag och/eller andra sociala problem. Barn till långvariga socialbidragstagare löper större risker för låg utbildning, tonårsgraviditeter, missbruk och psykisk sjukdom. Långvarigt socialbidragsberoende blir en stark markör för andra sociala problem och riskerar dessutom att gå i arv. Barn till ensamstående mammor är en utsatt grupp. En annan utsatt grupp är barn till utlandsfödda, som mer eller mindre nyligen har invandrat till Sverige. Detta handlar naturligtvis i grund och botten om arbete och arbetsinkomst. Och här finns inga genvägar. Att invandrade föräldrar betydligt fortare än idag kommer in på den svenska arbetsmarknaden är viktigt för många barn som idag lever i ekonomisk utsatthet. Jag kan tänka mig att det är tufft att byta land. Det är hårt att inte kunna språket och kulturen. Kanske är det ett hårt krav att både mamman och pappan  snabbt ska komma in på arbetsmarknaden och lämna sina barn på förskola. Kanske kan man se det som normalt att en part i förhållandet är hemma så att familjen kan i lugn och ro komma in i samhället. Kanske kan man hjälpa till på andra sätt än att ta barnen från föräldrarna hela dagarna. Kanske kan man ordna träffar med andra föräldrar i samma situation, lotsa in mammorna på öppna förskolan för att på så sätt hjälpa föräldrarna in i samhället. Barn är en bra "dörröppnare" - att prata om barn och vara tillsammans med barn är något som förenar kvinnor i alla kulturer!

Bland det allra bästa med den svenska jämlikhetstraditionen är den rotade föreställningen att varje barn, varje generation ska få sin egen chans. Inte främst bli ett resultat av sina föräldrars val och öde, utan få mötas och bedömas på egna meriter. Alla ska kunna lyckas i livet, och det ska bygga mer på vad man själv gör än på vad föräldrarna en gång har gjort. Det ska betyda mer vart man är på väg än var man kommer ifrån¨. Absolut! Alla ska självklart ha samma chans. Ett bra sätt att komma dit tror jag är att man skapar en bra skola som fokuserar på undervisning och inte barnpassning. Som det är nu sjunker skolresultaten stadigt och klasskillnaderna ökar i skolan. Barn till högutbildade föräldrar får bättre betyg än barn till lågutbildade. Om skolan inte tar sitt ansvar och ser till att barnen får den undervisning de har rätt till kommer de medvetna föräldrarna se till att deras barn lär sig ungefär det de ska i alla fall. De som inte har medvetna föräldrar kommer att halka efter. Det är så det ser ut nu. Trots att nästan alla barn går i förskola och borde vara väldigt väl förberedda för skolan och väldigt socialt utjämnade!
"Men även om Sverige i internationell jämförelse fortfarande står rätt stabilt i hygglig social rörlighet, finns det tecken på framtida problem som inte bör negligeras. Det är väl känt inom socialtjänsten att traditionella tunga sociala problem som narkotikamissbruk och hemlöshet går i arv till nästa generation. Ärftligheten inom kriminalitet är också belagd, liksom att risken för barn att som vuxna bli socialbidragsmottagare ökar om föräldrarna varit långvarigt beroende. Men nyare studier visar att det också i socialförsäkringarna finns risker för samma sak – t ex risken att vuxna barn själva får omfattande sjukfrånvaro om föräldrar en generation tidigare har haft det. En del av detta har fullt rimliga förklaringar, som exempelvis medicinskt ärftliga sjukdomar, som leder till hög sjukfrånvaro. Annat är mer ett tecken på att vi inte lyckas kompensera barn som växer upp med vissa svårigheter, på ett sätt som gör att de själva kan undvika dem." Man har alltså studerat sjukdomsmönster mellan föräldrar och barn och sett att sjuka föräldar får sjuka barn. Det blir alltså en en ärftlig belastning. Jag antar att de menar att de som är fusksjuka för vidare sitt dålig arv till sina barn. Samhället har inte lyckats kompensera dessa barn. Jag tror att de menar att för dessa socialt belastade barn skulle det vara bra med förskola. Där ska de nog kunna lära sig att bara friskare!

Moderaterna är alltså ute efter det faktum att barn tar efter sina föräldrar. De kallar det social ärftlighet. De tänker att man ska bryta det här mönstret på något sätt. Kompensera barn som växer upp med vissa svårigheter. En mycket välmenande tanke. Man fortsätter att förklara hur den svenska socialpolitiken fungerar och berättar om hur man ska utveckla den.

"Traditionell svensk socialpolitik är mycket generell – breda lösningar, lika för alla – vilket ofta har visat sig mycket framgångsrikt. Man minskar risken för stigmatisering, minimerar risken för kraftiga ekonomiska tröskeleffekter och lägger en hög och jämn lägstanivå för sociala insatser. Den generella grunden ska ligga fast. Men detta räcker inte längre. För mer specifika problem krävs mer specifika insatser. Internationell social interventionsforskning talar mycket om tidiga, målinriktade preventiva insatser, där man går in och stöttar och påverkar sådant som ännu går att påverka. Tydligast gäller detta kanske barnens skolresultat, trots en långtifrån optimal uppväxtmiljö.

Nu har vi kommit fram till hur problemen ska lösas. Och det är genom förskolan man ska få ordning på den här sociala ärftligheten som ställer till det för många barn.

"En viktig utgångspunkt är skillnaden mellan ”förskola” och ”barnomsorg”. Barnomsorg tar sikte på att föräldrar vill och behöver jobba trots att de har små barn, medan förskolan tar sikte på barns lärande oavsett vad föräldrarna gör på dagarna. Ofta bedrivs förskolan fortfarande som en form av barnomsorg - ett dagis - där syftet är en trygg omsorg om barnen. Dagens förskola har högre ambitioner. Förskolan är till barnen, för att ge barnen en trygg tillvaro och en pedagogisk utveckling som ger barnet förutsättningar för att få en bra kunskapsmässig grund att stå på inför skolstarten." Moderaterna vill alltså förändra förskolan så att den blir mer pedagogisk. Barnen ska inte bara passas utan de ska få lära sig saker. Jag funderar lite på vad det är barnen ska lära sig. Ska de lära sig läsa, räkna matte, skriva...? Eller är det mer subtila saker som ska läras ut. Räkna pinnar och frukter, använda tidsuttryck och lägesord när man pratar med barnen (tror jag faktiskt att de allra flesta föräldrar gör helt naturligt - vi ska åka snart/sen/nu. Du får mer/inget mer/mycket/lite...)Vid vilka åldrar har de tänkt sig att barnen ska lära sig det? Sker det i grupper eller är det helt individualiserat. Jag föreställer mig att det är rätt svårt att lära flera 2-åringar att läsa på samma gång. Blir det vissa timmar som är vikta åt pedagogiken eller pågår lärandet hela tiden?
"Forskningsresultat visar att barn som vistats på förskola har en bättre kognitiv utveckling än barn
som enbart får omsorg i hemmet. Långsiktiga effekter av förskolan har också konstaterats beträffande verbal och matematisk förmåga hos barnen då de fyllt 8 år. Det har även visats att tidig språk- och matematikinlärning är viktig för barnens senare skolgång. Studier av förskolans effekter på något äldre barn visar att barn från socialt mindre gynnade familjer drar mest nytta av förskolan." Den där meningen om att forskningsresultat visar att barn som går på förskola skulle utvecklas bättre än hemmabarn kommer ofta upp när politiker pratar om förskolan. Ändå presenteras aldrig den där forskningen. Jag blir så nyfiken! Var kan man läsa om den här jämförelsen mellan förskolebarn och hemmabarn? Kan man ens göra sådana jämförelser. 88 % av alla 2-åringar går på förskola. Det betyder att det bara är 12 % som är hemma. Jämför man dessa grupper med varandra? Jag letar i litteraturlistan längst bak i rapporten men hittar inga titlar som skulle kunna handla om förskolebarnens utveckling jämfört med hemmabarnens.

"Reformen med kommunala vårdnadsbidrag har för en del föräldrar inneburit en viktig flexibilitet med möjlighet till individuell anpassning av exakt när övergången från föräldraledighet till förskola ska ske. Föräldrar är olika liksom barn i samma syskonskara är olika. Det är bra. Samtidigt antyder statistiken över hur mycket vårdnadsbidraget används i olika kommuner, att det finns en risk att vårdnadsbidrag för en del familjer fördröjer etableringen på arbetsmarknaden för mammor, och försenar viktigt lärande på förskolan för barnen. Det var inte avsikten. Reglerna för föräldrapenning när man kommer till Sverige med lite större barn ses nu också över av regeringen." Jag fattar inte riktigt. M säger att vårdnadsbidragsreformen inte var till för att fördröja etableringen på arbetsmarknaden för mammorna. Men om man får lov att vara hemma i 3 år med sitt barn så blir väl etableringen på arbetsmarknaden fördröjd med 3 år? Hur hade de tänkt sig att reformen skulle funka? Både jobba och ha vårdnadsbidrag? Man säger också att barnens viktiga lärande på förskolan fördröjs. Vet man att barnen som har varit hemma till 3 år lyckas sämre i skolan än andra barn?

"Vi har stor respekt för att olika familjer har olika värderingar om när, hur och var barnen ska påbörja sin väg in i skolans värld. Men vi tror generellt att den bör påbörjas tidigt och med höga pedagogiska ambitioner. Och vi är övertygade om att barn som lever i olika former av social utsatthet, skulle ha långsiktig glädje av att delta i svensk förskola. En viktig uppgift är därför att bättre nå en del av de barn som idag som inte går på förskolan alls." Det är lätt att säga att man har respekt för en sak! Men det är svårare att respektera i verkligheten. Vissa föräldrar tror att det är bättre för barnen att vara hemma tillsammans med mamma/pappa och ev syskon innan barnen börjar i skolan. M tror att det är bättre för barn att få pedagogisk undervisning tidigt. Men är det ok att bara tro när det gäller barn? Jag trodde att föräldarna hade företräde när det gäller att tro - de känner sina barn och de känner sig själva. Politiker borde inte tro så mycket. Det finns andra undersökningar man kan läsa. Det finns undersökningar om anknytning som visar att barn behöver närhet och kärlek från nära vuxna mer än de behöver pedagogisk stimulans. Vet förresten politikerna om hur det går till att tillägna sig de mest grundläggande färdigheterna när det gäller språk och matematik? Det är inte något man undervisar i. Det är ett samspel mellan barn och en nära vuxen som utvecklar barnets språkförmåga och matematiska tänkande. Jag tycker att det är märkligt att man inbillar sig att förskolan skulle göra barnen smartare och se till att de klarar av skolan bättre. I takt med att allt fler barn går på förskolan och börjar i allt tidigare åldrar desto mer har skolresultaten sjunkit! Kanske finns det ett samband. Något för en undersökning kanske?

"Efter regeringens sänkning av åldersgränsen för allmän förskola från 4 till 3 år, finns nu anledning att överväga ytterligare en sänkning från 3 till 2 år. Därmed skulle samtliga barn i förskolan från 2 års ålder få rätt till 525 avgiftsfria timmar om året. Om familjer i dag avstår förskola av ekonomiska skäl, skulle den risken minska. Fler barn kan komma att omfattas av förskolans pedagogik." Undrar hur många föräldrar som avstår från förskola av ekonomiska skäl? Det kan inte vara många med tanke på hur billiga förskoleplatserna är! De få föräldar som inte använder förskola till sina 2-åringar vill nog helt enkelt inte lämna bort sina barn! Ska man få tag i de barnen får man nog hitta på något annat sätt! Ett obligatorium kanske?

"Hur angelägen en sådan reform är bör dock analyseras närmare. Redan i dag är cirka 88 procent av 2-åringarna inskrivna i förskolan och det är oklart i vilken utsträckning en sänkning av åldersgränsen för rätt till allmän förskola från 3 år till 2 verkligen skulle bidra till att nämnvärt fler barn omfattas. Det är ännu mer osäkert i vilken mån fler barn som lever i risk för ekonomisk och social utsatthet skulle få tillgång till pedagogisk förskola genom en sådan förändring." 88 % och ändå är man inte nöjd!
"Vi vänder oss därför inte emot möjligheten att, efter ytterligare analys av konsekvenserna, föreslå ännu en sänkning av åldersgränsen för allmän förskola. Men även om en sådan reform skulle visa sig meningsfull, är den sannolikt inte tillräcklig. Internationell forskning pekar tydligt på att pedagogiskt ambitiös förskola är av extra stor betydelse för socialt utsatta barn, eller barn som har svagare stöd hemifrån. Riktade insatser som syftar till att öka tillgången till förskola för barn som riskerar
ekonomisk och social utsatthet är därför viktiga." Hur riktas de där insatserna då? Övertalning? Tvång?
Sedan blir det prat om förskolegruppernas storlekar och personaltäthet. "Man brukar säga att det finns tre faktorer som sticker ut när det gäller kvalitet i förskolan. Barngrupperans storlek, personaltätheten och utbildningsnivån hos medarbetarna. Dessa tre faktorer kan benämnas strukturella kvalitetsfaktorer och de påverkar i sin tur medarbetarnas möjlighet till samspel och interaktion med barnen. Det är framför allt de yngsta barnen som drabbas negativt av låg personaltäthet stora grupper då de är beroende av täta och stabila vuxenkontakter som de kan knyta an till. Om de yngsta barnen utsätts för alltför många relationer uppstår stress vilket i sin tur kan påverka deras inlärningsförmåga långt upp i åldrarna. Det är därför nödvändigt att grupper där flertalet av barnen är under tre år är mindre än grupper med äldre barn." Att man vågar att utsätta våra små barn för ett sådant experiment det är att separera dem från sina föräldrar så tidigt och lita på att pedagoger och stora barngrupper ska göra ett bättre jobb än föräldrarna. Man skriver att stress kan orsaka inlärningsproblem senare. Är det inte detta vi ser nu? När skolresultaten stadigt sjunker? Bara jag läser om de här små barnen som växer upp utan sina föräldar, i grupper med många barn och främmande vuxna blir jag ledsen. Jag blir ännu mer ledsen över att man skriver om det som om det vore något normalt! Hur har vi kunnat vänja oss vid den tanken? Titta på en 1-åring! Ett litet, litet barn. Kan inte bedöma tid. Kan inte berätta vad som händer med det. Kan inte tala om hur den vill ha det. Och det har blivit normalt att frakta iväg dem varje morgon för att tillbringa hela dagen utan mamma! Det är inget konstigt med det! Sen får vi hoppas att stressen inte blev för svår!

"Det är varken möjligt eller bra att lagstifta om exakta storlekar på barngrupper eller hur många barn per pedagog som ska tillåtas i varje förskola. Pedagogik, arbetssätt, lokaker och mycket annat påverkar dessa behov. Men parallellt med behovet att se till att förskolan når fram också till de barn som bäst skulle behöva den, är rimligt stora barngrupper och pedagogernas kompetens de viktigaste frågorna." Varför inte lagstifta om gruppstorlekar? Man har väl lagstiftning om saker som t ex rör djurhållning? För höns finns i alla fall många regler som måste efterföljas! Men inte när det gäller barn! Jag tror att anledningen till att man inte vill lagstifta om gruppstorlekar och personaltäthet eftersom det skulle bli alldeles för dyrt.

M ger en dubbel bild av hur de ser på barn och föräldraskap. Å ena sidan tycker man att föräldrarna duger och att de kan ge kärlek och trygghet till sina barn. Men å andra sidan säger man klart och tydligt att det är bättre för barnen att tidigt börja i pedagogisk verksamhet.

Man kan konstatera att M tror att alla problem som rör barn i allmänhet kan lösas genom förskolan. För barn som har allvarligare problem krävs mer kraftfulla insatser. Man konstaterar att barn har det svårt i samhället. Fastän att Sverige är ett tryggt och fredligt land visar man på att uppväxtvillkoren ändå har blivit hårdare. Man visar siffror och statistik på alla uppgifter, t ex självskadebeteende. Förskolan ska rusta barnen för att klara av dessa hårdare villkor. Jag vet inte riktigt om de menar allvar. Den naturliga reaktionen borde väl vara att försöka ta reda på varför verkligheten har blivit hårdare. Varför mådde barn bättre 1985 än nu? Vad var det som var annorlunda då?

2 kommentarer:

  1. Det är så konstigt att ingen ser sambandet mellan oroliga och stressade barn och ungdomar och mer förskola de senaste åren. Allt ska lösas med mer förskola. Det är ju som att bota ont med ont.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med dig! Det är verkligen konstigt att ingen ser sambandet. Eller så gör de det men eftersom en förändring skulle få så stora konsekvenser går det inte att göra något i alla fall. Eller så är det så att politikerna verkligen tror på det de säger. Kan jag tycka är lite konstigt eftersom många av de politiker som bestämmer idag faktiskt är hemmabarn! Kram!

      Radera