Tid för barn!

Jag har läst Per Kågesons bok Tid för barn (2004). Boken handlar om hur dagis (författarens ordval) påverkar barn mellan 1 och 3 år. Boken är skriven på ett vetenskapligt sätt. Kågeson skriver som en politiker med siffror, referenser till undersökningar, rapporter och böcker i ämnet. Jag tycker att det är bra att man kan  skriva på det här "byråkratiska viset" och ändå komma fram till att dagis inte är bra för små barn. Kågeson kommer fram till att han inte kan hitta något stöd för att små barn skulle ha något att tjäna på av att gå på dagis.

Boken innehåller grundliga genomgångar av en mängd aspekter av barnomsorg för 1-3-åringar.

1.       Anknytningen till föräldrarna. Anknytningen till föräldrarna kan skadas när barnet är litet och känsligt.

2.       Stress och psykosomatiska sjukdomar. De verkar ha ökat under senare år. Det finns ingen ordentlig forskning om stress inom förskolan men det faktum att personaltätheten minskat borde ha gjort personalens situation mer stressfylld samt att varje barn får mindre personlig omvårdnad. Stressforskning visar att däggdjurens ungar har starkt behov av personlig omvårdnad och att  de i avsaknad av sådan blir ängsliga och infektionskänsliga. En kanadensisk studie visar tom att arvsmassan kopieras i cellerna av hur honorna tar hand om ungarna – dvs ”bra” mödraskap går i arv och vice versa.

3.       Fysisk hälsa. Av svensk statistik och litteratur framgår att frekvensen av infektionssjukdomar är 2-3 ggr större hos dagisbarn än hos hemmabarn. Risken att insjukna i allvarliga sjukdomar är upp till 20 ggr större. Upprepad användning av antibiotika medför ökad risk för allergier och astma. Ljudnivåerna är ofta höga och medför risk för tinnitus. Överkänsligheten för infektioner minskar efter 3:e levnadsåret.

4.       Eventuella fördelar med att börja dagis före 3 års ålder. Det är svårt att göra rättvisande undersökningar. En rapport från SNS visar att vistelse i förskolan antingen inte har någon betydelse eller möjligen en mindre positiv effekt på barnens intellektuella utveckling. I Sverige är det svårt att göra undersökningar eftersom ”alla” barn är på dagis. Hemmagruppen består dessutom av grupper med skilda förutsättningar.

5.       Utformningen av bra daghem för små barn. Små barn har stort behov av tillsyn och omsorg hela tiden. Grupperna måste vara mycket små – högst 9 barn per grupp och 1 vuxen per 3 barn.

6.       När är det bäst att börja? Det finns tillräckligt underlag för att konstatera att tidig dagisdebut påtagligt ökar risken för infektionssjukdomar. Stress och höga ljudnivåer tillkommer. Anknytningen till fräldrarna försämras fr de känsligaste barnen och möjligen påverkas även andra  barn negativt i sin anknytning. Att dagis med rimlig personaltäthet och måttligt stora grupper har övervägande positiva effekter för de äldre förskolebarnen förefaller troligt men det finns förvånansvärt få vetenskapligt utförda studier som stödjer ens denna slutsats. För att få fullt utbyte av förskolans positiva sidor räcker det förmodligen med 4-5 timmar.

7.       Effekter på kvinnans hälsa. Mycket talar för att mammornas dubbelarbete medför stress och ökad risk för psykisk och fysisk ohälsa. Snabbhetspremien (att man får behålla heltidsSGI om man blir med nästa barn före första barnet är 1 år och 9 månader) påverkar också mammorna negativt. De stressas att bli med barn onödigt snabbt.

8.       Genomgång av familjepolitiken. Alva och Gunnar Myrdal menar att barnen blivit en ”rent konsumtiv och därför direkt produktionshämmande faktor”. Alva Myrdal misstrodde föräldrarna om att kunna fostra barnen. Familjen var för emotionell. Hon strävade efter en större saklighet som bara kunde uppnås i storbarnkammaren där barnen togs om hand av professionell personal. Senare, i början av 60-talet, pratar man om att kvinnan behövs på arbetsmarknaden. På 60-talet kom kvinnans frigörelse och jämställdheten i fokus. Slutligen blir barnet en bakgrundsfigur. Det är föräldrarnas och samhällets behov som styr. Arbetslinjen har sedan 70-talet haft prioritet. För barn som fyllt 1 år är heldagsomsorg blivit den favoriserade lösningen.

9.       Om partiernas program från 2004. Det visar sig att skillnaderna i synen på barnomsorg inte är särskilt stora.

10.   Medborgarnas åsikter. Finns ett starkt stöd hos allmänheten för åtgärder som gör det möjligt för föräldrarna att stanna hemma längre, till 3 år. Vårdnadsbidraget som fanns 1994 användes av berörda familjer till 70%!

11.   Om familjepolitiken och jämställdheten. Männens obetydliga deltagande i barnomsorgen beror mest på deras egen och i viss mån deras fruars/sambors inställning än på löneskillnader mellan män och kvinnor. Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden har inte lett till att män tar ansvar för barn och hem. Ansvaret har flyttat till kvinnor anställda inom den kommunalt finansierade barnomsorgen.

12.   Hur kan man öka männens delaktighet. Kågeson går igenom olika sätt. Barnen får inte bli lidande menar han. Kvotering kan få negativa effekter. Samhället ställer inga krav på vem som ska arbeta deltid, hämta, lämna…

13.   Familjepolitiken och klass. Brist på valfrihet drabbar arbetarfamiljer i högre grad än övriga hushåll. Maxtaxan gynnar höginkomsttagare.

14.   Påverkas födelsetalen av ökad valfrihet. Valfrihet underlättar snarare familjebildningen.

15.   Hur kan man utveckla familjepolitiken? Kågeson går igenom olika sätt och kommer fram till att vårdnadsbidrag är det enda realistiska förslaget.

Sammanfattningsvis kan man säga att arbetslinjen har haft företräde sedan 1970-talet. Barnet står inte i fokus. Frågan om vad som är bäst för de små barnen har försvunnit från den politiska agendan. Ändå står det klart att allmänheten egentligen i hög grad vill ta hand om sina barn tills de är åtminstone 3 år. 1994 använde 70 % av de berörda familjerna vårdnadsbidrag. Detta faktum har det inte blivit någon debatt om. Det finns ingenting som stödjer att små barn skulle tjäna på att gå på dagis.

Staten visar genom ekonomiska styrmedel vad de tycker är önskvärt. De tycker att det är bäst för barnen att föräldrarna är hemma de första 13 månaderna. Föräldrapenningen räcker till det och barnet måste dessutom ha fyllt 1 år innan det får börja på förskolan. Från 13 månaders ålder består samhällets stöd till barnet av subventioner till dagis. Ingen valfrihet medges. Dessa beslut har staten tagit trots att stress och psykiska problem hos barn och ungdomar ökar.

När jag började läsa om barn, anknytning, förskola... ställde jag mig frågan om jag var för känslostyrd. Kanske hade jag rentav fel? Min känsla ledde mig kanske fel. Jag kanske hade missat något. Det kanske är bättre att barn går på förskola? Den här boken ger mig rätt i mina känslor. Om det Kågeson skriver är sant kan det inte vara bra att små barn går i förskola. Om det är sant är det mycket märkligt att politiker med ekonomiska styrmedel "tvingar" föräldrar som vill ta hand om sina barn själva att istället använda sig av förskola. Den nuvarande regeringen talar om att man inte ska ha ett bidragssamhälle. Jag får inte ihop det riktigt. Förskolan är kraftigt subvenitionerad - det måste betraktas som ett bidrag. Samtidigt vill tydligen många föräldrar ta hand om sina barn. Vi tvingas alltså på ett bidrag vi inte bett om!