Människan och marknaden!

Ledaren i gårdagens tidning handlar om människan och marknaden. Skribenten Daniel Larsson ställer sig frågan om marknaden har förgiftat det politiska samtalet och i förlängningen samhället. Han menar att denna utveckling har drivits av människor med varierande politiska bekännelser. Utvecklingen syns överallt i samhället. I det offentliga rummet använder man ett marknadsliknande språk och pratar t ex om kunder i stället för medborgare. I organisationer är målgruppsmaximering och kundnytta drivande lärosatser för alltifrån idrottsföreningar till kyrkor till politiska partier. Moderaterna och Socialdemokraterna är mer intresserade av att vara till för alla än att vara till för något.

Daniel Larsson menar att när alla områden målats i marknadens färger går mycket förlorat. Områden som egentligen inte är ekonomiska ekonomiseras och då mister de delar av sitt ursprungliga värde. Han tar upp den individualiserade föräldrapenningen som i hans tycke har förvandlat familjen till en ekonomisk enhet, något den ínte är menad att vara. Familjen är en känsla, en inställning, ett sammanhang mellan männsikor som är baserat på närhet och kärlek och ger oss sammanhang och trygghet. Familjen bär och möjliggör vårt samhälle. Om vi försöker att göra den mer ekonomiskt lämplig riskerar vi att den går förlorad.

Jag tycker att det Daniel Larsson skriver är så träffande. Med risk för att låta alldeles omodern och bakåtsträvande tycker jag att man kan säga att det inte finns något heligt kvar längre. Ingenting ses med vördnad eller som omgärdat av den mystik som det verkliga livet innehåller. Att få ett barn är ingenting särskilt varken för mor, barn eller far. Det är ett snabbt övergående tillstånd och sedan går livet vidare precis som förut fast med en ny liten kugge som ska passas in så smidigt och omärkligt som möjligt. Det finns ingen respekt för den drift vi människor har att skydda, värna och älska de som behöver oss - barnet och också modern som mer än någonsin behöver sin man när barnen kommer. Det här är inte ok att säga förstås men faktum kvarstår - männsikor är beroende av varandra. Ingen klarar sig på egen hand. Endera hjälper vi varandra inom familjen eller så hjälper statsapparaten till på det sätt den anser vara lämpligt. Precis som Daniel Larsson skriver riskerar vi att något går förlorat när staten tar över ansvaret för familjen. När vi inte får tillstånd att ta ansvar för det vi borde är risken stor att vi till slut inte känner någon ansvarskänsla. Någon annan fixar det.