fredag 21 september 2012

Om små barn på dagis!

Jag läser på Newsmill om att det samhället inte borde erbjuda gratis förskoleplats för föräldralediga när det äldre barnet är under 3 år. http://www.newsmill.se/artikel/2012/09/19/f-r-ldralediga-b-r-inte-f-ha-sm-barn-i-f-rskolan Här finns fler tankar om ämnet: http://hemmaforaldrar.blogspot.se/2012/09/det-maste-finnas-granser-for.html   Det. har blivit snedvridet när staten ska stå för kostnader för barnpassning av så små barn när mamma/pappan ändå är hemma.

Fast jag förstår logiken i det på sätt och vis. Om mamman bara ska vara hemma i 1 år och det äldre barnet redan går på förskola. Då blir det krångligt att sluta förskolan. Man ska börja om med relationen till kompisar och fröknar.

Ett annat problem är att föräldrar kanske har ändrat syn på det här med barn. När jag var liten fick vår hund valpar. Jag var 6 år och älskade de där valparna i alla åtta (kändes som en evighet) veckor vi hade dem innan de såldes. I början fick vi vara så försiktiga och jag minns att mina föräldrar pratade om att det var viktigt att låta hundmamman vara i fred och ta hand om sina valpar i lugn och ro. Om man störde för mycket kunde hon tappa intresset för valparna. Hunduppfödaren vi hade köpt hundmamman av hade berättat för oss att valpar uppfödda i familjer blev mycket trevligare än hundgårdshundar. Vad har det här att göra med små barn på dagis då? Jo, kanske är det så att om man "stör" mamman kommer hon bli en annan slags mamma. Jonas Himmelstrand skriver i sin bok Att följa sitt hjärta i Jantelagens Sverige om förskolan ur föräldrarnas perspektiv, alltså deras inre upplevelse av att lämna små barn. Han ställer sig frågan om inte föräldrarna lider lika mycket som barnen. Föräldrarnas känslor sätts i rörelse inför att lämna ifrån sig sitt barn vid 1 eller 2 års ålder till människor de inte känner personligen under hela dagar. Staten uppmuntrar oss att bli yttrestyrda och inte lyssna på våra hjärtan. När vi handlar mot vår inre övertyglese hamnar vi i existentiell skuld. Martin Buber, en tysk filosof, myntade begreppet. Staten och massmedia försöker få oss att inte lyssna på skuldkänslorna. Man framhåller istället att det inte är bra för barnen med stressade föräldrar och därför är det bättre att barnen är kvar längre på förskolan så föräldrarna hinner jobba färdigt. Himmelstrand menar att man kanske undermedvetet tänker att det inte är värt att engagera sig fullt ut i barnet. Smärtan blir för stor av separationen annars.

Här blir det ju väldigt jobbigt. Och det är nog här någonstans som det blir omöjligt att prata om förskolan. Det är därför politikerna kan fortsätta att gå emot föräldrarnas vilja. Flera undersökningar har visat att en majoritet av folket skulle vilja ta hand om sina barn själva tills de är 3 år. När vårdnadsbidraget fanns 1994 användes det av 70% av de berörda föräldrarna. Men politikerna rider på att ämnet är känsligt. Alla älskar sina barn och vill deras bästa. Det gör ont att tänka på att man skulle vilja något man inte får. Det är därför i stort sett bara de som gillar förskola för små barn pratar om det!

Ett annat problem när det gäller att prata om små barn på dagis är att den tiden är så kort. Jag tror de flesta tar sig igenom de där åren. Det går över. Barnen blir större. Och när det är över finns det väl ingen anledning att engagera sig i ämnet. Småbarnstiden är över. De som kommer efter får väl ta sig igenom de också. Visst, det är kort tid för oss vuxna. För barnen är det annorlunda. Det rör sig om nästan hela deras småbarnstid.

En annan intressant sak Himmelstrand skriver är att när staten hindrar föräldrarna att ta hand om sina barn tar man ifrån föräldrarna barnets gåva. Den gåvan består i att hjälpa föräldrarna att mogna i ansvar. Man blir inte förälder bara för att man får barn. Det är en process. Man måste få träna.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar