Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

tisdag 2 april 2019

Stereotyper

Man forskar. Undersöker. Man forskar om oss människor. Om hur vi är. Om hur vi borde vara.

Nu har det forskats igen.

Det handlar om könsstereotyper.

I Sverige har vi nått långt i jämställdhet.

Men märkligt nog har kvinnor och män ändå inte ändrats så mycket som man hade trott/hoppats/velat. Vi är fortfarande stereotypa. Stereotypa kvinnor och män. Det har forskare från Göteborgs, Lunds och Stockholms universitet forskat fram.

På ytan är vi helt ok. Kvinnor och män arbetar utanför hemmen. En relativt hög andel män deltar i hemarbetet. Jämställdhet tas för självklart. MEN, vi föreställer oss fortfarande manlighet och kvinnlighet på ett stereotypt sätt.

Kvinnorna har lyckats ändra lite på den stereotypa bilden av sig själva dock. Det är deras inträde på arbetsmarknaden som har förändrat kvinnorollen. Kvinnor kan numera upplevas som mer auktoritära och tävlingsinriktade än tidigare. Men könsstereotypen "man" har inte förändrats av att män tar ut mer föräldraledighet.

Hur forskningen har gått till? Ja, det verkar som om man låtit mellan 300 och 600 personer i två enkätstudier göra uppskattningar mellan kvinnor och män i arbetslivet och i hemmet på 50-talet, idag och i framtiden. Om jag fattat det rätt...dessa 300-600 människor har försökt gissa om hur det var på 50-talet, gett sin bild av nutiden och försökt gissa om framtiden. Folk uppfattade att det har skett en förändring sen 1950-talet men att upplevelsen av förändringen var större än vad den är på riktigt. De här människorna (ursäkta, men vilken planet kommer de ifrån?) trodde att 26 % av förskollärarna är män.  I verkligheten är det 4 %.

Jaha, trots jämställdhet och att kvinnor numera är som hela karlar och män som mjuka kvinnor går vi och drar på våra stereotyper. Tror 300-600 människor i alla fall. Och ja, så är det nog. Jag kan ju tro jag också. En an är så go som en an eller? Och jag tror att män och kvinnor är olika och uppfattar sig som olika och vill vara olika. Jag tror att vi känner olika, vill olika, är olika. Och inget kan få bort det. Ingen jämställdhet i världen kan ändra på det. Kanske är tron på de där stereotyperna överdriven. Kanske är det i många fall inte fråga om stereotyper alls utan om...ja, verkligheten liksom.

Men strunt samma. Det spelar ingen roll. Vi människor har gått och blivit stereotypa på helt nya sätt ändå...i människostereotypen ingår numera att vårt beteende är forskningsunderlag. "Det var en gång en apa..."

9 kommentarer:

  1. Efter att ha studerat tusentals ungdomar under 40 års tid, först under min egen skoltid och sen i egenskap av lärare, menar jag att stereotyperna, ytligt sett åtminstone, har förstärkts på sistone. På 80-90-talen var det ok för tjejer att gå osminkade till skolan med jeans, gympaskor och kanske en sk skoltröja (vanligtvis mörkblå bylsig collegetröja med skolans tryck på). Men nu! Tjejerna i gymnasieskolans korridorer ser ut som om de ska på fest allra minst. Ansiktet täckt under tjocka lager puder, lösögonfransar, urringade spetsblusar, högklackade läderstövlar, scarfar, handväskor, smycken... Blusar som visar magen alternativt som visar nästan hela bara ryggen... En manlig lärare sa argt till mig: "Vad fasen måste de klä sig så där för? Vart ska jag titta när jag ska böja mig ner för att hjälpa dem med matten, tänk om jag blir anmäld, det är obehagligt!" En gång frågade jag i en klass hur lång tid det tar att fixa håret på morgonen: en timme, var svaret. Är det jämställt? Att tjejer ska lägga 7 timmar i veckan på sitt hår? Medan killar hellre sover den där exta timmen och kommer till skolan med håret på ända men utsövda och fullständigt nöjda med sig själva?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror det ligger mycket i det du skriver. Utan att ha några bevis för det tror jag som du...att ju mer vi tvingar folk ut ur sina stereotypa (?) könsroller...desto hårdare håller vi i dem. Tycker att jag anar mig till det när jag möter barn...de är väldigt tjejiga och killiga jämfört med hur jag minns oss barn när jag var barn. Redan i åk 1 pratas det kärlek och skickas kärleksbrev och man vet så väl att vissa saker är tjejiga och vissa killiga...min åk 1:a som varit hemma ända till skolstart var fram tills ht förra året helt ovetande om såna saker men är nu helt och hållet upplyst.

      Radera
    2. Håller med om det ni skriver! Och som du Ditte har skrivit tidigare - kanske blir barn fostrade i grupp från ung ålder mer "tjejiga" och "killiga". Jag som aldrig har varit särskilt "tjejig" tycker i alla fall att det känns obehagligt. Men om barn får fostra barn så blir det kanske så...?

      Radera
    3. Jag tror att det är så Lovisa - fast det är ju förstås svårt att veta. Jag tänker att barn som tillbringar mycket tid tillsammans börjar rangordna sig, jämföra sig, försöka hävda sig...lär sig spelregler på ett helt annat sätt än barn som får vara mer ifred med sig själva och är mer präglade på vuxna än på andra barn.

      Radera
  2. Jag har läst att chimpansungar som blir fråntagna sina mammor tidigt blir "överdrivna" i sina respektive könsroller. Flickchimpanserna blir väldigt blyga och osäkra medan pojkchimpanserna blir utagerande, aggressiva och macho.
    Ungar som uppfostrats länge och ordentligt av sin mamma blir däremot mer likadana i beteendet. Flickorna blir modigare, vildare och mer utåtriktigade medan pojkarna blir mer empatiska och lugnare.
    Man kanske inte ska dra paralleller med djurvärlden, men är det möjligtvis precis det vi ser idag hos 90-talisterna, första generationen som växt upp med väldigt lite kontakt med sina mammor? Dagis från 12-15 månaders ålder, och sen dessutom kanske skilda föräldrar på det. Då träffar man sin mamma bara varannan vecka mellan kl 17 och 19 på kvällen... Och "träffar" är väl kanske överdrivet, för under det tvåtimmarspasset ska väl mathandling, matlagning, ätning och Bolibompa hinnas med innan det äntligen, äntligen är dags för den välsignade gos-stunden i mammas famn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant och det låter väl som en rimlig teori!

      Radera
  3. Är det förresten bara jag som skriver här på din blogg? Tycker du att jag ska tona ner mig och inte ta så stor plats? Säg bara till i så fall! Jag har svårt att hålla fingarna i styr när du skriver så intressant..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är bara så glad över att någon kommenterar! Så kommentera på bara! Tack för det!

      Radera
  4. UtåtRIKTADE skulle det stå ovan, tror jag behöver nya glasögon...

    SvaraRadera