De startar med att berätta om forskning...om att i de flesta fall tar man till sig forskningsresultat och försöker följa de riktlinjer som ges. Man ger till exempel inte honung till barn under 1 år. Man tror på att man måste röra på sig mer eftersom forskning visar att man mår bra av det. Osv. Osv. Folk tar till sig av forskningen. Media rapporterar. Politiker lyssnar och hänvisar titt som tätt till forskning.
Men ett område är fredat...från att lyssna på alltså. Man lyssnar inte på vad forskning visar om barns hjärnor och deras utveckling. Man vet att barn upp till ca 2, 3 år måste få knyta an till enstaka vuxna, att det inte klarar av att anknyta till en större grupp. Kunskapen är uppenbar. Men den är inte "inne"...som kd-politikerna träffande uttrycker det. Politiker, varken till höger eller vänster, bryr sig om de här vetenskapliga rönen. De vill tvärtom korta av föräldratiden hemma ytterligare eftersom en del kvinnor har en tendens att dra ut på föräldradagarna för länge.
Kd-politikerna frågar sig om det kanske faktiskt har tagit till sig forskningen om barns utveckling och anknytning och därför är hemma så länge det går.
Och så avslutar de med att påminna om Barnkonventionen. Den ska ju implementeras i svensk lagstiftning så småningom. Barnkonventionen talar om barnets rätt och därmed borde det vara föräldrarnas rättighet att bestämma...inte "kollektivistiskt fixerade politiker". Kd-politikerna säger att bidrags- och skattesystem borde vara inriktade på att ge småbarnsföräldrar valfrihet.
Jag tycker att det är superbra att någon vågar framföra en annan åsikt än statssanningen...den som dikterar att småbarn ska gå på dagis och att föräldraskap absolut inte går ut på att på heltid ta hand om sina egna barn, särskilt inte om man råkar vara mor. Det är välkommet med andra röster och andra ord.
Men jag blir ändå lite fundersam. Det är så försiktigt. Och lite naivt. Kd-politikerna rör sig i samma fåra som alla andra...bara lite vettigare.
Forskning visar att barn på upp till 2-3 år behöver knyta an. Kd-politikerna pratar om att små barn behöver knyta an till enstaka vuxna...varför hukar man för det riktiga ordet? Små barn behöver inte knyta an till vilken enstaka vuxen som helst...de behöver knyta an till i första hand sin mamma och sin pappa. Men ok då, det låter rimligt att anknytningen är viktigare ju yngre barnet är. Men ärligt...en 2-åring är så liten. En 3-åring också faktiskt. Och det faktum att föräldrarna ska förvärvsarbeta när de lämnar bort sina barn gör ju att den där 2- och 3-åringen kommer att vara borta många timmar varje dag, de flesta av sina vakna timmar. Är det bra för ett så litet barn? Är det ens bra för ett stort barn, på säg 7, 8, 9, 10, 11, 12 år att vara borta från sina föräldrar och sitt hem en hel arbetsdag? Och även om det skulle råka vara bra...är det lämpligt? Orkar barnen med så långa arbetsdagar? Vad säger forskningen? Fast...kanske behövs det inte ens forskning för att begripa det. Det kan räcka med sunt förnuft.
Och sunt förnuft är nog inte "inne" längre. Tyvärr. Men mammorna, de som drar ut på föräldraledigheten, de kanske har det ändå. Det kanske faktiskt är så att de är helt omedvetna om forskningsresultaten, kanske till och med ointresserade...Kanske är det så enkelt som att biologin, modersomsorgen, magkänslan, hjärtat...säger att små barn behöver sin mamma och att mammor behöver sina små barn.
Jag hoppas att det blir "inne" igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar