fredag 5 april 2019

Psykisk ohälsa och annat strunt


Fredag morgon...snart är det helg. Ute är det grått och så där vårligt...fuktiga vindar...det luktar våt asfalt, gräs, förändring...fåglarna kvittrar. Skatparet som byggt på sitt bo mitt över köksfönstret har blivit hemlösa. Grannen slog ner boet och nu är herr och fru Skata vilsna. De gör halvhjärtade försök att bygga på ett gammalt bo i ett annat träd i närheten. Det vill sig inte. Men de verkar inte vilja ge upp. Driften är väl för stark. Jag har bäddat och plockat upp kläder och annat som hamnat fel...lagt i en tvätt...diskat. Nu njuter jag av kaffe och rostad macka...surfar runt på olika tidningar, bläddrar i papperstidningen. Hamnar först på Affärsvärlden och läser en artikel av Susanna Popova...det handlar om psykisk ohälsa hos barn och unga...vinklingen är lite ny...jag blir intresserad.

Barn och unga i Sverige mår dåligt. Man har vant sig vid att det varje år ska komma nån undersökning eller nåt rapportinslag eller några artiklar som handlar om att barnen och de unga mår sämre (igen). I år är det samma visa igen. Barn och unga mår dåligt. Susanna Popova skriver om det här i Affärsvärlden. Det är en intressant artikel.

Först redogör hon för läget. 190 000 barn och unga har sökt vård pga psykisk ohälsa under 2016. Under det senaste decenniet har andelen barn mellan 10 och 17 år som fått en psykiatrisk diagnos, eller psykofarmaka, ökat med 100 procent. Nedslående siffror. 

Popova funderar på om det kanske är fråga om medikalisering. Alltså att det rör sig om problem som inte är medicinska men som ändå betecknas som medicinska. 

Popova menar att föräldrar använder sig av en vanlig psykisk strategi - undvikande. Föräldrarna gör något fel och vill inte ta på sig skulden och därför blir det lättare att lägga problemen utanför sig själv och så blir problemen medicinska och kräver medicin för att botas. 

Sedan följer en genomgång av litteratur i ämnet. Popova börjar med David Eberhards bok Hur barnen tog makten som bland annat handlar om att uppfostran blivit ett fult ord. Därifrån rör sig Popova mot Neufelds bok Våga ta plats i ditt barns liv i vilken han menar att vuxna i vår kultur släpper taget om barnen och istället uppmuntrar till jämnårig-orientering. Popova berättar vidare att enligt Neufeld behövs den vuxne i barnens liv. Det behövs anknytning för att barnet ska kunna forma en egen personlighet. Barnet behöver den vuxne för att kunna lära sig att hantera motstridiga handlingar och impulser. Popova menar att Neufeld visar på hur vårt samhälle har blivit oförmöget att se grundläggande värderingar och att vi blir undvikande. 

Och så kommer slutsatsen. Kanske är det så att många barn ägnar för mycket tid åt sina jämnåriga och åt den digitala världen och ägnar för lite tid åt att hämta kraft och stöd i närheten av vuxna. 

Det känns bra att någon gör kopplingen att brist på anknytning och vuxennärvaro och psykisk ohälsa kan höra i hop. Det är inte ofta det händer. Den gängse bilden brukar vara att det är skolsituationen som orsakar problemen (vilket jag i och för sig tror att det ligger en hel del i), eller att det är för få kuratorer, eller att barna oroar sig för sina framtida arbeten...eller nåt sånt. Man brukar inte koppla ihop psykisk ohälsa hos barn och unga med faktorer inom föräldraskapet.

Jag tänker ändå...Popova säger liksom A men inte B. Hon ställer frågan "ägnar barn idag för mycket tid åt sina jämnåriga, och åt den digitala världen? Ägnar de för lite tid åt att hämta kraft och stöd i närheten till vuxna?" Det låter som om barnen själva är på något sätt ansvariga...de "ägnar" för lite tid åt vuxna. Popova svarar inte. Men svaret är väl självklart. Barnen och de unga KAN inte ägna mindre tid åt att umgås med jämnåriga. Från och med att föräldradagarna är slut, de 480 dagarna, är heltidsföräldraskapet avslutat. Från och med den första dagen utan föräldrapenningsersättning måste barnet lämnas in på förskolan. Och där finns de jämnåriga. Och barnen måste vara i dessa jämnåriggrupper under föräldrarnas arbetsdagar. Jobbar föräldrarna heltid blir det minst 9 timmar om dagen. Det blir inte mycket tid över för att hämta kraft och stöd hos de vuxna. De vuxna förresten...föräldrarna...eller kanske till och med "mamma" om det är små barn. Små barn behöver kanske sin mamma. En bortglömd relation numera. Och sen fortskrider barndomen. Förskola, skola, fritids och sen börjar ensamtiden för barnen i hemmen när fritidstiden är slut. En hel barndom utan riktig föräldrakontakt. Generation efter generation av deltidsföräldralösa barn fostrade på deltidsbarnhem. Det är väl det vi ser nu...något som vi aldrig sett förut för det har inte funnits förut. Föräldraskapet har väl aldrig varit så avvecklat som det är nu. En hel nation har ändrat sitt fostrarbeteende under de senaste decennierna. Nu skördar vi frukterna.

Jag läser vidare...hamnar på Kommunalarbetaren. Det handlar om nattis. Samhället har förändrats så mycket...det krävs service dygnet runt. Det är synd om alla mammor som måste jobba på obekväm arbetstid. De behöver nattis. Ja, ni vet...jag tar det inte igen. När mamma jobbar måste förstås barna ha nånstans att vara. Och är mamma borta på natten måste barnet också vara borta på natten förstås.

Suck...tar en klunk ljummet kaffe. Alltid är det så här...sjukt ska botas med sjukt. Skruva tillbaka tänker jag...en småbarnsmamma ska väl inte jobba natt? Hon ska väl ta hand om sitt barn? Det luktar Fattigsverige...har vi inte kommit längre än att mammor och barn ska behöva dra sig fram på det här sättet? Ska vi inte föreställa ett välfärdsland? Men välfärd har kommit att betyda att det finns bla tillräckligt mycket dagis...inte att mammor och barn har det bra.

I min egen lokaltidning läser jag att kommunen vill minska barngrupperna. I nuläget går det 19 barn per förskolegrupp. Det måste alltså byggas fler dagis. Två stycken till. Man utreder vad det skulle kosta.

Verkligheten har sitt eget språk. Hur barnen än mår vet man hur det ska vara. Barn ska vara på förskola. Det finns bara för lite av det. Mer måste det vara. Fler platser, fler timmar. Mer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar