fredag 13 februari 2015

Rakt in i hjärtat...

I går gick sista avsnittet i tv-serien Rakt in i hjärtat. Det var en rörande serie och varje gång fick jag tårar i ögonen. Jag blev så berörd av de små barnen och den kamp de och deras föräldrar fick gå igenom. Jag blev så ledsen för deras skull och rädd ... så mycket kan hända i livet, så lite man vet...Sista programmet var fint att se - att det hade gått så bra...

Men jag kunde inte låta bli att bli ledsen av andra anledningar än själva sjukdomarna. Varje avsnitt har så tydligt visat för mig vad som är normalt, hur det är normalt att tänka, vad det är att vara förälder och barn...I varje program har föräldrarna uttryckt att de är ledsna för att syskonen till de sjuka barnen inte kan gå i förskola, att de skulle vilja att de sjuka barnen blev friska nog att kunna gå i förskola. Jag förstår inte riktigt. Jag hör en mamma säga att hon längtar efter att hennes lilla sjuka son ska kunna börja gå lite på dagis. Hon vill ha det normala livet. Jag försöker föreställa mig. Jag tror och hoppas att jag skulle längta till att barnet blev friskt nog att leva vanligt, med mig, vara ute med mig, leka med mig, kanske få ett syskon, vara i en lekpark ibland, hälsa på någon släkting, kanske gå till öppna förskolan och träffa andra barn (fast det finns väl kanske bara bäbisar där nu för tiden)...Jag tänker att jag skulle vara så glad över att jag fått så lång tid tillsammans med mitt barn utan att blanda in förskola, ha glatt mig över slöa morgnar och stressfria eftermiddagar, Jag tänker att förskolan har tagit sig rakt in i folksjälen, rakt in i hjärtat på folk.

2 kommentarer:

  1. Hej
    Jag blir också ledsen och jag börjar känna en smått hopplös känsla när jag tänker på förskolan. Det verkar som om föräldrar höjer förskolan upp till skyarna. Jag arbetar på en förskola och det är inte en sund naturlig plats för barn. I bland känns det som om jag är ensam i världen om att tycka det. När man pratar med pedagogerna där kan det tyckas lite som om de förstår men sedan visar det sig att de själva haft sina små ett åringar på förskola medan de själva arbetat på en annan under många långa dagar.

    Näää det är mycket jag ej kan förstå medan andra människor knappt reagerar på det. detta tycker jag är mycket onaturligt och märkligt att det ens förekommer:
    Att syskon i förskola är åtskillda i olika avdelningar.
    Att pedagoger ej har sina egna barn där de jobbar utan oftast på en annan förskola.
    Att pedagoger tycker ett år är för litet att vara på förskolan men ändå visar det sig att deras egna barn börjat när de var ett år.
    Att föräldrar är lediga men ändå har sina barn på förskolan
    Att syskonen är på förskola när föräldern är hemma med småsyskon
    När föräldern inte vill att deras barn ska sova länge på förskolan pga barnet somnar ej nog tidigt hemma.

    Jag känner att jag får lust att skrika högt snart. Får lust att ruska alla dessa föräldrar så de vaknar upp och förstår vad de sysslar med. Jag funderar dagligen på vad som hänt, varför har förskolan blivit så viktig?

    Alltid kul att läsa på din blogg. Du verkar tänka och tycka som jag. Ha en fin lördag

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för svar! Alltid intressant att höra hur någon som jobbar i förskolan upplever det och resonerar. Du tar upp precis det jag ofta funderar på - syskon som är åtskilda, syskon på dagis när småsyskon är hemma, att ha barn på en förskola och jobba på en annan (försöker förstå hur mitt hjärta inte skulle gå i bitar), sovtider...

      Radera