torsdag 11 oktober 2012

Vems ansvar?

Dagens ledare handlar om att miljöpartiets skolpolitik är löjlig. Ledarskribenten anser att miljöpartiet anstränger sig för mycket att framstå som ungdomliga. De förklarar det faktum att så många elever skolkar med att det måste vara roligt att gå i skolan. Skribenten fortsätter med att förklara att skolan inte är en fritidslokal eller ett hobbyrum. Han säger att det inte är skolans fel att eleverna har fått för sig att de kan strunta i skolan när den inte är tillräckligt rolig. Det är föräldrarnas ansvar att uppfostra barnen. "MP är i dag det parti som tydligast står för den skolpolitik som Socialdemokraterna stod för under det stora socialiseringsprojektet som beskrevs av Ingvar Carlsson som att skolan skall vara den spjutspets som formar den socialistiska människan. Föräldrar ansågs inte pålitliga nog vad gällde uppfostran av barnen: Tänk om de lärde ut fel tankar och idéer? Tänk om de inte fostrade barnen till att rösta rätt?" Ledaren fortsätter med att säga att Miljöpartiet fortfarande har detta synsätt: "Ändamålen helgar alla medel. Certifierad personal med kunskaper i genuspedagogik och källsortering bör lära barnen rätt och fel." Slutorden blir: "Låt föräldrarna ta ansvar för att uppfostra sina barn. Det finns inga som är bättre lämpade för det."

Jag håller med om ovanstående (fast jag tror inte att MP är unika. Inget av partierna tror att föräldrarna är viktiga över huvud taget när det gäller att ta hand om sina egna barn) men det finns uppenbara problem med att säga att det är föräldrarnas ansvar att fostra barnen. Föräldrar kan inte fostra sina barn när de inte har ansvar för dem. Föräldrar i dag fråntas ansvaret för sina barn redan vid drygt 1 års ålder. Föräldrar och barn tillbringar mer tid ifrån varandra än med varandra. Hur kan man ta ansvar då? Hur lär man sig som förälder att ta ansvar när barnet är tillsammans med andra vuxna mer än med dig? Den plats där barnet är mest där sker fostran. Det går inte att komma ifrån det. När barnen blir stora och går på högstadiet och gymnasiet är föräldrarna för sent ute - grundfostran är redan gjord!

Ett annat problem är att det har blivit väldigt oklart vem som egentligen har ansvar för barnen. Som förälder kan man inte riktigt lita på att skolan tar ansvar under de timmar barnen är där. På mina barns skola förväntas barnen cykla själva till olika aktiviteter under skoltid. När jag frågar vem som egentligen har ansvar om det skulle hända något får jag svaret att det har förstås skolan men att barnen måste träna sig på att ta ansvar själva (alltså är det helt ok att 10-åringar cyklar själva till aktiviteter utanför skolans område). Detta var helt otänkbart när jag själv gick på mellanstadiet för 35 år sedan. Barnen får också jogga utan vuxensällskap långa sträckor utanför skolans område redan när de går i 2:an. Skolan är förstås ansvarig men för den sakens skull behöver de inte vara närvarande! Ett tredje exempel är att barn numera slutar på fritids redan efter 3:an - i alla fall i min stad. De är alltså hemma ensamma ett antal timmar efter skolan från 10 års ålder. Vem är ansvarig om det händer något? Föräldrarna förstås! Men för den sakens skull behöver de inte vara närvarande. Det kan tyckas som petitesser - barn är duktiga - de klarar det mesta. Men jag anser att det säger mycket om hur vi ser på barn och ansvar. Det är ingen som har ansvaret längre. Staten hade ambitionen och ta det men klarar förstås inte av det. De är ju inte föräldrar. De har inget personligt intresse av barnen. De älskar inte barnen. Föräldrarna har fråntagits sina möjligheter att ta ansvar på allvar och kanske till och med fråntagits lusten att ta det. Det är naivt att tro att ungdomar ska känna ansvar när ingen annan gör det!




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar