onsdag 24 oktober 2012

Om mobbing!

Mobbingen har tydligen ökat. Mellan 2008 och 2011 har antalet anmälda kränkande behandlingar ökat med 104 procent. Skolinspektionens kritikbeslut har gått från 69 stycken i hela landet 2011 till 204 vid första halvåret 2012.

På tv 4:as morgontv pratar man om fenomenet. http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?title=hur_ska_mobbningen_stavjas&video_id=918794 Här är lite av vad som sägs:
Man pratar om att barn inte har förtroende för vuxenvärlden och berättar inte alltid om mobbing för lärare eller föräldrar.
Lärarna behöver hanterliga klasser. Mindre klasser och fler vuxna. Det ska finnas skolvärdar i korridorer och ute på skolgården.
Metta Fjelkner talar om att mobbing förekommer både inom och utanför skolan. Hon säger att det är bara att titta på hur 3-4-åringar leker i sandlådan. Det uppstår grupperingar där också.

Så här står det i Dagen: http://www.dagen.se/opinion/kissande-hunden-loser-inte-problemet/
Ska ordning råda och mobbning motverkas krävs närvaro av tillräckligt många vuxna som har befogenhet och klarar av att ta ansvar. Det gäller inte bara på lektionerna. I det perspektivet är det bedrövligt att fritidsverksamheten nedrustats så att den riskerar att bli meningslös.
För 30 år sedan fanns en vuxen på sju barn. Nu ska två personal hantera barngrupper på i snitt närmare 40 barn. Ingen bör bli förvånad över att det blir stökigt och att mobbningen får chans att frodas.

Det är klart att det är bra med små klasser och många vuxna. Det är enormt viktigt och värdefullt med en skola som fungerar bra med närvarande vuxna. Fast jag tror inte att orsaken till problemen i första hand är att klasserna är för stora eller att det är för få vuxna i skolan. Jag tror att problemet hänger samman med det jag skrev om igår - kompistryck.

Jag tror att orsaken till problemen är att barn fostras i grupp i Sverige. Vårt sätt att fostra barn innebär att man lämnar ifrån sig barnen när de är ca 1 år. Då upphör den nära kontakten med anknytningspersonen. Från den punkten fostras barnen i kollektiv, i ett slags stordrift. Det säger sig självt att barn inte kan få lika stor närhet eller trygghet i en grupp med många barn och få vuxna som de kan få av en förälder. Jag tror att små barn mår bra av starka band till sina anknytningspersoner och av att vara med dem i stort sett hela tiden. Barn som fostras i kollektiv får starkare relationer till andra barn. Jag är inte säker på att små barn mår särskilt bra av det.

Problemet är att barn inte kan fostra barn. De är nämligen själva barn. Om allt detta står att läsa i Våga ta plats i ditt barns liv. http://hemmahosfrug.blogspot.se/2012/07/senaste-lasta-bok-vaga-ta-plats-i-ditt.html Metta Fjelkner är problemet på spåret när hon säger att 3-4-åringar grupperar sig när de leker i sandlådan. Det är klart att det pågår ett spel mellan småbarn också. Men så måste det ju inte vara. Vi kan skona våra små barn från detta och ta hand om dem tills de har utvecklat sin trygghet och personlighet nog för att klara av att vara tillsammans med andra barn under delar av dagen.

Låg- och mellanstadiebarn går i skolan 5-6 timmar om dagen. Det är en anspänning att vara bland barn och dessutom lyssna och vara uppmärksam många timmar varje dag. Men ändå är det inte nog med dessa timmar. Efter skolan är de på fritids. Där är barngrupperna stora och de vuxna få. Det blir återigen barnen som fostrar varandra. De vuxna räcker inte till. Dessutom är miljön speciell. Det är en typisk skolmiljö med offentliga lokaler och skolgård. Hur kan barnet gå ner i varv och vila i sig själv? Få tid att prata med sin mamma, pappa eller syskon? Barnen blir utlämnade åt varandra!

Jag tror kort sagt att problemen med barn och ungdomar som inte kan uppföra sig, som är elaka mot varandra, bottnar i att de är svikna av vuxenvärlden. Det räcker inte med att personal bryr sig om dessa barn. Felet är istället att de är bland personal och många barn hela dagarna. De behöver vara i sitt eget hem tillsammans med sin egen familj. Där tränas empati och omtanke upp. Där finns tid för vila och återhämtning. Där finns tid för att utveckla sin egen personlighet i lugn och ro. Barn behöver närhet till sina föräldrar.

2 kommentarer:

  1. hej!

    Jag läser ofta din blogg, du har så kloka åsikter. jag är helt på samma linje som du!

    Hälsningar Hanna, 2 barnsmamma

    SvaraRadera
  2. Vad glad jag blir för dina snälla ord! Roligt också att höra att det finns fler som tänker som jag! /Ditte

    SvaraRadera