Jag har fått en bunt av tidningen Land. Jag läser i dem när jag har en stund över...bläddrar lite efter maten, på toan, när jag lagar mat...Det är en rätt trevlig tidning...,mycket att läsa...inget brännande...
...men på ett ställe hajjar jag till. Jag stannar till vid en artikel om Pippi Långstrump...eller snarare förebilden för Pippi. Det handlar om en tant som i barndomen råkade bli hembjuden till Astrid Lindgren på barnkalas. Den här tanten och Astrids dotter Karin var klasskamrater nämligen. Astrid fascinerades av den här flickan...en rödhårig och vild flicka som inte satt och lekte stillsamma lekar utan hoppade omkring på egen hand! När Astrid senare började skriva om Pippi var det den här flickan hon tänkte på!
Sen berättar tanten sitt liv...att hon är stark och självständig.
Pippitanten säger att hon älskar Pippiböckerna Pippiboken är den bästa bok som någonsin skrivits för kvinnor! Innan Pippi
fostrades alla tjejer till att vara hemma och sköta om hemmet. Men Pippi ändrade på allt det där och alla i hela tantens klass skaffade sig ett eget yrke.
Ja, jaha...det var ju roligt. Jag försöker se Pippi framför mig...på väg till jobbet...kanske som läkare, ingenjör, lärare..eller städerska, matbespisningspersonal, förskollärare...varje dag, iväg. Upp i ottan, packa på barnen kläder och in i bilen, overaller och ryggsäckar, iväg till dagis, skola, fritids...iväg till jobbet...hämta, handla, städa, laga mat, lägga barn, titta på tv. Skilsmässa kanske...vinkvällar med kompisarna.
Hon som aldrig ville foga sig...hon som var fri...sprang iväg över taket när Prussiluskan ville ha in henne på barnhem...gick i skolan en enda dag för plutifikationstabellen var inte nåt för henne.
Det är så jag vill se Pippi...för mitt inre öga ser jag Pippi totalvägra att foga sig i att gå till jobbet varje dag och strunta i sina små...jag ser henne greppa ungarna, hiva upp dem på axlarna och sätta fart över stock och sten...
Hmm... intressant... jag skrev just till Ann-Helen att jag känner mig som Pippi sen jag slutade jobba som lärare. Nu gör jag som jag vill hela dagarna. Jag skurar golv med borstar på fötterna (Ja! Har faktiskt provat, jättekul!), jag slänger pannkakor till barnen tvärs över köket, jag bakar hundratals pepparkakor och går på sakletarjakt i min iver att hitta billga begagnade prylar. Vi hittar på sockerdricksträd i trädgården och samlar guldmynt efter guldmynt i stora bankkonto-kappsäcken i vårt nya sparsamma kreativa liv.
SvaraRaderaHelt underbart! Låter som en dröm! Jag älskar bilden av att ni samlar guldmynt i bankkontokappsäcken! Jag tror att Astrid menade att barn ska få leva som Pippi i barndomen! Men att Pippi ändå är lite lite ensam och har en viss trygghet i att det bor en riktig kärnfamilj..lite inskränkt och töntig..men stabil och snäll...bredvid. Tommy och Annika kanske är de riktiga huvudpersonerna egentligen...deras barndom...omhuldade och vakade på men med stor frihet att gå in och ut ur barndomens underbara fria fantasier...de som kan ske när man inte går i selen. Och att vi vuxna kan minnas och känna ekon av den där friheten mellan alla våra plikter. Och som hemmamamma är man väl så mycket Pippi det bara går! Fri som fågeln mitt i allt arbete med hushållet!
Radera