Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

måndag 26 juni 2017

Den viktiga förskolan

Jag läser texten till ett radioprogram som handlar om småbarn och dagis och omsorg och sånt. Det är en kvinna som driver småbarnspedagogikutbildningen i Lund som berättar. Hon säger att det händer så mycket i den mänskliga hjärnan de första åren och därför är personalen inom barnomsorgen jätteviktiga och måste ta till sig kunskap som finns inom området. Hjärnans utveckling är enorm de första åren och där skiljer vi människor oss från djuren. Kvinnan menar att de som arbetar inom förskolan måste trycka mer på biten kring omsorg pga av det här med hur den mänskliga hjärnan utvecklas. Barn behöver knyta an till en vuxen. Hon säger att alla barn knyter an, de kan inte välja att inte göra det, de gör det till den som är där och tar hand om barnet.

En förskollärare som gått den här kursen intervjuas och hon berättar att den här nya kunskapen visar ju att arbetet i förskolan är ännu viktigare än vad hon trodde. Hon känner nästan att det är lite läskigt med hur viktiga de första åren är, det är ett jätteansvar. Fast hon blir också säkrare i sin yrkesroll av kursen.

Ja, det är lustigt! Eller olustigt! Och väldigt förvirrat. Och man funderar på hur det ska vara.

Klart är att förskolan är normen. Det är där barnen hör hemma. För de går ju där. Och då är det ju så. Och får får man liksom jobba med de förutsättningarna. Det finns ju inga andra att jobba med liksom. Barn behöver knyta an tydligen. Så säger experten. Och det verkar ju rimligt. Det är väl därför barn har föräldrar. Och det är väl därför barn utvecklas så långsamt, under en så lång tid, det är väl kanske för att de ska knyta an och utvecklas tillsammans med den som fött dem till världen. Fast experten säger att alla barn knyter an, de har inget val, och de knyter an till den som tar hand om barnet. Och då blir det ju förskollärarna barnen knyter an till. Och då är väl allt bra. Antar jag. Fast det är ju det där med omsorgen. Barn måste få omsorg i första hand. I motsats till undervisning då antar jag. För undervisning har ju kommit på modet. Det är ju därför det heter förSKOLA, barnens första skola, där de första stegen på det livslånga lärandet tas. Men nu blir alltså omsorgen viktigare. Fast hur blir det då med själva förskoleidén? Barnen har ju liksom redan omsorgspersoner till hands. Och om omsorgen är viktigast...vad är det då som gör att föräldrar inte är kvalificerade för att ta hand om sina egna barn?

Ja, det är snårigt, det där med barn och allt det där. Vi får se. Det slutar nog som vanligt...med ingenting. De får forska vidare. Undersöka vidare. Komma fram till att förskolan alltid är bäst. Man får putsa lite på den bara. Lite mer omsorg bara inpaketerat i själva konceptet. Det unika konceptet som ingen förälder kan ge sina barn.

Outgrundliga äro Guds, eller inte Guds då, utan maktens, vägar...och omvägarna äro långa och många. I dagisland är inget lätt. Men det är bara bra. För då kan vi forska och rota och sysselsätta oss med alla dessa funderingar och kartläggningar och skriva rapporter och ge kurser och föreläsningar om allt man kommer fram till. De är bra. Barnen kan erbjuda underlag för så mycket mer än att bara vara barn. Det finns ingen ände på det. Och det är ingen ände på vad man kan koka ihop för lösningar, som väl oftast inte blir mer än en tumme...Man kan bara inte komma fram till en sak...att mammor finns, mammor som föder barn, kan ge närhet och omsorg. Lösningen som finns där, rakt framför näsan på alla, den är det enda otänkbara.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar