Jag tänker att det är allvarligt. På riktigt. Att mobbing är hemskt. Ännu hemskare än jag tänkt förut.
Sen tänker jag att det är otäckt att tänka på att mobbingbeteende utvecklas så tidigt hos barnen. Att barn har det i sig. Att den starkare sätter sig på och trycker ner den svagare. Och så tänker jag vidare att det kanske inte är så lyckat att ha små barn i stora barngrupper många timmar varje dag. Kanske utvecklas det här beteendet ännu lättare när barnen är i just den här situationen jämfört med när de är med sin familjeflock och förmodligen får mer vuxenkontakt. Kanske är det ändå bra om barn tas om hand av vuxna och inte av andra barn.
Men inte vet jag. Jag är ingen forskare. Och det är nog inte någon har lust att diskutera det här på riktigt. Det är förmodligen lugnare att prata om att sätta in fler pedagoger, ha nolltolerans, att förskolan ska jobba med empati och så där. Och att det kanske helt enkelt är så att de här mobbingsartiklarna dyker upp med jämna mellanrum när det råkar vara modernt att prata om
mobbing. Och när det är över kan vi sluta tänka på det tills nästa gång.
Men jag funderar...det kanske ändå finns någon slags orsak till att vi får våra barn ett och ett och att barnen innan dagis kom till var beroende ganska många år av sina mammor och pappor för att överleva. För det är ju först nu alla barn kan vara separerade från sina föräldrar på heltid från ett års ålder. Det har väl aldrig hänt i så stor skala som under de senaste årtiondena. Men politikerna som bestämt att det ska vara på det här sättet är inte intresserade av att fundera på hur utfallet blir av det här experimentet. De nöjer sig med att upprätthålla och fördjupa systemet. Problemen som eventuellt följer med systemet blir någon annans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar