måndag 26 oktober 2015

Inga tortyrkammare...

En krönikor skriver i Expressen att hon är trött på alla föräldrar som tävlar i att hämta först från förskolan. Jag blir förvirrad när jag läser. Försöker förstå hur hon tänker och menar. Det här är gången i argumentationen:

1. Föräldrar tävlar i att hinna först att hämta barnen.
2. Alla föräldrar har inte möjlighet eller råd att hämta tidigt.
3. När man ser att andra hämtar tidigt och när man känner av stressen efter att ha skyndat sig så kommer det dåliga samvetet.
4. Hon älskar att umgås med sitt barn.
5. Hon måste jobba.
6. Barnet älskar sin förskola.
7. Förskolan är ingen tortyrkammare. Varför skyndar sig föräldrarna att hämta barnen därifrån då?
8. Kvalitetstid är viktigare än kvantitetstid.
9. Hon är en förlorare i hämta-tidigt-tävlingen men ska gå hem och umgås med sitt barn de timmar de har kvar av dagen - för det är han värd.

Jag förstår inte så mycket mer. Alla har inte råd eller möjlighet att hämta sina barn tidigt. Och andra har det. Då får de som hämtar sent dåligt samvete. Fast egentligen behöver de inte ha det eftersom barnen älskar förskolan och har så mycket skoj där. Och det är ju inga tortyrkammare faktiskt. Så barnen kan vara där väldigt länge utan att må dåligt på något sätt. Fast man vill ju vara tillsammans med sitt barn förstås. Men man måste ju jobba. Och så är det ju bättre med kvalitetstid än kvantitetstid. Så allt är egentligen bra som det är.

Fast det är ju jobbigt att andra väljer eller kan göra annorlunda förstås. Det är inte förskolans fel eller familjepolitikens fel att de som hämtar sent får dåligt samvete. Felet är att det finns föräldrar som hämtar tidigt. Det är deras fel. För egentligen vill alla jobba heltid. Eller de måste. Eller hur det nu är. Egentligen kanske det vore bäst om barnen hade en lagstadgad tid när de måste vara på dagis. 7-18. Fast de barn som börjar redan 6? Hur blir det med deras föräldrar? Tänk om de får dåligt samvete? Det är inte bra. Det blir synd om dem. Kanske 6-18 då? Eller veckodagis? Då blir det ju lugnare för barnen också. De slipper frakten hit och dit. Och föräldrarna hinner fixa vardagspusslet med tvätt och handling och så där och kan riktigt umgås med sina barn på helgen. Det är kvalitet det. Vad barnen tycker är det väl ingen som bryr sig om. Det vet ju alla att barn ääälskar förskolan. De skuttar in och har så roligt med sina kompisar. Och tänk så skönt när alla föräldrar kan slippa dåligt samvete. Den dagen när alla gör likadant.

Tänk jag önskar att någon, någon gång såg situationen lite mer utifrån, ovanifrån. Tittade på problemen och fenomenen lite på avstånd. Barn är på förskolan hela dagarna. Vissa mer, andra mindre. Vissa föräldrar tycker om att lämna sina barn till förskolan. Andra inte. Vissa barn kanske ääälskar att vara där och leka en massa skojiga lekar. Andra inte. Hur vi än tycker så är det som det är. Barn ska vara på förskolan. Föräldrar ska jobba. Vi har "frihet" att pussla och trixa. Men frihet att välja har vi inte. Bara om vi är rika och kan leva på en lön. Eller är villiga att leva fattigt. Staten visar hur vi ska välja. De betalar nästan hela förskoleplatserna (12 000 eller nåt sånt i månaden per barn) men ger ingen kompensation till de som helst slipper och tar hand om fostran själv. Vi har fått riktlinjerna. Det är bara att följa. Så ha inte dåligt samvete. Tänk inte på det. Så blir det bra. Det är nog bra när allt kommer omkring. Vi säger så.

3 kommentarer:

  1. Hej och återigen tack för ett välformulerat och tänkvärt inlägg! Alltid roligt och inspirerande att kika in här och hitta dina texter :)
    Jag har en fråga som jag hoppas att du känner att du vill svara på, vill du inte så har jag naturligtvis full respekt för det ;)
    Det jag undrar är hur du/ni hanterar andras ev. kommentarer runt det här med förskola. Vår dotter går inte på försklola, hon är tre år, och jag upplever att det är något som andra gärna vill ha en åsikt om eller vill utvärdera. Det kan vara precis vem som helst - grannar, personal på öppna förskolan, vänners vänner eller rent av folk man möter på stan som kanske undrar om det "kanske är studiedag på förskolan eftersom man besöker biblioteket/museet eller liknande dagtid i veckan..." I allt det här påminns man ständigt om förskolan och i deras frågor och påföljande kommentarer får jag alltid känslan av att vi liksom "gör lite konstigt, i alla fall i deras ögon, eftersom vår dotter inte är på dagis". Jag kan också någonstans känna att det inte blir riktigt bra det här - ska man förklara sig hela tiden eller bara strunta i det? Finns det något bra och smidigt sätt att bemöta sånt här? Lyssnar gärna in dina erfarenheter runt det här, men som sagt, känner du inte för att gå in på det så har jag full förståelse!!! Verkligen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag får aldrig några frågor. Inte från folk jag känner. De förstår nog hur jag är och vill inte veta mer om det. Tidigare kunde jag få kommentarer som: "jag förstår inte hur du orkar gå hemma så länge.", "jag skulle aldrig kunna vara hemma för då skulle jag inte kunna vara en bra mamma." Men när jag fick mina första barn fick man inte ha äldre syskon på dagis så då var inte det ett samtalsämne. Jag har en känsla av att det har ändrat sig mycket på de 18 år jag har varit förälder också. Tidigare kämpade folk för att vara hemma lite längre - man drog ut på dagarna, skaffade ett syskon till tätt så hemmatiden förlängdes...Av de jag kände när jag fick mitt första barn var det ingen som lämnade bort något barn vid 1 år utan alla var hemma mellan 1,5 och 2,5 år. Nu verkar det inte se ut så riktigt. Men jag umgås inte med småbarnsföräldrar längre så jag vet inte riktigt.

      Man kan ju däremot märka av allmänhetens tänk i mer officiella situationer. Hos tandläkaren, i affärer, på biblioteket osv...Det är alltid någon som frågar om 4,5-åringen är ledig från dagis idag, om det är stängt på dagis idag...Jag säger som det är - "han går inte på dagis". Det är så roligt att se reaktionerna. Det är ofta förvirring. Ibland lite ilska. Men ganska ofta positiva reaktioner tycker jag - "men vad bra." "vad skönt" ...Skulle någon fråga mig mer direkt skulle jag nog berätta som det är - att vi tycker det är bäst för vårt barn att vara hemma och fostras av föräldrarna de första åren. Och att det är roligt att vara tillsammans med sitt barn. Och att det känns viktigt att ta vara på tiden för snart är barnet stort och möjligheterna till den sorts samvaro som man har med små barn finns inte längre. Och att det är skönt för barnet att slippa gå upp tidigt på morgnarna och istället ta det i sin egen takt och att slippa kämpa i en hel barngrupp utan istället bli sedd, få mycket pratkontakt.

      Radera
    2. Hej igen! Tänkte lite mer...Det är ju så konstigt och sorgligt att det ska vara så här... att folk tycker att det är märkligt och fel att barn är tillsammans med sin mamma (eller pappa) på heltid. Hur har det kunnat bli på det sättet? Tycker att det är skrämmande...Känns som någon form av hjärntvätt. Men vi människor är väl såna - har lätt att dras med och ändra tankesätt allt efter hur omgivningen ser ut. Läste om de sk "di-hornen" man använde på 1700-talen - när mammorna behövdes bättre ute på fälten än att ta hand om barnen. Man lade barnet med ett urholkat kohorn fyllt med komjölk och så fick barnet ligga ensamt och suga. Det ansågs bättre än modersmjölk. Carl von Linné reagerade starkt på detta när han såg det under en av sina sverigeresor. Han propagerade starkt för amning efter det. Barnadödligheten var förstås hög. Nu är det något annat som är normalt - att barn separeras från sin mamma redan vid 1 år och fostras på institution i upp till 10 timmar om dagen. Det anses inte konstigt - men att ett barn är tillsammans med sin mamma hela dagarna när det är så litet som 3 år - det är konstigt. Bakoframvända världen...

      Radera