Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

söndag 26 april 2015

Mona Sahlin tycker att somaliska hemmafruar ska fostra våra barn!

Det är brist på förskollärare. Jag läser i en tidning att 24% av de anställda i förskolan inte har någon utbildning alls för att arbeta med barn. Det är förstås problematiskt. Det var ju i förskolan proffsen skulle ta hand om våra barn. Barnen skulle ju få både social och pedagogisk stimulans och utbildning av helst högskoleutbildad personal. Och så är en hel fjärdedel helt outbildad. Men det finns idéer. Jag hör Mona Sahlin prata på radion. Hon säger att det är synd att man inte tar tillvara den kompetens som våra invandrare har. Det är nämligen inte bara studier som räknas utan också erfarenhet. Mona säger att somaliska kvinnor som har fostrat så många barn på ett fantastiskt sätt borde kunna få använda sin fina erfarenhet inom förskolan och på fritidshemmen.

Jag sätter nästan kaffet i halsen. Hör jag rätt? Jag fattar ingenting.

Trampar Mona inte utbildade förskollärare liiite på tårna här? Var deras utbildning inte värd något då? Det är alltså erfarenhet av att fostra barn, många barn som räknas och ger kompetens? Men då duger kanske vanliga mammor också då? Fast svenska kvinnor har ju förstås inte så många barn vanligtvis och har därför inte fått så stor erfarenhet. Och så har ju de flesta svenska kvinnor lämnat bort sina barn tidigt så de kanske inte är så bra på att fostra barn? Så EGENTLIGEN är den vanliga gamla hemmafrun väldigt bra på att fostra barn? Fast nu är hon ju borta. De finns bara att få tag på utomlands. Och så kan de komma hit och när de fostrat färdigt sina egna barn får de fortsätta och fostra andras barn också. Fast, vänta nu, när de kommer hit till Sverige så får de väl sluta med de där dumheterna de har haft för sig - det där med att fostra egna barn? Och då tappar de den där erfarenheten. Och hur gör vi då? Tar in fler hemmafruar från andra länder som kan hjälpa till att fostra barnen i stordriften.

Nej, nu blir jag riktigt elak. Men det är svårt att låta bli. Cirkelargumenten snurrar för fort för mig. Det är svårt att förstå. Förvirringen är total. Den verkar öka från dag till dag. Kanske är det bra ändå. Kanske kan vi snurra oss tillbaka lite och börja förstå att barn - det kan vanliga föräldrar faktiskt också ta hand om. Och om de dessutom får träna lite och skaffa sig lite erfarenhet så blir det ännu bättre. Man behöver ju inte komma från ett annat land för att kunna sånt. Vi svenskar kan nog lära oss vi också! Om vi bara får chansen!

2 kommentarer:

  1. Hej!
    Hittade hit efter tips av annan mamma! Jag är mamma till ett barn och följde normen om barn på förskola. Hon var lite över tre när hon började och personalen sa att det märktes att hon fått vara hemma lite längre än normalt (normalt?). Hon var lugnare och tryggare, sa de. Hur som helst. När hon var fem och ett halvt år bestämde jag mig för att vara hemma och sa upp hennes förskoleplats... och möttes av förvåning. På kommunen trodde de att jag fått ett till barn och sa att hon hade rätt att fortsätta på förskola. På förskolan sa personalen att hon kunde komma x antal timmar i alla fall. Men, sa jag, jag är ju föräldraledig för att vara hemma med mitt barn, inte för att lämna henne på halvtid i alla fall. Personalen bara gapade. Och jag också. De trodde inte sina öron! Skulle jag mitt i allt bara låta mitt barn sluta på förskolan? Och ta hand om mitt eget barn? Och hur skulle jag finansiera det? Frågorna var många, men så blev det. Det enda jag ångrar nu är att jag inte var hemma hela tiden. Att jag slutade amma min då tiomånaders baby för att kunna jobba. Att jag gick på ett jobb och grät för att hela min kropp sa åt mig att mitt barn fattades...
    Jag ser ofta barn som står på andra sidan stängsel och gråter, och en mamma eller pappa som skyndar därifrån med tårar i ögonen. För barnen ska lämnas bort, så är det, och det betraktas som normalt att det gör ont i hjärtat. Det går över. Eller inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej och vad roligt att få respons! Vad skönt att du kunde ändra och följa ditt hjärta. Jag har också haft en lång väg för att komma fram till vad mitt hjärta sade mig hela tiden fast jag inte lyssnade tillräckligt, inte förstod vad jag kände ordentligt. Och så var jag för påverkad av vad "alla andra" gjorde och tyckte. Mina fem äldsta har alla gått på dagis - av olika anledningar - och alla väldigt korta dagar och korta perioder och de har varit 4-5 år när de gått. Om jag kunde backa tiden skulle jag göra annorlunda. Med mina 3 första barn var jag fast i tänket att de behövde jämnåriga för att utvecklas socialt, inte komma efter, få kompisar inför skolstarten. Mina 2 nästkommande barn gick på dagis en period eftersom jag studerade - för att kunna behålla min sgi för att få föräldrapenning för att kunna få ett barn till! Galna regler men så styrda är vi ju i Sverige! De hade varandra och det gick ganska bra, korta dagar och bara 1 år där men de trivdes inte särskilt bra och då hade jag kommit på vad jag egentligen hela tiden hade tyckt - att jag inte tycker om dagis! Mitt sista barn går inte på dagis och kommer inte gå på dagis alls.

      Amningen känner jag också igen. Jag började jobba halvtid när mitt andra barn var 10 mån. Trodde jag skulle kunna behålla amningen men det gick inte. Det blev för stressigt och han tappade lusten. Det är jag också ledsen för. Och så är jag ledsen över att jag lämnade honom - även om det var till pappan och mormorn - som jag litade på till 100 % och som älskade barnen lika mycket som jag. Men jag störde något som borde fått vara ostört. Och det kände jag redan första dagen jag åkte iväg till jobbet - vad gör jag!? Hur kunde jag välja detta?

      Men jag försöker vara snäll mot mig själv. Jag gjorde så gott jag kunde och det kunde ha varit värre - förskola på heltid och fritids och hela köret. Och jag är glad över att jag har gått igenom hela den här processen i min hjärna - kommit fram till vad jag tycker känns bra och rätt.

      Det där med gråtande barn på andra sidan stängslet du skriver är så hjärtskärande. Har också sett det, och mammor som gråter i bilar på dagisparkeringen när de ska åka vidare...De här separationerna vi utsätter barnen för drabbar ju oss vuxna också - skadar oss också. Det är ledsamt.

      Radera