tisdag 28 april 2015

Söndag i skogen och en fundering!

I söndags var barnen ute i skogen och lekte några timmar. Det är så härligt nu när det är torrt och börjar bli riktigt grönt! Vi har många små skogar i vårt område och det tycker jag så mycket om. Det är skönt att gå runt lite när barnen leker, titta på dem och se på allt annat som finns att titta på, fundera lite. Den här gången var vi i "mina föräldrars skog" - det är ju inte deras men den ligger nära deras hus. Det är min barndoms skog. Jag lekte mycket där själv som barn men då var vi bara i skogskanten för själva skogen var så tätväxt och mörk då. Nu är den urglesad och det är så många barn som leker där i och med att skola, fritids och dagis använder skogen ofta. Här låg ett torp en gång i tiden och det finns många spår efter de som levde här förr. När jag var liten var jag fascinerad av att de där spåren och jag fantiserade mycket om det. Lekte att jag förflyttade mig i tiden och kom in i dåtiden eller till en magisk lite farlig värld... Jag tycker fortfarande om att tänka på att det bott folk här och tycker om att gå runt och titta på de rester som finns kvar av det liv som levdes här förr.
En påsklilja i skogen. Någon satte väl blomsterlökar här en gång i tiden och de tittar fortfarande upp här och var men inte varje år.
Initialer på en sten. Stenen låg mellan två äppelträd. De fanns kvar när jag var barn och de bar fortfarande frukt då. Små och sura men jag tyckte de var så goda. Nu är äppelträden murkna och nedfallna sedan några år. Bara stenen är kvar. Barnen tycker om att titta på initialerna precis som jag gjorde som barn. Vad hette den som ristade in det? Gustav Eriksson, det tror vi, kanske...?
Scilllor i skogen. Kanske från de som bodde här förut eller från allt trädgårdsavfall folk slängt i skogen genom åren.
En ensam pärlhyacint bland vitsipporna.
Barnen leker i en gammal syrenberså.
Liljekonvaljerna sticker upp som smala spjut.
 Det är som allra vackrast nu tycker jag (fast när det blir sommar eller höst eller vinter så tycker jag att det är som allra vackrast!). Skogen som en sal, mörka stammar mot det ljust gröna, sol och skugga i en skön blandning...
 Ett spännande hål i en gammal asp. Undrar vem som bor här?
 En nötväcka letar insekter i ett träd! Fascinerande att titta på hur den klättrar upp och ner och hackar och lyssnar. 
Snart 9-åringen träffade på en klasskamrat och en annan kompis i skogen. Sedan kom några andra, lite yngre barn också. Det var roligt att se hur vår minsting reagerade. Han ville vara med förstås. Han höll sig till sin storebror och härmade honom i vad han gjorde. Jag höll mig i bakgrunden och gick ifrån en liten stund ibland. Något som fascinerar mig ofta när det gäller barn är att många barn inte riktigt verkar ha någon "blyghet". Många barn tar kontakt med vuxna på ett vad som kanske uppfattas som ett frimodigt sätt men som jag kan tycka är lite märkligt. Jag har inte riktigt sett det hos mina egna barn utan de har alltid varit blyga och försiktiga mot främmande vuxna, inte tagit kontakt, inte gärna pratat...Men de små barnen i skogen kom fram till mig. Frågade om jag var mamma till någon, frågade hur gamla mina barn var, om de gick på dagis, berättade om vilket dagis de gick på och när jag tänkte gå bad en av dem mig att stanna. Hans kompis hade gått hem och han ville att jag skulle passa honom. Jag tänker att kanske har barn kommit lite för långt ifrån sina egna föräldrar och för nära andra vuxna, att de kanske har tappat lite känslan för var de hör hemma. Men jag vet inte...

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar