Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

måndag 20 april 2015

Ringdans!

Ibland är det lustigt hur saker går i kringelikrokar och slutar ungefär där det började, fast på ett lite annat sätt.

Jag tänker igen på det där med mask och löss och svinkoppor. Förr var det i hemmen sånt spreds som värst. Man bodde många människor på liten yta. Man hade problem med löss och fick hålla på och luskamma, snagga och fläta håret på barnen för att försöka slippa undan. Ludvig "Lubbe" Nordström skrev en bok om Lort-Sverige. Folk bodde uselt och det var svårt med hygienen. Samhället skulle ingripa och ställa till rätta. Så långt bra. Jättebra. Men har vi ändå inte gått lite för långt åt andra hållet. Nu är det nog inte hemmen som är problemet när det gäller hygienen. Det är institutionerna. Alla barn som trängs ihop i små lokaler, ofta med dålig ventilation. Små barn som fortfarande stoppar allt i munnen. Barn som delar med sig av bakterier och smittor de bär på. Barn som sedan för med sig baciller hem till sin övriga familj. Same, same men ändå lite annorlunda.

Jag tänker också på de gamla hemmafruarna. De som hade det så jobbigt med alla sysslor. De som knappt hann med barnen för de hade det så jobbigt. De som hade sin stolthet och tyckte att de gjorde ett stort jobb. Eller misstänkte att folk bara tyckte att de ägnade sig åt meningslösheter? Nu är de borta. Men vi har istället förskollärarna. Också kvinnor. Också överlastade av arbetsuppgifter. De hinner knappt med barnen. Men de har sin stolthet och vet att de gör ett stort och viktigt jobb. Eller misstänker att alla egentligen kan ta hand om ungar? Undervärderade precis som hemmafrun. Same, same, men ändå lite annorlunda.

Förr var det skolorna som skulle se till att barnen lärde sig mycket och fick bra chanser i livet. Skolan skulle utjämna skillnader. Skolorna skulle ge arbetarklassen samma möjligheter som de "finare" barnen. Nu är det hemmen som får se till att det går bra för barnen. Skolan ökar på klasskillnaderna. Skolan sviker de barn som inte har hjälp och peppning hemma. Det är hemmen som får rädda barnen. Medvetna föräldrar kan överbrygga och utjämna. Same, same, men ändå lite annorlunda.

Förr var det i hemmen de många barnen fanns. Barn som sprang vind för våg och som inte mammorna riktigt hade tid med. Nu är det på institutionerna de många barnen finns. Det är pedagogerna som inte har tid med dem och de får nog gå lite vind för våg där också, men kanske i lite mer beskurna omgivningar. Same, same, men ändå lite annorlunda.

Förr fick barn jobba och slita. Vara med och arbeta och hjälpa till. Nu arbetar inte barn. Men ändå talar man om barns arbetstider. Många har arbetstider på upp till 40 timmar i veckan. Några ända upp till 50 timmar i veckan. Ett slags arbete? Att man använder ordet "arbetstid" kanske tyder på det. Same, same, men ändå lite annorlunda.

Så slingrar vi oss fram. Spiralen har lett oss tillbaka till utgångspunkten men några varv därifrån, lite skruvat så där. Nu är det institutionerna som har ansvaret. Och de klarar visst inte riktigt av det. Vem ska rädda oss nu då?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar