Varför?
Jo, den har stannat i utvecklingen. Det har blivit en slags B-förskola. Kraven inom den pedagogiska omsorgen är inte lika högst ställda. Till exempel behövs det inte några förskollärare. Och då blir verksamheten sämre.
Barnens språkförmåga påverkas eftersom den pedagogiska omsorgen i utanförskapsområdena växer. Det finns dagmammor som berättar att det gått barn hos dem som inte talat svenska förrän de börjat skolan. Hmm, fattar faktiskt ingenting. Jag trodde att det var dagmammorna som inte pratade svenska i utanförskapsområdena och att skolfröknarna var förskräckta när barnen kom till skolan och inte kunde svenska. Men så verkar det ju inte vara...det är när barnen kommer till dagmammorna som förskräckelsen uppstår. Barnen förväntas alltså först lära sig svenska, hemma då får man förmoda, och sedan levereras till dagmammorna. Eller nåt. Oklart hur. Sen trodde jag i min enfald att man på många förskolor har problem med att personalen inte kan svenska. Men det kanske inte gör så mycket. Förskola är ju liksom alltid förskola. Finns det en förskollärare i gömmorna sätter det sig i väggarna, kunskaperna alltså. Tror jag i alla fall.
Man har också hittat allvarliga brister inom den pedagogiska omsorgen. Barn har till exempel lämnats ensamma i lägenheter. Fruktansvärt. Och lika fruktansvärt är det väl när barn på förskolorna lyckas rymma, blir bortglömda under utflykter, hittas sittandes sovande på toaletter osv eftersom ingen verkar ha saknat barnen på ett bra tag. Men detta skulle aldrig leda till att man funderar över att avveckla verksamheten. Det är ju liksom förskola det handlar om. Där är det bra för att...ja, för att det är bra helt enkelt.
Anna Ekström är bekymrad. Jag menar...hennes mor har ju ändå arbetat som dagbarnvårdare. Så hon vill inte ta ställning till det här förslaget på avvecklingen. Hon återkommer.
Utredningen handlar också om fritidshemmen. För där är det ju också lite skralt med kvaliteten. Man vill införa ett riktmärke för hur stora barngrupperna får vara. Det har länge larmats om problem med stora elevgrupper, låg personaltäthet, låg andel behörig personal, buller, trängsel, stress. Och så får ju alla barn inte gå på fritids. Och det är ju väldigt synd. Förstås. För fritids är ju ändå väldigt bra. Trots problemen. I nuläget stängs barn till arbetslösa eller barn som har föräldralediga föräldrar eller barn som har föräldrar som studerar ut. Och så ska det ju inte va! Och detta skall ändras. Men det är inte möjligt just nu. Förstås. Nån gång kanske det blir bra. Man får hoppas och tro.
De flesta därute i riket bryr sig nog inte. Vad är det att bry sig om liksom? Barn ska lämnas bort. Om detta är vi rörande ense. När 1-årsdagen närmar sig...ja, då är det dags. Inget konstigt med det. Bara enligt tingens ordning. Ingen minns nog att det inte alltid varit så här. Ingen minns nog att barn genom årtusendena vanligtvis tagits hand om av mammor, pappor, familjer. Men några minns lite. Och de reagerar. Inte mot själva bortlämnandet. Förstås. För det är ju som sagt naturligt. Inget att fundera över. Men man reagerar mot att de gulliga dagmammorna ska bort. För dagmammor är ju ändå lite mer personligt...lite mer som mammor. Fast lite bättre rentav. Kanske. Man vet inte.
I alla fall...någon menar att det är vansinne att ta bort dagmammorna. Dels därför att det minskar på valfriheten. Och dels för att förskolorna redan nu går på knäna. Och det har man ju läst förut. Många, många år har förskolan gått på knäna. Om man läser noga kan man faktiskt få reda på att förskolan gick på knäna redan på 70-talet...när den började byggas ut. Och nu i veckan kunde man läsa ett av alla dessa vittnesmål om förskolan. En förskollärare berättar om att barngruppen hon jobbar i, den som borde vara 15 barn, är 23, 24 till hösten, och att vissa barn saknar sin pappa och gråter hysteriskt en stor del av dagen och att någon håller på att bli sjuk och bara vill till mamma och att någon inte hinner till toan, och att någon är rädd för en av alla dessa vikarier, och att några bråkar och att ingen vuxen hinner stoppa dem, och att några biter sina kompisar och att ingen vuxen hinner med att hindra, och att de vuxna inte hinner titta på det barnen bygger och att någon av barnen är så tyst hela tiden och att någon vill måla men ingen hinner ta fram färgen och att någon blöder näsblod och att några aldrig tar plats och bara flyter med. Och att...Förstås...förskolan behöver mer resurser.
Någon annan berättar om att fröet till förskolan var Alva Myrdals storbarnkammare och att den idén sedan ledde fram till 70-talets moderna förskola med ett tydligt pedagogiskt innehåll. Förskolan har gradvis blivit allt mer skola. Det är fråga om utbildning av småbarn numera. Den här skribenten menar att dagmammorna ger de barn som behöver en lugnare, tryggare miljö. Skribenten menar att en bra förskola är jättebra. Men att förskolorna inte alltid är jättebra och då blir det förstås dåligt. Barngrupperna är stora. Skribenten menar att om det finns kvalitetsbrister i den pedagogiska omsorgen borde man bara kunna slå ner på det. Skribeneten spetsar till det och säger att om det istället är viktigt att alla barn får en likvärdig utbildning borde man istället införa skolplikt från 2 års ålder.
Och här finns det ju en jättepoint. Tror jag i alla fall. För är det inte dit vi är på väg? Tyder inte alla signaler på att det är den allmänna politiska viljan. Att få in alla ungar i förskolorna från 1 års ålder utan prut. Varje litet steg som tagits sedan särbeskattningens införande har väl varit ett litet steg närmare målet. Målet om full sysselsättning för alla i arbetsför ålder...alltså alla från 1 år och fram till pensionsåldern.
Man får se. Den som lever får se. Och det är intressant. Det går i steg. Först blev mammorna olämpliga som heltidsomsorgsgivare till egna barn. Det upplevdes som jobbigt av många mammor. Tror jag i alla fall. För många höll emot. Höll sig kvar hemma trots att det inte längre fanns några ekonomiska incitament att göra det...gick ut på halvtid...det tog tid att ta skeden i vacker tass. Och så började dagmammorna att uppfattas som det där mysiga...miljön som nästan var som hemma i alla fall. Och nu är det dags. Den pedagogiska omsorgen har fört en tynande tillvaro under en lång tid...men nu är det nog slut på det. Dagmammorna ska bort. Förskolan is da shit. Det är där barnen kan utvecklas till sin fulla och likvärdiga potential. Där skall de strömlinjeformas och utrustas med den flockmentalitet man vill att folket skall ha. Ytterligare ett steg kan tas mot målet. Det blir nog bra. När det är klart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar