måndag 19 januari 2015

Aktiveringsinspektörer!

Av en händelse råkade jag höra talas om aktiveringsinspektörer. Jag visste inte att det hade funnits såna med det gjorde det alltså. Det var inspektörer som skulle få ut hemmafruarna i arbetslivet. De var verksamma på 60-talet och en bit in på 70-talet.

På 60-talet behövde industrin arbetskraft. Men det fanns ingen barnomsorg och kvinnorna själva kunde vara osäkra eller ovilliga att börja jobba. Därför behövdes aktiveringsinspektörerna. De arbetade på alla möjliga sätt. De ordnade kurser och möten med kvinnor. Det sändes informativa radioprogram för att påverka kvinnorna.

Åsa Lundqvist som forskar om aktiveringsinspektörerna beskriver det som en oblodig revolution i Sverige. Man omkullkastade forna idéer om manliga familjeförsörjare och kvinnliga omsorgsgivare. Det växte istället fram en familjemodell som bestod av två jämställda och förvärvsarbetande vuxna vars barn tillbringade dagarna i offentligt finansierad barnomsorg.

Lundqvist beskriver hur det gick till när samhället omdanades. Först angav den politiska eliten en allmän politisk riktning och sedan jobbade ett offentligt utredningsväsende fram ett förslag om hur det skulle omsättas i politisk handling. Utredningarna fungerade som en bro mellan politik och vetenskap. De producerade kunskaper, förberedde framtida reformer och fyllde en konsensusbyggande funktion i svensk politik. Ämbetsmännen blev de praktiska genomförarna av politiska visioner.

1960 förvärvsarbetade 30 % av alla kvinnor mellan 15 och 39 år och 24 % av alla kvinnor mellan 40 och 49 år. Man trodde att man skulle kunna öka siffrorna till ca 40 resp 45 % fram till år 1970. Men det visade sig att dessa siffror skulle bli starkt underdrivna. Man ville stöpa om det traditionella familjelivet. Fler aktörer i det offentliga samtalet och i politiken ifrågasatte traditionella värderingar och idéer. Man reste krav på utökad offentlig barnomsorg och också ökad jämställdhet i såväl hem som arbetsliv. Man började prata om "den jämställda familjen". Män och kvinnor skulle definieras som individer med fria val.

Under 60-talet knöts radikaliseringen samman med könsrollsdebatten och den ökade arbetskraftsbristen. För att förmå och underlätta för kvinnor att börja förvärvsarbeta påbörjades arbetet med att aktivera kvinnorna in i ett betalt arbete.

1961 antogs ett aktivitetsprogram för den medelålders, äldre och en kvinnliga arbetskraften. Det fanns en uttalad önskan om att öka kvinnors möjligheter till ett mer differentierat yrkesval, fa inom mer manligt dominerade sektorer.

Effekten man önskat uteblev och 1965 lanserade man en informationskampanj som skulle förmå hemmafruar att söka arbete. Kampanjen kallades "Hemmafru byter yrke".

Man kompletterade medias påverkan med direkt och personlig påverkan på hemarbetande kvinnor. Man tillsatte en aktiveringsinspektör i varje län. Denne skulle koordinera alla aktiviteter som hade med kvinnors inträde på arbetsmarknaden för att få ut fler kvinnor i arbete. Det fanns två behov av dessa inspektörer: välfärden var i behov av arbetskraft och förvärvsarbetet för kvinnor bidrog till att utjämna ojämlika familjerelationer och att emancipera kvinnor.

Problemet var att det fanns hemmafruar som inte var benägna att ta ett arbete. Aktiveringsinspektörerna skulle alltså påverka och förändra benägenheten hos hemmafruarna att ta betalt arbete. Man måste involvera andra delar av samhället. Man skulle samordna den service som kommunerna kunde erbjuda, tex daghemmens öppethållande. Aktiveringsinspektörerna var centrala - de skulle upprätthålla kontakterna med de lokala företrädarna för fack, arbetsgivare och kommun.

Jag antar att det som slutgiltigt gjorde hemmafruarna benägna att ta betalt arbete var skattesystemets omläggande. Från sambeskattning till särbeskattning. Sedan har det fortsatt i olika steg och gradvis har det blivit allt svårare att vara hemmafru. Det blev svårare och svårare att klara sig på en lön och slutligen blev också barnomsorgen väldigt billig i och med maxtaxans införande. Detta minskade folks motivation att hålla nere arbetstiderna och ökade motivationen att arbeta heltid eftersom man ändå fick betala lika mycket för förskoleplatsen oavsett hur många timmar man använder.

Ja, så har samhället stöpts om. Det finns inte längre några hemmafruar. Det finns i alla fall inga uppgifter om att det skulle finnas några. Ingen pratar längre om ifall man skulle vilja vara det heller. Det har blivit en icke-fråga. Något som man inte behöver tänka på helt enkelt eftersom det ändå inte finns någon möjlighet att vara det. En svunnen tid, inte så avlägsen men ändå så fjärran. Lite som sagorna, tomtar och enhörningar, väsen som finns i tanken men inte på riktigt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar