Vem ska ta sig i röven?

Det har varit mycket snack om att ta sig i röven på sistone! Linda Bengtzing började med att tala om att alla moraltanter kan ta sig i röven. De ska inte ha några åsikter om att hon deltar i melodifestivalen fastän att hon har ett 10 veckor gammalt barn hemma. Jag vet inte riktigt varför hon sa att moraltanterna skulle ta sig i röven innan de ens hade hunnit uttala sig. Men hon fick i alla fall raskt svar på tal av Åsa Erlandsson som tycker att det är stålmorsorna som ska ta sig i röven. Hon tycker att det finns perioder i livet när det kanske kan vara lämpligt att ta det lugnt. Det är inte så bråttom. Sen bekänner Frida Boisen att hon är en sån där kvinna som ska ta sig i röven. Hon har gjort karriär och skäms inte ett dugg för det. Hon har inte tagit långa föräldraledigheter och hon har lämnat barnen tidigt till pappan. Frida säger att män aldrig blir ifrågasatta när de gör saker fastän de har pyttesmå barn. Varför ska en kvinna skämmas? Hon menar att man ska hylla alla mammor oavsett om de jobbar eller inte.

Jag håller med om det där sista. Varför ska vi be varandra att ta oss i röven? Varför måste vi ha åsikter om vad andra gör och hur de vill göra? Varför är det så farligt att vi är olika? Det är väl bra om vi är olika? Det ska väl kunna finnas både karriärmammor och mammor som vill ta hand om sina egna barn länge?

Fast det är ju så klart det där med rättvisa också. Det är ju mycket lättare att vara tolerant om man kan välja hur man vill göra ganska fritt. De som vill jobba på riktigt är ju de som är vinnarna. Ok, de kanske känner sig påhoppade av folk som skulle vilja vara hemma med barnen men de får ju faktiskt göra som de vill. Man får lämna barn till förskolan tidigt, redan vid 1 år och i någon kommun finns servicen från 6 månader. Förskolan är billig så alla har råd med den. Ju mer man tjänar desto bättre affär är det förstås. Men det finns ju andra typer av mammor. Det finns de som egentligen skulle vilja vara hemma med barnen längre men som inte har råd eller som inte har en partner som tycker att det är ok. De måste jobba även om de hellre skulle vilja ta hand om sina barn i hemmet. Det är lätt att bli bitter och arg. Sedan finns det en liten grupp av människor som kan vara hemma och ta hand om barnen. De som är gifta med någon som tjänar bra, eller som är duktiga på att vara riktigt sparsamma och får pengarna att räcka. De har det tufft ekonomiskt och får inte något med av de subventioner som förskoleföräldrarna får av staten. De är också ofta ganska utsatta attitydmässigt. Många tycker att de är underliga. Kanske är några också i hemlighet lite avundsjuka. Det kanske är lite jobbigt att vissa satsar på barn och familj och får uppleva hela hem-och-barnkittet. Kanske känns det lite bättre om inte någon får uppleva det där med att ta hand om de egna barnen.

Det är nog kanske så att orättvisor och tvång föder missunsamhet och argsinthet. Jag önskar att samhället var öppet, tolerant och rättvist. Jag tror nog att de allra flesta känner vad de och deras barn mår bra av och att de skulle klara av att bestämma hur de vill leva på egen hand. Låt karriärmammorna göra sina karriärer och gläds åt att det går bra för dem. Och det borde vara lika självklart att låta mammorna som har alternativa karriärdrömmar förverkliga dem och glädjas med dem! Ett solidariskt och demokratiskt samhälle borde stötta alla olika typer av mammor i deras val och i deras olika karriärer. Ingen ska behöva ta sig i röven bara för att någon annan ser ner på dem!