fredag 14 februari 2014

En liten 3-åring!

Vi har en nybliven liten 3-åring i huset! Det är ett litet äventyr att leva tillsammans med honom och jag gläder mig så åt att vi kan vara tillsammans på dagarna och att han kan få fortsätta att få vara hemma. Det är en lite större person som visat sig - både till kropp och själ. Alla byxor har blivit för korta och benen har blivit långa och utsträckta. Han har smalnat av och ser mer ut som ett barn än en bäbis. Men fortfarande är huden mjuk och tunn. Hans mage är rund och bullig och hans kinder likaså. Som gjorda för att pussa på! Och det är svårt att låta bli och han själv är mycket kelig just nu. Han är riktigt ömsint och när han slingrar de där små mjuka armarna runt min hals och pussar med sina små läppar smälter jag direkt. Det är ren och skär kärlek som strömmar genom oss! Det är som om han älskar hela sin värld. Alla som bor här. Han pussar hej då när pappa och syskonen går till jobbet och skolan. Han strålar av glädje när de kommer hem igen. Han klappar och tröstar om någon behöver det. Han erbjuder sin hjälp - hämtar saker, torkar upp när någon eller han själv spiller, han frågar om han ska mata någon av storasyskonen...Han vet sitt värde och att han behövs i vår familj. Han känner sig likvärdig alla oss andra. Han älskar sina mor- och farföräldrar och tycker om grannarna. Han älskar sina saker och gatan och pulkabacken och de lekparker han brukar leka i. Han älskar hela sin värld! Han är full av energi och tar itu med alla sina arbetsuppgifter varje dag!

Hans intellektuella förmåga ökar hela tiden. Han funderar och pratar. Han drar slutsatser och meddelar oss andra vad han kommer fram till. Han älskar stora fordon och när snöplogen kom häromdagen skrattade han högt av glädje. Sedan blev han allvarlig. Vi hade tidigare under dagen haft en liten kontrovers angående cykling. Han ville så gärna cykla när vi skulle hämta storebror från skolan men gatan var full av snöslask så jag gick inte med på hans önskemål. Vi krånglade oss ur situationen utan alltför mycket bråk och tog vagnen istället. Men när nu snöplogen hade kört förbi så ändrades läget. 3-åringens första reaktion efter det pärlande skrattet var "nu kan jag cykla i morgon!". Och det hade han ju alldeles rätt i! Han älskar att greja med bokstäver och siffror på sina villkor. Det är roligt att räkna saker, att titta på siffor, att ramsräkna. Det är roligt med magnetbokstäver och att rita bokstäver och att lyssna på vilka ljud som finns i orden. Det är lustfyllt helt enkelt och samvaron när vi grejar är rolig. Det är härligt att få sjunga och läsa sagor. Han tycker om när jag läser men han kan lika gärna läsa för mig. Bilderna ger tillräcklig information för att han ska kunna "läsa" sagor för mig. Han vet hur det ska gå till - han ljudar sig fram och följer med fingret under orden medan han hittar på texten. Ibland kommer han ihåg hela textrader och läser dem ur minnet. Han älskar att hjälpa till med att hälla i saker i grytor, att räkna decilitermått, att sätta klockan på spisen...Han älskar att sortera tvätt - mörka saker för sig och ljusa för sig. Handdukarna i en hög...Han älskar att fråga. Det är så många saker han funderar över och måste få svar på. Och varje svar leder vidare till en ny fråga. Varför?

Hans personlighet har fått tydligare konturer. Han har humor och skojar och luras. Han retas och skrattar åt oss när vi blir förargade. Han avväpnar oss med sin glädje och humor och man kan inte låta bli att skratta själv! Han har börjat fröjda sig åt fånigheter. Han tycker om att skoja om kiss och bajs och skrattar mycket gott åt fånigheterna. Han kan själv. Han vill inte ta emot hjälp längre utan vet att han kan allt själv. Och han kan verkligen väldigt mycket själv. Han kan ta av kläderna själv och kan få på några av dem själv också. Han kan hämta saker och tänka ut hur allt ska gå till. Han vill hjälpa till. Det är ju självklart att han också hjälper till precis som alla andra. Han bär undan sin tallrik och är stolt över att han bidrar med sitt arbete. Han viker ihop sina kläder och stoppar in dem i skåpet. Han behärskar sin värld och njuter av det!

Jag funderar lite på om han passar på förskolan. Han skulle väl klara av det, det gör ju barn. Han borde ju redan ha börjat för länge sedan. Men skulle det vara bra för honom? Vem skulle skoja med honom, pussa honom, skratta åt hans skämt, ta hans arbetslust i bruk, glädja sig åt hur gullig och söt han är, rufsa honom i håret...? Vem skulle han demonstrera mot, argumentera med, förhandla med, bli arg på, bli sams med...? Och hur mycket skulle han få prata? Hur många frågor skulle han få svar på? Vem skulle lirka med honom med maten - han är lite kinkig och ofta lite upptagen när maten står på bordet. Skulle han orka leka hela dagarna? Skulle han må bra av att väckas varje morgon och åka iväg och skiljas från mig varje vardag? Skulle han må bra av att inte få träffa sina syskon så mycket som han gör nu? Skulle han tycka om att leka i förskolemiljön varje vardag, inte få leka i sitt eget hem? Skulle han vara redo att påbörja sitt "bortaliv" - livet som pågår utanför hemmet, tillsammans med människor som han inte har någon livslång relation till, varje vardag fram till pensionen? Det skulle säkert gå bra men jag är glad att vi kan vänta lite till...




2 kommentarer:

  1. Härlig beskrivning, som jag väl känner igen mig i! Med mitt första barn reflekterade jag inte så mycket, kände inte efter, utan gjorde som alla andra så han började på dagis när han var 16 månader. Visst, det gick bra och han trivdes, men när jag fick mitt andra barn, långt senare, vid 43, gjorde jag det som kändes helt rätt! Då var jag hemma till han var två och jobbade därefter halvtid i flera år. Nu är han nio och jag har just börjat jobba heltid, vilket är för mycket. Att jobba 9-13 som jag gjorde i flera år var perfekt tycker jag, men jag hade nog kunnat tänka mig att vara hemma på heltid ett par år till... /Annelie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad härligt att du kunde jobba halvtid så länge - skönt för både dig och barnen kan jag tänka mig! /Ditte

      Radera