Hemmafruspaning 5 - dimensioner

I helgen kunde jag läsa att hemmafrulivet är olidligt endimensionellt. Frasen har gnagt lite i mig fastän att jag inte borde bry mig. Men ändå...jag retar mig på att ordet "hemmafru" ska väcka såna märkliga konnotationer. "Hemmafru" är ett starkt ord. Trots att hemmafrun är död och begraven sen länge väcker själva ordet märkliga reaktioner. Vem är hon? Vem var hon? Krönikören i Expressen som i helgen implicerade att hemmafrun är endimensionell, beskuren, enkel, enfaldig, trist och förtryckt visade prov på många av de ord och känslor som tydligen poppar upp när "hemmafrun" glider in i medvetandet...av någon outgrundlig anledning...alltså glider in i medvetandet...för varför hon gör det är ju konstigt. Var kommer själva tanken på hemmafrun ifrån egentligen? Varför relaterar mediekvinnor så ofta till hemmafrun? I alla fall...ligger det nåt i fördomarna? Borde jag som faktiskt är hemmafru känna mig fånig, enfaldig, enkel, trist, förtryckt, beskuren...endimensionell? Förmodligen. Men det gör jag inte. Jag känner mig fri! Jag känner mig intelligent och intellektuell! Jag känner mig mångsidig. Rent av flerdimensionell! 

Jag ska enligt uppgift vanka runt i hemmet. "Gå hemma" heter det ju. Så brukar man säga om de som inte förvärvsarbetar. Är det inte jobbigt att "gå hemma"? Vore det inte skönt att "komma ut" lite? Jag vankar...eller jag tycker ju inte att jag vankar så där jätteofta...men jag är i alla fall förstås hemma mycket. Jag har ju mitt jobb hemma. För precis som den där karriärkvinnan som skrev i Expressen i helgen lever ju en hemmafru sitt jobb...hon andas sitt jobb, är sitt jobb...man stämplar inte ut...man ÄR hemmafru...dygnet runt. Och det är härligt tycker jag. 

Precis som i alla vanliga jobb har hemmafrujobbet en grundstruktur...det handlar om att hålla hemmet i ordning. Det ska städas och tvättas och lagas mat och plockas undan. Jag tror att de flesta fantastiska jobb också har någon slags grundsysslor...någon slags rutin. Man måste göra något slags grovjobb. Grovjobbet ses som tråkigt ofta men om man blir van det och bra på det finns det någon slags nöje och njutning i det också. Det är kanske som att lära sig springa bra...först är det en pina, en smärta, ett besvär...sen när man blir bra på det uppskattar man det. Grovjobbet i hemmet kan vara meditativt och vilsamt. Man gör det bara av rutin. Tankarna är fria att vandra som de vill. Men sen finns det ju annat än grovjobbet...det vanliga återkommande jobbet. Det roliga...det som man gör av intresse...När barnen var små hade man dem med i allt...både rutinjobb och annat. För till skillnad från förskolebarn får hemmabarn vara med i livet...barnen är inte en huvudsysselsättning...man passar inte bara barn...barn är med och lever tillsammans med en. De deltar i sysslorna...och de deltar i ens egna intressen och är fria att utveckla egna. Liv och jobb är liksom ett.  

En vanlig hemmafrudag kan bli vad som helst. Man kan stanna på väg hem efter skolan för att dofta på en nyutslagen hägg. 

Man kan fika tillsammans efter skolan och sitta och prata och så kommer man på att man har fina tavlor och så vill barnet måla av en. Då kan man ta fram färg och papper och låta barnet försöka. Man kan måla själv också om man har lust och tid. Annars kan det hända att man har lust med nåt annat. Man kanske sitter vid köksbordet tillsammans och grejar med varsin sak. Kanske hjälper hemmafrun ett större barn med läxor när det mindre barnet målar. Kanske läser hemmafrun en bok. Det behöver inte vara en receptbok eller lättviktig roman. Det kan vara en bok om alternativa fakta. 

Man kan jobba i trädgården på eftermiddagarna. Det är skönt när solen skiner och våren äntligen är här. 

Det kan komma hem kompisar efter skolan och man kan själv få njuta av att se sina barn leka och ha kul med andra barn! Det är härligt att arbeta i en trädgård där barn leker och stora barn får besök av andra stora barn...det är liv och rörelse...prat och skratt! Hade jag suttit på ett jobb hade jag aldrig fått vara med om det här! Mina barn hade levt i sina vardagsvärldar och jag i min. Nu möts våra världar och ger mig fler dimensioner! 

De dagar ens make kommer hem tidigt kan man vara ute tillsammans och arbeta var för sig...barnen kommer och går...det hoppas studsmatta en stund...några kompisar kommer med skateboards och vill åka med ett stort barn...jag jobbar med jord och maken med trä...samtal kan äga rum...det finns plats och tid för samvaro.

Det händer mycket mer förstås...de där timmarna när jag vankar runt i hemmet. Det händer så mycket att jag faktiskt känner mig rätt flerdimensionell.