Fjärrskolningen fortsätter för högstadieungdomarna. Det funkar bra på det stora hela. Och det är också väldigt roligt att få lite insyn i skolans inre arbete. Helt plötsligt får jag höra och se vad undervisning kan innebära. Jag behöver inte gissa eller försöka tyda de ledtrådar som vindlar sig ut ur skolans lokaler. Jag ser med egna ögon.
Det fungerar bra säger jag. Och det gör det väl...lärare berättar saker och ger någon uppgift. Ibland är det bra uppgifter, ibland mindre bra. Och vissa saker är riktigt dåliga. Det senaste jag tänkte på var att i engelskan är den stående uppgiften att läsa en text och sedan sammanfatta texten på engelska. Det är en bra uppgift i sig. Men när läraren aldrig återkommer och kommenterar texten eleven skrev känns det så där. Vad lär man sig liksom? Tja, man lär sig väl nåt...man läser en text, man möter ord och uttryck som man kanske inte förstår och som man kanske lär sig. Man får träna på att skriva. Men sen då? Kommer orden hamna i långtidsminnet? Eller strömmar de bara igenom huvudet och har man tur så fastnar nåt? Lär man sig stava orden? Vet man att man konstruerat meningarna rätt? Växer den grammatiska förmågan? Utökar man sina grammatiska kunskaper? Och om man gör fel...hur får man reda på det?
Det känns rätt typiskt...ovanstående uppgift är ett tecken på skolans synsätt. Lärarna ser sig själva som något slags kontrollanter. Att ge ut uppgiften samt bedöma den står i fokus. Inte att ge feedback till eleverna om vad som var bra eller mindre bra. Inte att rätta uppgiften och se till att eleverna lär sig det de inte kunde. Inte att styra elevernas språk så att de tvingas att utöka sin språkliga förmåga.
Det tycker jag är trist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar