En pappa skriver om föräldraledigheten. Han skriver att fastän han i teorin tycker att det är underbart med pappaledighet så gör han det inte i verkligheten. Inte alls. Verkligen inte alls. Han tycker att det är enformigt, otacksamt och bitvis frustrerande. Och hans fingrar luktar bajs emellanåt. Han blir så trött att han inte ens orkar borsta tänderna längre. Rent principiellt är han för pappaledighet men i praktiken...not so much. Det är viktigt...självklart..men ändå inte alls roligt. Han bara väntar på att lämna över barnet till personalen på förskolan.
Först tänker jag...fy, vilken hemsk människa. Varför ens skaffa barn om man känner så här? Fast det är klart...sånt vet man ju aldrig innan. Och sen finns ju barnet. Nog väl...jag tycker illa om krönikan och tänker...bortskämd östermalmskille. Skägg har han också. De har ju alltid det. Jag klickar bort krönikan...surfar vidare. Men den dröjer sig kvar lite i mig. Gnager lite. Jag klickar upp den igen och läser en gång till.
Den är lite lurig inser jag. Medvetet eller inte. Svårt att veta. Jag väljer att tro att killen är medveten...han vill säga saker men drar sig för att säga det på riktigt och lindar in det i en snitsig krönika som alla kan känna igen sig i. För visst kan det vara väldigt jobbigt, enformigt och bitvis frustrerande att ta hand om en liten unge!
Det som får mig att grunna lite extra är vissa fraser...
...som den här...
"...att se till att en liten människa har en dräglig tillvaro fram tills dess att hon är stor nog att lämpas över till personalen på förskolan, som den första stafettpinnen i en lång rad institutioner på väg mot ett någorlunda oberoende vuxenliv."
Första intrycket...aha...varför skaffa barn om man ändå bara vill lämna bort det? Bortskämd. Men sen blir jag konfunderad...vad menar han? Det låter inte riktigt positivt...lämpa över, institutioner...Är han negativ till modellen?
...och den här...
"Det finns något tabubelagt med att erkänna detta, man hör det sällan sägas offentligt, trots att de flesta av mina manliga vänner (men ingen av de kvinnliga) berättar ungefär samma historia..." typ att det är trist att vara föräldraledig....man längtar efter andra vuxna och att jobba.
Ja...detta kan man fundera lite på. Jag har hört det förut...att folk säger det ena offentligt och det andra i mer privata sammanhang. Många män verkar inte riktigt vara heltända på att ta hand om bäbisar. Många kvinnor verkar tycka tvärtom...hur jobbigt det än är.
Vad menar karln med det här då? Varför lyfta denna tabufråga? Vem vet vilka motiven är? Men jag tror att det kan vara så att han kanske (omedvetet?) menar att...varför ska killar göra detta om de egentligen inte vill...särskilt om mammorna faktiskt jättegärna vill?
Inte vet jag men ibland tänker jag att det här med jämställdheten och kvoteringarna har lagt ett lock på oss. Vi vet att vi måste tycka på ett visst sätt. Och vi blir anvisade att bete oss på vissa sätt. Ändå kanske ingen är riktigt nöjd? Kanske passar det (för de flesta) bäst om mamman (som vill...om hon vill) tar hand om småbarnen på heltid och att pappan har en annan roll? Men det är livsfarligt att ens andas om. För då är man bakåtsträvande och en idiot. En sån där gammal sunkig hemmafrutyp.
Så vad man än tycker och tänker får man låtsas. Alla spelar med. Leker låtsasleken. Leka mammapappabarn...mamma tror att hon måste låta pappa ta hand om bäbis på heltid och pappa tror att mamma vill att han tar hand om bäbis på heltid. Mamma gruvar sig över att lämna bort barnet till förskolan (eller? eller längtar vi också efter att lämpa över våra guldklimpar till proffsen så fort det bara går?) medan pappa längtar dit.
Och alla inbillar sig att förskolan är det bästa i barnens liv...en livsviktig grundförutsättning för en sund kognitiv och annan utveckling och förskollärarna låtsas älska ta hand om andras barn och tycka att det är helt ok att de gör det medan någon annan tar hand om deras egna.
Eller så har jag helt fel. Kanske är alla nöjda och glada med tingens ordning. Det är bara en östermalmspappa som rent privat klagar lite över några månaders trista bäbisövningar på ett skitigt östermalmsgolv och så jag...en sån där sunkig hemmafrutyp som aldrig kunde acceptera eller stå ut med den svenska moderna modellen...en sked till mamma och en till pappa och alla andra till förskolan och sen bara utspillda på golvet till barnet att lapa åt sig av i ensamhet när institutionsvården är över vid pass 8-10 år.
Vem vet? För mig är den till synes korkade och bortskämda krönikan ett tecken på att fler tycker att den svenska modellen som i teorin är så perfekt bara är en tunn skimrande yta över ett stinkande bajsberg. Och det stinker hela tiden tycker jag...inte bara under några få månader av en förälders liv utan genom hela barnens barndom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar