Hemmafruspaning 4

Det är lustigt det där med hemmafruarna. Hemmafrun är utrotad i Sverige. Hon finns icke mer. Ändå är hon så levande. Hon poppar ständigt upp. Hon är som ett spöke som skrämmer vettet ur karriärkvinnorna därute i förvärvsarbetsparadiset. Vad är de rädda för? Vad är det som skrämmer?

Nu senast var det nån ung krönikör som först låtsades drömma om att bli hemmafru men sen drämde till med yxan rejält och sågade, eller yxade då, henne jämns med fotknölarna. Inte för att jag bryr mig egentligen, inte för att nån bryr sig...frågan är varför krönikören bryr sig om hemmafruarna som inte ens finns...som inte har funnits på flera decennier. För att hitta ett exemplar att såga med fotknölarna fick hon vända sig mot väst...och hittade en hemmafru i England.

Nä, inte för att nån bryr sig...men det kan ju vara intressant ändå...att fundera lite på vad det är som får en ung lyckad karriärist att hoppa på en hemmafru i England...varför får man ens idén om att skriva om hemmafruar? Är det inte som att slå in öppna dörrar? Varför argumenterar man mot något som inte finns?

Hur gick argumentationen då?

Jo, så här:

- avstampet är som sagt en engelsk hemmafrus instagramkonto.
- krönikören längtar efter ett sånt liv, en sån värld...den lilla världen där allt är detsamma hela tiden och där tillvaron fylls av syltkok, sconesbak och så vidare.
- krönikören förstår att det bara är när hon är som tröttast hon tänker så för bakom varje leende fasad finns allvaret.
- krönikören unnar alla att välja sitt eget liv.
- krönikören säger att hemmafruförklät ändå sitter väldigt trångt i länder där man inte får välja.
- krönikören säger att så var det i Sverige...när kvinnor fick avstå från egna liv för att passa upp på männen och sköta barnen.
- krönikören säger att hemmafruar då och nu är ekonomiskt beroende av en man och därför inte är fri att ge sig av.
- krönikören säger att hon skulle gå under om hon alltid skulle vanka runt mellan hemmets väggar.
- krönikören säger att hon är sitt jobb...hon stämplar inte ut...hon lever sitt jobb. En kvinna måste få känna så.
- krönikören säger att hon har sina barn. Kärleken till dem fjättrar henne och gör att hon måste ha ett hem och ibland tacka nej till drömuppdrag.
- krönikören säger att livspusslet är en kliché. Livspusslet är olösbart eftersom livets alla bitar aldrig faller på plats. Lösningen är inte att välja bort bitar eftersom det är enklare...de utelämnade bitarna lämnar hål i pusslet.
- krönikören säger att det är när vi gör uppslitande val som vi växer.
- krönikören säger att det endimensionella kan verka lätt men att det är en olidlig lätthet.

Kontentan?

- Man ska få välja sitt liv själv men om man väljer att bli hemmafru blir det en trång, endimensionell värld som bara gör sig bra på ögonblicksbilder eftersom det egentligen är tråkigt och innehållslöst.
- En kvinna kan bara vara fri om hon tjänar egna pengar och kan dra när som helst.
- Det är bara ett förvärvsarbete som kan ge det där extra i livet...det riktiga innehållet.
- De gamla hemmafruarna led av att inte förverkliga sig själva och männen förr satt och latade sig (eller förverkligade sig) medan de blev uppassade på.

Ja, det var väl ungefär kärnpunkterna.

Undrar varför man skriver en sån här krönika? Undrar varför nån vill trycka den? För vad säger den? Egentligen?

Man ska få välja men då ska man välja rätt. Alla kvinnor har spännande jobb där man ständigt är i hetluften och ÄR sitt arbete och har tur som har några ungstackare som håller en lite grounded så att man överhuvudtaget vill landa lite i hemmet då och då. Kvinnor har det alltid varit synd om och karlar har alltid haft det kul ute i arbetslivet. Eller nåt.

Inte vet jag...krönikan och allt jag skrivit är helt ointressant. Det är bara ord. För några hemmafruar finns inte. Det finns inga hemmafruar att kritisera, håna, fördöma...man får vända sig utanför Sverige för att hitta några...man får vända sig till historien. Man får ägna sig åt historieförfalskning. För inte var det väl så att män i gemen utbildade sig till fantastiska yrken och efter det dagliga självförverkligandet landade i hemmen och blev uppassade av förtryckta hemmafruar som lagt alla sina drömmar på hyllan? Nog var det väl så att från 1842 infördes folkskolan...som både flickor och pojkar deltog i. Realen och gymnasiet var inte för alla. Inte förrän på 50-talet började vanliga ungdomar studera efter folkskolan. Och flickorna fick vara med. De där mansjobben som kvinnorna verkar ha varit avundsjuka på...vad var det för jobb? De flesta män hade väl tunga hårda jobb med dåliga arbetsvillkor, långa arbetsdagar, få semesterdagar...Var det sånt kvinnor drömde om att förverkliga sig inom? Eller vill alla kvinnor bli journalister, läkare, jurister, ingenjörer...de där mansjobben som alla män verkar ha haft förr. De där jobben man kan leva, andas, vara...

Inte vet jag...jag tänker att man kunde ha diskuterat hur kvinnor har det idag...när man slitit av oss det förr så hårt åtdragna hemmafruförklät och iklätt oss arbetskläderna. Hur är passformen på dem? Hur många kvinnor är ekonomiskt oberoende nu? Fria att dra när det inte passar? Hur många kvinnor ÄR sina jobb...lever och andas sina jobb dygnet runt och njuter av att landa lite i hemmen och slänga i ungarna snabbmakaroner för att sedan kasta sig ut i hetluften igen dagen efter? Hur vet man vad som är endimensionellt eller inte? Hur vet man vilka dimensioner någon annans liv innehåller? Hur vet man att de där som passar upp på dem som förverkligat sig själva numera känner det? För varje kvinna med barn som förvärvsarbetar innebär också att en annan kvinna måste passa upp...utan barnvakt går det inte. För hemmafruarna...de som ägnade så mycket tid åt att passa barn förr...har sina arvtagare...pedagogerna. Är deras liv en- eller tvådimensionellt? Hur vet man sånt? Hur vet man vad kvinnor vill välja i ett land där man inte kan välja?