lördag 29 juni 2019

Handmaid's Tale

Än så länge föder mammor barn, eller det kanske är mer adekvat att säga, än så länge föder kvinnor barn. En kvinna föder ett barn. Det betyder inte att hon blir en mamma som helt självklart tar hand om sitt barn. Bli med barn, vänta barn, föda barn...den självklara händelsekedjan är bara så kort...den historiska fortsättningen...ammar, tar hand om, sköter om, fostrar, är nära...länge...är bruten. Mamma ska jobba. Mamma ska bli med barn, vänta, föda...och sedan så fort som möjligt återgå till sin huvudsakliga syssla, att vara förvärvsarbetande. Men det är svårt. Det är så många bitar som måste pusslas ihop för att barnen ska kunna tas om hand. Grunden i det hela är förstås föräldraförsäkringen. 480 dagar ärom oss givna. Av dessa dagar tillhörer 90 dagar mamma och 90 dagar pappa. Alla de övriga dagarna kan överlåtas, om ägaren eller ägarinnan, så behagar. Det är ett fint uttänkt system. Generöst brukar det heta. Men det är inte perfekt. Det skall förbättras och ytterligare ett steg i riktning mot perfektion tas den första juli. Då kan man ge bort dagar till andra än mamma/pappa. Då kan mamma som är skild ge bort av sina dagar till sin nya. Eller skilda pappa kan ge bort av sina dagar till sin nya. För att inte tala om alla andra tänkbara konstellationer som finns kring barn. Man lägger ett pussel av dagar och portionerar ut barnet dit där det verkar passar bäst. Barnet blir liksom ett litet paket man kan lämna lite hit och dit. Annika Strandhäll tycker det är bra. Men inte bra nog. Ännu fler måste få vara med och ta hand om barnen. Mormor, morfar, farmor, farfar ska med på tåget. Och de kan inte bara hjälpa till för att de råkar vara nära relaterade till barnen utan måste omfattas av det ekonomiska system som barnen finns inordnade i. De ska kunna få dagar att ta ut de också. 

Bortom gränsen, de där 480 dagarna som nu kan fördelas på fyra olika vuxna, och förhoppningsvis på ännu fler i framtiden...det är svårt att räkna men sex eller tolv olika personer, beroende på vilka som räknas som mormor, morfar, farmor, farfar...för jag menar...visst är väl även bonusmorfar, plastfarmor och så vidare lika viktiga som den äkta varan? finns statens vårdarinnor. (Det blev en lång mening men du får försöka nysta upp den...det är inte svårare än att nysta upp vilken syn på barn och familj vi har här i riket). Marthorna. Ja, jag tänker på The Handmaid's Tale förstås. För vi har ju vår verklighets Marthor. Och vi har våra handmaids också. Det är ju vi det...alla vi mammor. Våra kroppar har tagits i besittning av staten och utgör numera endast ett kärl för förvaring av en växande barnakropp som sedan skall vårdas av diverse människor i 480 dagar för vidare transport till institutionsfostran under heltid alla vardagar under resten av barnens barnaliv. 

Rationellt. Enkelt. Smart. Mänskligt? Nä, men det är heller inte vad det handlar om. Det handlar om att jobba med humankapitalet så att maskineriet löper så smidigt som möjligt. Det är inte ett patriarkat vi har över oss utan en statsapparat som har en agenda för sina undersåtar. Agendan är enkel att förstå. Alla ska förvärvsarbeta. Barnen är inte något vi suktar efter, längtar efter, som i Handmaid's Tale...tvärtom...barnen utgör ett problem. Barnen får helt enkelt fogas in i ett system som går ut på att skilja dem från mamma så tidigt som möjligt, som går ut på att mamma ska avvecklas och inte längre vara en mamma utan vem som helst, en i högen. Barnen tillhörer inte mammorna längre. De tillhör staten. Och staten behöver dem så innerligt väl. Utan barn...vad skulle kvinnorna jobba med? 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar