fredag 17 maj 2019

Förskolans dag

I dag är det förskolans dag. Det skrivs alltså lite extra om förskolan idag. Det är det vanliga...bamselopp och hinderbanor och sång och musik. Barna älskade det. Och fröknarna också.

Sen var det lite allvarligare saker förstås. Det är ju kris i förskolan. Eller så verkar det i alla fall. Fast de som bestämmer säger inte så mycket om det. Men en manifestation av Förskoleupproret ägde visst rum i går. De tycker att det är för stora barngrupper, för lite personal, för lite planeringstid och för många kringuppgifter.

Dagens Samhälle skriver ett gäng förskoleproffs om situationen. De berättar om att det är för många barn i grupperna och att det är alldeles för få pedagoger som har en förskollärarexamen. Det här får konsekvenser. Ja, barna vet man inte hur det påverkar...ingen verkar jätteintresserad av just det...men personalen tröttar och fler och fler lämnar yrket. Personalomsättningen ökar och då minskar stabiliteten som både barn och personal behöver. För egentligen är ju förskolan bra. Det vet man. Forskningen säger så. "En förskola av hög kvalitet ger barn en jämlik start i livet och har positiva effekter på barns lärande, utveckling och välbefinnande - effekter som ett flertal vetenskapliga studier visat vara varaktiga under lång tid." Ja, så fortsätter det...det är av nöden att barngrupperna blir mindre och att en större del av personalen blir utbildad och att kringuppgifterna minskar. Fast Sverige är i alla fall framstående när det gäller förskola. Förstås. Vår förskola är väldigt bra. Trots de här stora barngrupperna, den stora andelen outbildad personal, den stora personalomsättningen, höga sjukskrivningstal och många kringuppgifter. Så det måste bli bättre. Förstås. Hur ska det annars gå med barnen liksom? Hur ska de kunna utvecklas, lära sig och må bra? Om inte en högkvalitativ förskola finns? Forskningen är tydlig. Förskolan är nödvändig. Inga blickar kastas åt sidorna...finns det andra sätt för barn att må bra? Utvecklas? Lära sig? Är det bara när förskolan kom till som barn började lära sig och utvecklas? Hur var det innan? Hur är det i länder där mammor fortfarande har möjlighet att ta hand om egna barn? Funkar det? Blir barna idioter där? Vilken forskning är det ens vi pratar om? Jag gissar...den där Bengt Andersson gjorde om en liten grupp dagisbarn på 70-talet...och en studie om utsatta barn i ett gettoaktigt område i USA på 60-talet. För det finns väl ingen riktig forskning på svenska barn? Det går väl inte ens att forska på dem eftersom alla barn numera går i förskola. Jämförelsematerialet är borta.

Men skit samma...det spelar ingen roll. För de som bestämmer är tysta. Och media är tysta. Inte ett ord om förskoleupprorets manifestation i går på nyheterna. Den nyheten drunknade kanske i de braskande nyheterna från Alabama, USA, där man nu skrivit på för ett totalt stopp av aborter. Och det är ju hemskt, verkligen, på riktigt. Men...men om man tänker efter...inte för att man kan jämföra och inte för att man ska jämföra två hemska saker för att rättfärdiga det ena eller andra...men jag jämför ändå nu. Om man jämför...att inte få ta bort ett barn man inte vill ha innan det är fött...och att föda barn man längtar efter och inte få ta hand om det...Jag ställer inte frågan om vilket som är värst...för det går inte...men man kan grunna lite på det i alla fall när man hör svenska kvinnor bröla i etern och annorstädes om hur hemskt det är att inte få göra abort. Nåja, tillbaka till ämnet...politikerna lovar mer pengar förstås. Lite då och då kommer det löften om mer pengar. Men det verkar aldrig bli tillräckligt. Och det kanske inte heller går att tillföra förskolan tillräckligt med pengar. Det kanske faktiskt är för dyrt att fostra alla 500 000 svenska barn i förskoleåldern på institution. Och det verkar man faktiskt ha fattar redan från början, då i tidernas begynnelse, när man började diskutera institutionsfostran av våra barn. I Ingmar Mundebos bok Ny kris i befolkningsfrågan 2, från 1962 skriver Mundebo om hur det ska gå till att få omvårdnadsplatser för fler barn..."Familjedaghemsvården är för många barn bättre än instutitionsvården (intressant att man faktiskt på den tiden inte väjar för det där ordet...institutionsvården...för det är ju vad det är fråga om). Dessutom är denna linje nödvändig av samhällsekonomiska skäl. Daghemmen är nämligen en mycket dyrbar vårdform....Ett annat problem vid daghemsvården är bristen på utbildad personal. Man räknar i allmänhet med en vårdare på fyra eller fem barn och det innebär att en kraftig utbyggnad av daghemsvården kommer att ställa stora anspråk på våra personella resurser." Ja, det var samma visa redan innan det hade börjat alltså! För dyrt och för lite folk.

Jaha! Det är som det är som sagt. Men en sak kan man vara säker på i alla fall! Och det är att förskola är toppen! Hur den än är så är den toppen! Är den dålig så är det också faktiskt på sätt och vis toppen! För då får man se vilka toppenhjältar förskolepersonalen verkligen är! Flera såna där hjältelistor poppade upp igår, på förskolans dag, för att hylla och peppa alla våra förskolehjältar! På Aftonbladet finns en sån där lista. Förskollärarna är hjältar därför att:
1. 500 000 barn går till förskolan varje dag och där rustas de av personalen för framtiden. Ok, det måste de väl göra liksom? Om barnen inte gick till förskolan skulle föräldrarna rusta dem för framtiden. Och då skulle vi få vara hjältar?
2. De jobbar i stora barngrupper under pressade förhållanden. Fint, då är man en hjälte alltså. Är det bra för barnen? Är de hjältar också kanske? Alla har jobbigt och då blir alla hjältar! Kul.
3. De måste ha många bollar i luften samtidigt. Ja, så är det att ta hand om barn. Det får man tugga i sig liksom.
4. De tvingas jobba med höga ljud- och stressnivåer. Låter härligt. Det känns kanske bättre om någon vet att man är en hjälte då.
5. De måste ta hand om jobbiga ungar men också handskas med föräldrar som har starka åsikter! Ja tänk, tänk att föräldrar har åsikter om sina barns fostran och omvårdnad. Tur att dagishjältarna kan handskas. Kanske är föräldrarna också hjältar som orkar handskas med hela förskolebiten.
6. De förväntas hålla samma kvalitet på undervisningen fastän att resurserna, pengarna, och personalstyrkan blir knappare. Ja, då är man en riktig hjälte. Ett fattighjon som lyckas koka soppa på en spik och dra sig runt trots dåliga odds. Tillbaka till torpartiden nästan...många barn och en utsliten morsa...och dåliga lokaler...var det inte vad vi skulle slippa i vår sköna nya värld. Barnens århundrade. Men det är väl slut nu.
7. De kämpar med overaller och solkräm och regnkläder, barn som bråkar och tröstar och matar. De är klippor i stormen. Precis som mammorna, de föraktade hemmafruarna var, en gång i tiden då! Det där hemska och onödiga kvinnor ägnade sig åt i alla tider...barnavård och otaliga kringuppgifter...trist, sinnesslött, icke-självförverkligande, onödigt...eller alldeles underbart om man gör det med sina egna, lite färre barn, och sina egna kringuppgifter i sitt eget hushåll...och får se resultatet av sin omsorg i takt med att barnen blir äldre och livet lite lugnare...Det där dumma. Som skulle bort. Och nu har vi det i stordriften...ett helt yrkesliv, 40 år eller så, av vissa utvalda hemmafrusysslor kamouflerade till akademiska arbetsuppgifter, i stordriften. Då blir man en hjälte.

Och så var sagan all. Förskolans dag var slut...pompa och ståt och ballonger och glass...och krav på förbättringar och hjälteepos! Vi får se var det slutar.





3 kommentarer:

  1. "Tillbaka till torpartiden nästan...många barn och en utsliten morsa...och dåliga lokaler...var det inte vad vi skulle slippa i vår sköna nya värld. Barnens århundrade." Bra skrivet!
    Om alla som hade råd att ha sina barn hemma skulle ha dem hemma,skulle det bli färre barn kvar på förskolan och det skulle vara möjligt att skapa den där "förstklassiga" miljön för dem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med och inte på samma gång! Det vore ju kanon om alla som kan tog hem sina barn. Men samtidigt skulle det bli väldigt orättvist om de som har råd att ha sina barn hemma bekostar det själva OCH samtidigt är med och finansierar barnomsorgen med stora mängder skattepengar. Jag tror att man måste tänka om uppifrån helt enkelt...staten borde för det första vara neutral när det gäller föräldrars val av omsorgsform och så måste man omvärdera vad arbete är samt ta hänsyn till försörjningsbörda.

      Radera
    2. ...och så borde folk få betala mycket mer av vad det kostar att ha en förskoleplats...om man får behålla mer av sina intjänade kronor kan man göra det. Då skulle det bli ett aktivt val man skulle få göra och inte som nu när man bara föses fram i en snitslad fåra.

      Radera