måndag 27 maj 2019

Det är tur att barna orkar...

...och är starkare än vuxet folk. För så verkar det ju vara. I tidningen Förskolan kan man läsa om en förskollärare som efter bara tre år i yrket vill byta yrke. Hon orkar inte mer. Efter arbetsdagens slut måste hon sitta i total tystnad. Det tjuter och piper i öronen. Ibland värker kroppen. "Det ringer i öronen nästan dygnet runt trots att jag ofta har öronproppar på jobbet." säger förskolläraren.

Problemen är många. Och det är det vanliga. Personal är sjukskriven. Det är dåliga lokaler. Brist på resurser och utbildad personal. Barngrupperna är för stora.

Fast egentligen är det ju ett bra jobb. Förskolläraren tycker om att prata med barnen och göra något meningsfullt i vardagen och hon gillar att dokumentera, observera och skapa en röd tråd i arbetet med barnen. Men tiden räcker inte till. Det blir mest barnpassning. Och hon blir trött av det...känslig och med krånglande humör.

Förskolan är så stor också...det är 9 avdelningar med ca 200 barn som är ute på gården. Det blir skrik och oväsen.

Barn är ju barn...och små barn kräver fysiska insatser förstås. Barna drar i förskollärarna och de får lyfta tungt. Det blir ont i ryggen och lederna. Man får rycka in och röra sig hastigt om någon riskerar att ramla, gå emellan barn som bråkar, trösta...allt kräver insatser av kroppen.

Förskolläraren kommer med receptet för att det ska bli bättre. Det är också det vanliga. Det måste bli fler pedagoger. Barngrupperna måste bli mindre. Och ljudisoleringen bli bättre. Hon ser dock att det inte är möjligt. Det blir tvärtom bara värre och värre.

Den aktuella förskolläraren funderar på att hoppa av. Bli specialpedagog istället.

Det låter hemskt. Småbarn är jobbiga. Det vet nog alla som har småbarn...Det blir ljud och man får lyfta och bära. Man får rycka in med än det ena än det andra. Barn är irrationella. Behov uppstår snabbt. Man får tänka om. Det krånglar. Man får lirka och locka. Trösta och skratta. Det är så mycket. Hela tiden. Men om man är mamma har man ju bara ett, två, tre...små barn. Man räcker för det mesta till. Även om det kan vara jobbigt emellanåt är det ju ens egna barn. Man tycker väl oftast att det roliga överväger. Det meningsfulla. Barnen blir dessutom äldre. Allt ändrar sig gradvis. I förskolan går det bara om och om igen. Och barnen är många. Många, många fler än hemma. Det måste vara jobbigt för pedagogerna. Det är tur att de kan sluta. Undrar hur det är med barna. Är det jobbigt för dem också? Påverkas de av skrik, bråk, många små på samma ställe, sjuk personal, för lite personal...? Blir de trötta? Påverkas deras hörsel? Får de tillräcklig vuxenkontakt? Utvecklas de som de ska? Mår de bra? Det faktum att små barn tydligen har speciella behov, diagnoser, behöver resurser, specialpedagoger vittnar kanske om något. Men jag vet inte. Ingen vet nog. Och ingen verkar särskilt intresserad.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar