Kvinnornas outnyttjade potential

Birgitta Olsson är i farten igen. Hon kämpar på med sin mission - att omvända hela EU. Sverige är pionjären och de andra europeiska länderna behöver följa efter. Det gäller kvinnorna. Kvinnor i EU arbetar för lite. Det finns fortfarande många hemmafruar där. Här har vi fått bort dem. Det var sossarna och feministerna på 60- och 70-talet som startade och alla andra följde snart efter. Det är klart att alla ska jobba lika mycket - det är en rättighet. Det enda sättet för en kvinna att få lika värde. Men det är inte bara det lika värdet det handlar om. Det gäller också BNP:n

"OECD har beräknat att EU:s BNP kan öka med hela tolv procent om förutsättningarna förbättrades för kvinnors yrkesarbetande. Om kvinnor arbetade exakt lika mycket som män visar forskning på att den positiva effekten kan bli än större." Kvinnorna kan inte sitta hemma och lata sig. De måste också jobba för BNP:n. Precis som vi gör i Sverige.

"Sysselsättningsnivån bland kvinnor varierar oerhört. Sverige är det land i EU som har högst sysselsättningsgrad för kvinnor – fler än tre av fyra jobbar. Men i vissa EU-länder är det fortfarande vanligare med hemmafruar än yrkeskvinnor. För att ta till vara denna enorma potential måste vi börja uppifrån och ändra de ekonomiska och politiska förutsättningarna." Ja, potentialen är enorm! Med alla dessa hemmafruar. Men hur ska man få ut dem om de inte går ut frivilligt? Det måste komma uppifrån. De måste göra som vi har gjort. Göra det omöjligt att klara sig på en lön. När man har gjort det är det bara att bygga ut barnomsorgen och göra den nästan gratis så är allt klappat och klart. Det viktigaste i detta arbete är alltså:

1. Avskaffa sambeskattningen. Många länder har fortfarande sambeskattning vilket innebär att familjen beskattas, inte individen. Lönen betraktas som gemensam för familjen. Detta gör att det blir mer pengar över om man bara har en lön - lönen splittras så att säga på två istället för att beskattas av bara en. Detta gjorde vi i Sverige också en gång i tiden men sedan infördes den obligatoriska särbeskattningen. Kvinnorna hade inte längre råd att vara hemma och var tvungna att gå ut i arbete. Det blev ändå lite knapert för många så då var man tvungen att ge ut mer i bostadsbidrag för att se till att folk klarade sig.

2. Sen måste det ju till barnomsorg. Barnen måste ju vara någonstans när inte mamma är hemma. Alla måste få råd att ha sina barn i barnomsorg. Inte bara rika. Därför måste barnomsorgen subventioneras. Som här - föräldrarna betalar 8 % av den faktiska kostnaden för barnomsorgen.

3. Och sedan måste föräldraförsäkringen göras jämställd. föräldrarna måste dela så lika som möjligt på dagarna så att de är borta från sina viktiga arbeten ungefär lika kort tid. Ja, det handlar väl egentligen om jämställdheten men en positiv bieffekt av den jämställda föräldraförsäkringen är ju att föräldrar inte är hemma hos barnen särskilt länge. De kan snabbt återgå till sin egentliga uppgift - att hjälpa till att höja landets BNP.

Europa har dessutom inte råd att ha hemmafruar eftersom många är högutbildade. Europa går miste om den kunskapsbank kvinnorna sitter inne med.

Jag blir så trött och ledsen när jag läser sånt här. Räcker det inte nu. Vi har ju provat i Sverige.  Vi kvinnor har tillgång till utbildning och yrkesarbete. Det har vi vunnit men på samma gång har vi också förlorat möjligheten att ta hand om våra egna barn. Ekonomin tillåter oftast inte det. En hög BNP verkar ha sitt pris. Det blir höga skatter om alla barn ska tas om hand utanför hemmen. Förskola är inte gratis. Kvinnorna måste alltså arbeta för att höja BNP:n och då måste barnen tas om hand av pedagoger och då uppstår en mängd nya arbetstillfällen som ska besättas av företrädesvis kvinnor och när de börjar jobba höjs BNP:n eftersom nya tjänster produceras och kan säljas. Staten betalar och pengarna har de fått från skattebetalarna...Det känns som en evig cirkelgång. Förut var det i jämställdhetens namn. Nu är det i BNP:ns.

Jag tänker så på den där BNP:n - för vem är den till. Ska den leda till något bra för den enskilda människan eller är den till för något annat? Någon annan? Ska den enskilda människan få någon fördel av att BNP:n ökar. Vilka fördelar? Ökad konsumtionsutrymme? Lägre arbetstid? Lägre pensionsålder? Vad vill människor egentligen ha? Vad värderas högst? BNP, livskvalitet, tid med barn, en lugn harmonisk vardag...?

Jag inser mer och mer att för politiker är vi människor är bara en råvara, ett råmaterial. Man räknar och funderar. Hur ska vi användas? Hur ska vi låta oss formas? Vad ger bäst tillväxt? Men vart tar själva livet vägen? Vem tänker på hur människor mår? Hur barnen mår? Vad de behöver bäst?