lördag 21 december 2013

Trygga relationer

Det skrivs mycket om förskolan just nu. Det handlar om att rekommendationerna om gruppstorlekar har tagits bort. Psykologer reagerar på att det inte är bra för barn att vistas i för stora grupper. Det är bra tycker jag. Det är dags att man börjar tänka kritiskt om förskolan. Så här står det i en tidning:

"Små barns främsta utvecklingsuppgift är att skapa nära och trygga relationer. Enligt anknytningsteorin är detta en biologiskt nödvändig process för att säkra barnets överlevnad, och behovet regleras av vad man med en psykologisk term kallar för barnets anknytningssystem. Anknytningssystemet aktiveras då barnet upplever ensamhet, närhetsbehov, rädsla eller frustration, och gör att barnet söker trygghet hos en välkänd vuxen, oftast förälder, som benämns anknytningsperson. Barnet har också behov av att utforska omvärlden, och för att detta skall ske måste barnet känna sig tryggt, det vill säga anknytningssystemet måste vara i viloläge. Först då har barnet möjlighet att ta tillvara möjlighet till social samvaro med andra barn, eller pedagogiskt stöd för inlärning, som kan erbjudas inom förskolan.

Då anknytningssystemet aktiveras söker barnet närhet till den person som de känner allra bäst. I förskolan behöver personalen träda in som så kallade ”vikarierande anknytningspersoner”.
Om barnet inte får möjlighet att känna trygghet i relation till en vuxen person på förskolan, så kommer barnet att ägna sig åt att försöka hantera sin känsla av rädsla, frustration och otrygghet, det vill säga anknytningssystemet är ständigt aktiverat. Barnen blir otrygga och hindras från att ägna sig åt lek och lärande."

Det låter ju så självklart. Det är klart att barn behöver nära vuxna - för sin säkerhets skull och för att ha en trygg bas att utforska omvärlden ifrån. Barn behöver en tolk som kan tyda barnets signaler och som kan tyda omvärldens signaler. Barn behöver någon som finns där helt enkelt - ger kroppskontakt, ögonkontakt, pratkontakt... Artikeln berättar om det på ett bra sätt. MEN - jag frågar mig - varför är det förskolan som ska ge barnen detta? Tänk om jag inte vill ha en "vikarierande anknytningsperson" till mina barn? Tänk om jag själv som mamma vill vara heltidsanknytningsperson? Tänk om mitt barn behöver en äkta anknytningsperson och inte en "vikarierande"? Tänk om vi kunde backa tillbaka och fundera över om det mest naturliga alternativet - att den som har fött barnet - får lov att ta hand om barnet (om den har lust till det alltså)? Tänk om förskolan inte längre skulle behöva vara det naturligaste alternativet utan alternativet för de föräldrar som inte kan, vill, har lust, att ta hand om sina barn? Eftersom barnen är så viktiga och eftersom de behöver nära anknytningspersoner för att må bra kanske det vore det bästa om föräldrarna fick bestämma över hur deras egna barn skulle tas om hand. Bara en tanke...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar