Jag läser på olika sidor om förskolan. Det är så förvirrat. Förskollärarna verkar ha det så tufft. Barngrupperna är så stora. Det verkar vara hög ljudvolym. De administrativa uppgifterna verkar vara många. Förskollärarna verkar vara sjuka ofta och det verkar som om det är väldigt svårt att få in vikarier. De får pussla och gå in för varandra istället. Jag tycker synd om dem, det verkar vara ett hårt arbete.
Men å andra sidan älskar de sina jobb. De säger att det är så fantastiskt att jobba med små barn. De får flera kramar varje dag. De har ledsna barn i famnen. De gläder sig åt barnens framsteg.
Det låter bra. Skönt att höra att personalen älskar barnen och tycker jättemycket om att vara tillsammans med dem. Många kallar dem till och med "sina" barn. Samtidigt blir jag ledsen. Jag tänker på att det är ju faktiskt inte deras barn. De tar ju hand om andras barn. Någonstans finns en mamma som inte får så många kramar av sitt barn som hon hade fått om hon varit hemma med barnet. Hon får inga kramar av något barn på arbetstid alls. Eller så är det en mamma som arbetar på förskolan. Hon får kramar av andras barn. Hennes eget finns någon annanstans och får kramar av en annan mamma. Det är så märkligt.
Många flickor drömmer om att bli mammor från ganska tidig ålder. Jag var en sån flicka. Jag tyckte om att tänka mig in i hur det skulle bli att bli mamma. Hur jag skulle bära, sköta om barnet, gå och hålla handen, sitta och rita med barnet, krama och pussa...Jag tyckte om att titta på barnvagnar och barnkläder många år innan jag fick några barn. Ja, sen får man det där barnet och man ska väl njuta av och älska det lilla livet. Fast samtidigt tickar tiden. Den går mot 1-årsdagen. Och då börjar det bli dags. Om man är jämställd kommer den där dagen tidigare, kanske redan vid 6-månadersåldern. Då är det dags att skiljas från barnet på arbetstid. Då är det andra som ska vara tillsammans med barnet, som ska ta hand om det och glädja sig åt hur gulligt det är och över allt vad det lär sig. Frågan är om andra gör det på samma sätt som en förälder bara? Det är konstigt. För att få göra det där som flickor längtar efter - vara mamma - måste man utbilda sig till förskollärare. De får glädjen att vara tillsammans med små gulliga barn varje dag ett helt yrkesliv. Fast inte med sina egna förstås.
Hej
SvaraRaderaJa det är inte klokt att vi inte kan välja friare än vad vi gör. Alla ska göra samma lika. Det är nog en av anledningarna att jag verkligen tycker om att läsa här, att du gör annorlunda. Sen tänker jag också vad konstigt det måste vara att ta hand om någon annans ettåring på dagis om man precis har lämnat sin på ett annat dagis. Ska det vara så?
Nej, det är märkligt att lusten att styra är så stor. Och det är så sorgligt i och med att det gäller det käraste vi har - våra barn. Tycker att det är ovärdigt ett demokratiskt samhälle att utsätta föräldrar för detta. Valfrihet och möjligheter att tänka efter hur man vill ha det borde vara självklart.
RaderaHej
SvaraRaderaHåller med dig helt och hållet, alla föräldrar borde själva få bestämma hur länge de ska vara hemma med sina barn. Samt ha ekonomiskt möjlighet till detta. JAG har valt att vara hemma med mina barn och det känns så underbart rätt. Jag VÄGRAR låta någon annan okänd personal sköta om vår minsting som är tre år. Han ska vara hemma antingen med mig eller sin pappa så länge det är möjligt. Helst tre år till. Alltid intressant att läsa din blogg. Du har liknande tankar som jag.
Roligt att höra! Visst borde det vara så - att man har valfrihet! Särskilt med tanke på att förskoleplatserna är så dyra som de är. Skönt att ni kan vara hemma med ert barn i alla fall!
Radera