Pensioner!

Jag läser om pensioner. Tydligen är det så att fattigpensionärerna har blivit fler i Sverige. 1990 fanns det ca 75 000 st fattigpensionärer. Nu finns det 225 000 st. Sen är det tydligen så att det inte lönar sig så bra att förvärvsarbeta. Inte för alla i alla fall. I många fall skiljer det bara lite mellan att ha förvärvsarbetat många, många år och att inte ha gjort något alls. I artikeln jag läste kallas det att vara en "kronblom" och att ha legat på sofflocket hela livet. Man får ju sin garantipension i alla fall. Fast den är väl väldigt låg antar jag. Under EU:s fattigdomsgräns. Grejen är väl den att de som förvärvsarbetat inte får så mycket mer då. Många av dem hamnar också under EU:s fattigdomsgräns. Det är mycket tokigt i det här.

1. Varför ökar antalet fattigpensionärer? För om jag fattat det rätt så förvärvsarbetar kvinnor i högre grad nu än tidigare. Då borde väl pensionerna öka?
2. Varför får några pensioner ligga under EU:s fattigdomsgräns? Ska det verkligen vara på det sättet?
3. Varför säger man att den som inte förvärvsarbetat har legat på sofflocket och varit en Kronblom? Vet man det? Jag har inte förvärvsarbetat i många år. Snarare i väldigt få år för min ålder. Men har jag legat på sofflocket? Nej, det har jag inte. Inte alls. Tvärtom. Och jag kommer att få en sån där fattigpension. Garantipension och lite, lite till. Under EU:s fattigdomsgräns.

Tja, vad vill jag säga med det här? Ingen aning. Mer än att det är knepigt alltsammans. Vi har högst sysselsättningsgrad i EU och våra kvinnor har också högst sysselsättningsgrad i EU. Vi borde ha högst pensioner. Men det har vi inte. Jag tänker att vi har väldigt många förvärvsarbeten här i landet som är skattefinansierade. Först finansieras själva jobbet genom skattepengar. Och sen finansieras väl också sjukskrivningarna för dessa människor (förskollärare tex som är Sveriges mest sjukskrivna yrkesgrupp) och så finansieras vabbet som dessa kvinnor tar ut för sina barns räkning också genom skattepengar och så finansieras deras pensioner också genom skattepengar. Kanske har detta något med saken att göra? Fast vad vet jag? Jag bara gissar.

Och så tänker jag att jag på något sätt ändå valt rätt. Även om vi avstår från en h-vetes massa pengar i form av en utebliven lön så kommer jag ju ändå att få min garantipension och lite, lite till. Kanske bara lite mindre än om jag hade hattat fram och tillbaka mellan graviditeter och jobb och deltid...Det känns som det förmodligen ändå är värt det. Jag har fått oceaner av tid i utbyte...tid att sköta om min familj, mig själv, vårt hus, vår trädgård...Det känns rätt bra ändå.

Ringdans!

Det är kris i förskolan. Och det är tydligen särskild kris i Stockholm. Där är nästan 60 % av personalen outbildad. Eller i alla fall är de inte förskollärare. Så outbildade eller barnskötare. Och barngrupperna är stora. Fast föräldrarna är mycket nöjda visar brukarundersökningarna. Och det är inte konstigt säger Lotta Edholm för förskolan i Stockholm är jättejättebra. Den är i världsklass. Fast föräldrarna är inte bara nöjda. De är oroliga också. Vissa säger att det bara är en tidsfråga innan det händer en olycka. Det är för många barn i grupperna och för lite personal. Och så är det ju det pedagogiska. Föräldrarna märker också att läroplanen inte följs. Så vissa föräldrar har börjat undervisa sina barn hemma. Undrar vad de gör då? Sitter med läroplanen och bockar av? De lär sina småbarn om alla människors lika värde, får lust att lära och utvecklar sin egen identitet, utvecklar sin förmåga att hantera konflikter och att fungera i grupp (vilken grupp-jag menar hemma alltså?), lär sig förstå och tillämpa innebörden i begrepp (den här saken är fyrkantig, Kalle, titta noga nu så du förstår vad detta innebär?), utvecklar ett nyanserat ordförråd, utvecklar sin förståelse för rum, form, läge och antal, lär sig enkla kemiska processer (vi häller lite socker i teet, ser du Kalle...nu smälter sockret!)...Det är fascinerande alltsammans. Och väldigt förvirrande.

Det är fascinerande hur allt går i ring! Förut var hemmafruarna överbelastade och hann inte med sina ungar. Då fick vi förskolan så att det skulle bli kvalitet på barnens fostran. Förr var det hemmiljön som var torftig. Nu är det i förskolans slitna och sunkiga lokaler torftigheten finns. Hemmen är fräscha och oanvända.  Fulla med roliga prylar. Förr fick barnen gå och dra i gäng eftersom mammorna inte hade tid med dem. Nu drar de omkring i förskolan för personalen har inte tid för dem. Förr var det föräldrar som inte lärde sina barn något. Förskolan skulle göra det. Nu hinner inte förskollärarna så föräldrarna får skola hemma, efter arbetstid.

Vad gör vi nu då? Kallar vi in en tredje instans? Eller kanske vi ska krångla oss tillbaka i ringdansen...snurra tillbaka till början...när föräldrar sågs som det naturliga alternativet när det gällde att ta hand om barn.

She for he

Kvinnolobbyn i Sverige vill befria männen. De är fast i det patriarkala systemet. De kan inte visa sina känslor, de har för få vänner, de super och slåss för mycket och de konsumerar för mycket porr.  De har också problem med att få lov att bli insläppta av kvinnorna när det gäller köksarbete och barnavård. Så nu måste de befrias. Och det är kvinnorna som ska göra jobbet. Hon ska hjälpa honom. She for he.

Det är lite märkligt alltsammans. Kvinnorna är förtryckta av männen. Och  männen är förtryckta av patriarkatet. Eller om det är så att patriarkatet helt enkelt är något fristående som ligger ovanför alltsammans. Männen har liksom skapat patriarkatet genom att ta för sig för att vinna fördelar. Samtidigt har de fått sitt känsloliv förkrympt. Patriarkatet liksom trycker ner dem och inskränker dem och på samma gång får de lust att förtrycka kvinnorna. Men det är tur att kvinnorna ser det här. Så de kan komma till männens räddning och befria dem. Och samtidigt befria sig själva. För egentligen är vi ju alla förtryckta av det där förbaskade patriarkatet. Om det inte vore för den här manskulturen skulle vi vara fria som fågeln. Sitta och prata känslor, dricka te och ha massor av vänner allihopa.

Det ska bli spännande att se hur befrielsearbetet ska fortskrida. Och det ska bli spännande att se vilka metoder som ska användas. .

Simskoleavslutning!

I min stad har de så bra sommarsimskola! Eller det kanske de har i alla städer, inte vet jag...Men det är hursomhelst bra här! I tre veckor får barnen simma varje dag i 40 minuter och det finns tre olika svårighetsnivåer. Mina barn har gått allihopa i många somrar var. Tyvärr har det tunnat ur lite med barn...det är inte så många som det var när mitt första barn började gå för 13 år sen. Och barnen slutar allt tidigare. Går kanske en eller två somrar. Våra barn har gått många somrar var för de har tyckt det varit roligt att ta märken och utmana sig själva lite. Göra sånt som är lite jobbigt och svårt. Men det är inte så roligt att gå när "alla andra" är yngre och i år knorrade 12-åringen innan. han ville inte. Han var för gammal. Det var fånigt. Jag gruvade mig. Hur skulle jag göra? Jag tog beslutet att anmäla honom i alla fall. Och se hur det skulle gå. I värsta fall skulle han väl få hoppa av då. Och det var lite träligt de första dagarna. Det kändes lite fånigt. Men han gick ändå...och så blev det helt plötsligt roligt. Han och lillebror gick i samma grupp och 12-åringen ville göra den första magistern och 9-åringen kandidaten. Ledarna tyckte det var roligt att de hade kommit så långt och det peppade killarna en del. Och så började en tjej i gruppen som också skulle ta magistern. Och då blev det ännu roligare. Och plötsligt började 12-åringen prata om att han vill ta fler magistrar och han och brorsan bestämde att de ska gå nästa år också! Det kändes roligt! Återigen kände jag mig stärkt i det jag redan sedan länge klurat ut - att det inte är så farligt att bestämma, att köra över barnen lite när man själv vet att det är något bra. Det kan kanske till och med vara bra att bli lite tvingad, att tvinga sig själv, och komma på att saker man inte trodde är roliga!

Idag var det avslutning och de som tagit de svåraste märkena fick simma ett ärevarv med varsin krans på huvudet! Sedan fick alla barnen visa vad de hade tränat på. Alla de olika simsätten, dyka från kanten, längddyka och göra olika hopp! 

Sommarlovet...

...fortsätter...dag efter dag...snart har det gått tre veckor! Det är inte så där jättesomrigt, inte så mycket som vi önskar. Men det är roligt ändå. Det är ju inte jättekallt i alla fall. Och det går att göra roliga saker fast det inte är något särskilt badväder.

Vi har:

Plockat smultron! Det finns så mycket smultron i år. Det är väl konstigt! Att fast det inte är så varmt och soligt så blir det fler smultron än det någonsin har varit förr! Vi har plockat flera gånger och provat både smultron och mjölk och gjort en rulltårta! 

Vi har kastat en hel del boll! Det är kul med både stora bollar och små! 

 Och vi har hoppat jättemycket studsmatta! Varje dag hoppar barnen! Det är härligt att se dem använda kropparna ordentligt! Bli andfådda och rosiga i ansiktet och svettiga och att höra dem skratta och ha kul! 5-åringen har lärt sig så mycket i år! Han kan göra volt och landa nästan på fötterna och göra en slags handvolt och hoppa högt och ta ut armar och ben som ett kryss! 

Och så har vi matat fåglar! Fler gånger än vi någonsin gjort förut! Det är roligt! 

Ja, vi har ju gjort annat också förstås! Det har spelats en massa tv-spel och datorspel. Det är också roligt tycker barnen. Och så har vi sett på filmer och tv-serier på kvällarna. Och gått i skogen och åkt sparkcykel...och lekt kurragömma några gånger...och de stora barnen har träffat kompisar och flickvänner...

Det är skönt med sommarlov! Den där känslan man får i kroppen - som jag kan återkalla fast jag är gammal och inte har något sommarlov egentligen - att tiden stannar upp lite...det kvittar vilken dag det är. Det känns en aning oändligt. Det är så mycket tid kvar att det känns lite meningslöst att räkna efter ännu. Ännu ett litet tag! Det är härligt! 

Vaccinera barn mot psykisk ohälsa?

En grupp människor har gått samman nu inför Almedalen för att diskutera barns psykiska ohälsa. Här kan man läsa om det: http://www.mynewsdesk.com/se/pressreleases/vaccinera-barn-mot-psykisk-ohaelsa-145928 De ska ha ett seminarium under Almedalsveckan och de kallar sig Barn MedKänsla. Anledningen till det här seminariet är att:

Alla vet att tidiga och förebyggande insatser motverkar psykisk ohälsa. Ändå mår våra barn allt sämre psykiskt. Detta gör att de här människorna vill ge barnen ett bildligt trippelvaccin som ger kunskap om

1. Känslor
2. Empatisk förståelse
3. Stärkt impuslkontroll.

Under Almedalsveckan ska de här människorna berätta om hur och vad vi kan göra för att vända trenden och stötta psykisk hälsa hos barn.

De här människorna berättar att personal i förskola och skola vittnar om jag-fixering, minskad empati och ökad ångest. De ser föräldrar som famlar efter handfasta råd och snabba lösningar. De ser pedagoger som slår knut på sig själva för att göra ett bra jobb. Vuxna är stressade och stressen överförs på barnen och försämrar det emotionella immunförsvaret. Istället är det närvaro och lyhördhet som bidrar till det emotionella immunförsvaret under den sociala hjärnans framväxt.

Hur ska man göra då? Jo, barn behöver få uppleva och lära sig handskas med sina känslor i trygga sammanhang. Barnen förbereds och stärks då för att bättre kunna stå emot stress, hantera konflikter och livets ofrånkomliga motgångar.

Den här panelen med psykologer, specialpedagoger, förskollärare, skådespelare och samhällsentreprenörer ska ge konkreta förslag och levande exempel på hur vi kan "vaccinera" barnen och ge dem goda förutsättningar att må och fungera bra.

Suck. Vad är det som håller på att hända ute i Sverige? Har vi blivit idioter allesammans? Barn mår sämre. Och nu ska det plåstras och fixas och donas. Men varför ställer ingen frågan VARFÖR mår barnen sämre? Barn är jag-fixerade, har dålig empati och impulskontroll. Och detta är ett problem? I förskolan? Jag trodde att små barn liksom var jag-fixerade, hade svårt med empatin och impulskontrollen - liksom att det var normalt för små barn...och att samvaron med vuxna människor - kanske till och med föräldrar??? - gjorde att barnen liksom mognade och utvecklades när det gäller de här bitarna. Men vad vet jag? Jag är ingen specialpedagog, förskollärare, skådespelare, samhällsentreprenör...bara en mamma. Jag trodde liksom att gyttrar man ihop en massa ungar och gruppfostrar dem, låter dem fostra varandra...då blir det liksom inte så jättebra när det gäller de här känslomässiga bitarna. Men vad vet jag? Fast ibland har jag lust att ställa mig på något torg och skrika! Bli en sån där galen moder som de har i Sydamerika som vill ha sina ungar tillbaka! "Ge hit våra barn!" "Vi är bäst på våra barn!" "Vi har fött våra barn!" "Vi har väntat dem, ammat dem, burit dem, tagit hand om dem!" "Vi älskar våra barn!" "VI ÄR BÄST FÖR VÅRA BARN!" "HIT MED DEM!" Kan ingen bara säga som det är? Mammor får barn. Mammor har rätt att ta hand om sina barn. Mammor är bäst på att ta hand om barn. Samhället är en dålig mamma. Men det går ju inte. För mammors första prioritet är inte barnen längre. De har sitt samhälleuppdrag. Och barnen mår sämre. Och nu får vi kalla in specialisterna. Förskollärarna, specialpedagogerna, psykologerna, skådespelarna och samhällsentreprenörerna. Lycka till.

.

Gruppinskolningar....

Jag läser om inskolningar. En förskollärare ber om råd. Hen ska vara med och skola in 11 st 1-åringar nu till hösten. Hur gör man det på bästa sätt? Svaren blir som man kan tro. Man får skola in några barn i taget. Kanske 3 åt gången. Sen kan det vara 3 dagars inskolning eller 2 veckor. Vissa tycker att det ska gå långsamt, att barnen ska vänja sig lite. Vissa pratar om anknytningen. Att barnen ska anknyta till personalen. Man kan ta med övergångsobjekt - nallar, nappar, vagnar, pärmar med foton. Föräldrarna måste bli trygga. Då blir barnen trygga. Man ska säga hej då tydligt. Man kan ringa till föräldrarna och meddela hur det går. Ja, sånt där man hör när man hör talas om inskolning.

Själv tänker jag nog för mycket. Jag tänker att:

- det är så absurt att det har blivit helt normalt att 1-åringar tas till institutioner och lämnas där hela dagarna. Små, små barn som nyss lärt sig gå och inte kan prata. Som föräldrarna inte riktigt vet vilka de är än, de har liksom inte blivit riktigt tydliga som människor än. De är ju faktiskt nästan bäbisar. Men detta är numera normalt. Och föräldrarna gör bäst i att visa att det är bra. Förskollärarnas uppgift är att se till att föräldrarna blir trygga och förstår att detta är helt normalt. Och föräldrarnas uppgift blir att visa för barnet att allt är bra. Att allt är normalt. För om man visar att allt är bra och att allt är normalt kommer barnet förstå att allt är bra och att allt är normalt. Så vi får helt enkelt bestämma oss för att...allt är bra. Allt är normalt.

- det går omkring små, små barn därute i Sverige. Helt ovetande om att deras trygga dagar är räknade. De går där dag efter dag och varje dag är en dag närmare avskedet. Som barnen inte vet ska komma. Som barnet inte kan föreställa sig. Som barnet inte med ord kan formulera vad det tycker om. Som barnet är för litet för att dra några slutsatser om. Kommer det hända igen? När? Kommer mamma? När kommer mamma? Därute går det omkring små, små barn som inte vet ett dugg om vad som väntar.

- att snart kommer 11 stycken 1-åringar bilda en grupp. Eller en del av en grupp. 11 stycken små, små barn som inte har någon relation till varandra ska snart bli en grupp och tillbringa dagarna tillsammans i en institution tillsammans med vuxna de inte har någon riktig relation till. Det känns konstigt.

- att föräldrarna till 11 stycken barn snart ska börja leva sitt normala liv. Det vi tycker är normalt alltså. Lämna sina små, små barn till institutionen och gå till sina jobb. Precis som de gjorde för ett år sedan. Allt har återgått till det normala. Fast ändå inte. För de där 11 stycken barnen finns ju nu. Och snart är det dags för dem att lämna hemmet och mamman på dagarna. För det har blivit normalt.

Och det tycker jag är onormalt.

Men jag är nog inte riktigt normal kanske.