Empatiträning!

Min lilla 2,5-åring jobbar med sina känslor för fullt. Åldern kallas ju trotsåldern men jag gillar inte det ordet riktigt. Han håller på att bli stor bara. Han vet vad han vill och han har gott minne. Han vet vad alla andra gör och vill göra samma. Ibland krockar våra viljor. Det är inte farligt och inget att hetsa upp sig för. Men precis som han tränar sin vilja tränar han också en massa andra saker. Empati är ett stort "arbetsområde" just nu. Han älskar alla sina kramdjur och använder dem för att träna på känslor och omsorger. De matas, bäddas ner, tas med på cykelturer... Igår tog han sig an en liten råtta. Han lindade in den i en handduk och bar runt på den. Han pratade om sin råtta "den är väldigt fin" och "den är väldigt snäll" och den behövde mycket omvårdnad.

 

 

Lillen är även omtänksam mot människor, inte bara kramdjur. När någon slår sig och får ont kommer han genast och kramar och pussar. När någon av någon anledning är ledsen är han där och stryker och klappar på huvudet. När jag häromdagen skurade golvet var jag så trött att jag pustade och nästan jämrade mig lite - genast kände jag små armar runt min bröstkorg. Lillen höll om mig och stöttade mig så jag skulle orka färdigt.

 

Det är fantastiskt att medmänskligheten och viljan att hjälpa, trösta och stötta andra finns hos så små barn. Hur kan det vara möjligt? Behöver man lära sig det? Kan man lära ut det? Jag tror inte att man kan lära ut det eller att man behöver ha någon plan för att lära ut det. Jag tror att det är enkelt. Om barnet möts av medkänsla och empati kommer barnet att utveckla samma känslor. Om barnet blir tröstat när det är ledset, kramas om när det har ont, tas på allvar när det är jobbigt då kommer barnet att ge kärlek och omtanke tillbaka.

Kvotering!

Folkpartiet vill införa ytterligare en pappamånad i föräldraförsäkringen. Det är tydligen ett bra stöd för kvinnor att kunna få högre löner och högre pensioner. Jämställdheten måste ökas och det kan ske om mammorna inte tar så mycket ansvar hemma. Kampen för jämställdhet går alldeles för långsamt och det här är ett sätt att skynda på arbetet lite. Det är tydligen alltså dags för kvoteringssnack igen. För några dagar sedan fanns i Dagens Industri en ledare om just kvotering.

http://www.di.se/artiklar/2013/9/3/dags-att-kvotera-foraldraforsakringen/

PM Nilsson som har skrivit ledaren tycker att "snedfördelningen av föräldraförsäkringen är en katastrof för kvinnors anknytning till arbetsmarknaden." Han säger också att staten har en försäkring som "garanterar att nyblivna mammor stannar hemma från jobbet i ett och ett halvt år, att de går ned på deltid i ett decennium för att klara hämtning efter dagis och skola, att de tar flest vab-dagar och att de föredrar arbetsplatser där denna frånvaro är möjlig, det vill säga arbetsplatser där man inte gör karriär."

Nilsson tycker att det är bra eftersom mammorna får kontakt med barnen och att det är få som ångrar att de var hemma med barnen senare i livet. Men det är också väldigt dåligt. Genom att kvinnorna är hemma de där 1,5 åren så vävs de in i ett huvudansvar för barnen som på sikt kan bli tungt att kombinera med förvärvsarbete. Mamman lär sig det där med barn - dess utveckling, sociala kontaktnät (har de så stort socialt kontaktnät när de är mellan 0 och 1,5 år?) och vet vilka som ska bjudas på barnkalas (det hinner ju bli 1 under föräldraledigheten!). Kvinnan lär sig också att ha koll på hushållssysslorna. Får man sedan ytterligare ett barn så upprepas processen.

Det här är ju inte bra för papporna eftersom de får sämre anknytning till barnen än mammorna. Fast det har i och för sig inte staten med att göra säger ledarskribenten.

Fast på ett annat sätt har staten med fördelningen av föräldraförsäkringen att göra tycker Nilsson. Det är ju så många andra köksbordsbeslut som staten har lagstiftat bort. Måndagssjukan togs bort genom att införa karensdagar. Sjukskrivning för jakt och renovering fick man bukt med genom sänkta nivåer i försäkringen. "Alla dessa justeringar och ändringar har handlat om att stärka arbetslinjen och alla har mött hårt motstånd men staten har stått på sig."

Men för politikerna är det känsligt att hindra mammorna från att vara hemma det där året. Att ge sig på patriarkatet är helt godkänt enligt Nilsson men matriarkatet ger man sig inte ostraffat på. Mammorna vill ha sina dagar och då vågar inte politikerna gå emot.

Nilsson tycker att det är ett bra förslag att införa en tredje pappamånad men det vore ännu bättre att tredela föräldraledigheten. "Precis här får den svenska arbetslinjen den jämställdhetspolitiska dimensionen som fortfarande slår världen med häpnad."

Det är så mycket som är sorgligt i den där ledaren. Karln pratar om anknyting till arbetsplatsen. Att mammor skulle hindras att anknyta till arbetsplatsen genom snedfördelningen av föräldraledigheten. Man ska väl inte anknyta till en arbetsplats. Man kan tycka att arbetet är roligt och utvecklande och att arbetskamraterna är trevliga. Det är bra. Men det är fortfarande ett arbete. Arbetskamraterna är tillfälliga kamrater. När de byter arbete eller går i pension kanske man känner en viss saknad men världen går inte under för det. De är bara arbetskamrater. Men ett barn är något annat. Mamman har burit det i sin kropp i 9 månader, fött det till världen och varit så där skör och tilltufsad som man blir efter en förlossning. Hon har ammat barnet, kanske ammar hon fortfarande när barnet är 1 år. Kanske vill mamman anknyta till det där lilla pyret hon har fått ansvar för. Det kanske är mycket intressantare än att göra karriär. Kanske menar mamman inget illa när hon roffar åt sig av föräldradagarna. Kanske känner hon bara en så stark drift, en sån längtan efter att få vara med barnet att det skär i modershjärtat vid tanken på att lämna det ifrån sig. Alla kvinnor känner inte så. Vissa vill göra karriär. Det ska de få. De som har de känslorna och det intresset ska inte hindras och det gör de inte heller. De behöver inte snåla med föräldradagar. De kan låta pappan ta alla dagar eller väldigt många. Man får lämna ifrån sig sitt lilla barn på förskola när det är 1 år, i vissa kommuner redan vid 9 månader. Dörrarna står öppna för alla som vill göra karriär. Men måste verkligen ALLA mammor vara med och betala priset för att några ska göra karriär. De som har alldeles vanliga jobb som kanske inte är så jätteroliga kanske tycker att barnet är viktigare än jobbet. De som arbetar med andras barn på förskolan kanske tycker att det känns mer meningsfullt att ta hand om de egna barnen.

PM Nilsson jämför snedfördelningen av föräldradagar med måndagssjuka och sjukskrivning för älgjakt. Jag hänger inte riktigt med i resonemanget. Han jämför fusk med att vilja bestämma över vem som ska vara hemma. Förmodligen tänker han i just de banorna. De som är hemma länge (1 år) med barn fuskar. De gör inget riktigt arbete. De gör ju ingen karriär. Det måste man sätta stopp för. Tänk vad bra allt kommer att bli bara man tar ur mammorna deras osunda lust att ta hand om småbarn. Men barn måste tas om hand. De klarar sig inte själva. Om inte mamman eller pappan tar hand om dem får någon annan göra det. Och det är så finurligt att de som gör det, pedagogerna, de gör karriär. De satsar på jobbet och kommer att få en heltidslön (visserligen rätt skruttig) och en så hög pension som möjligt. Deras arbete med barnen är godkänt. De är ju också mer effektiva än en vanlig mamma. De tar ju hand om många barn och frisätter deras mammor till annat yrkesarbete. En vanlig mamma tar ju bara hand om ett eller några få barn. Det är ju ruskigt ineffektivt. Låt vara att hon lagar lite mat, städar, handlar, läser läxor med äldre barn, tvättar och sånt där som ute i verkligheten kallas arbete. Men det är ju bara vanligt hushållsarbete - sånt där som kvinnor inte ska göra, i alla fall inte hemma. Om de gör det utanför hemmet och får betalt för det - då är det ju en annan sak förstås. Då är det karriär.

Jag förstår inte riktigt tankegångarna i ledaren. Jag förstår inte riktigt vem det är som ska tjäna på att mammorna hindras från att vara hemma den korta tid de har tillstånd till i dag. Är det mamman som ska må bättre - om hon får tjäna lite mer pengar, om hon slipper att ta huvudansvaret där hemma, om hon får göra karriär. Eller är det pappan som ska må bättre? Han som kommer att få bättre anknyting till barnet om han är hemma lite mer under barnets första tid. Det är lite oklart. Folk i allmänhet verkar inte vilja ha någon ytterligare kvotering. Kanske är vi lite för dumma för att begripa vårt eget bästa. Jag förstår i alla fall en sak. Det handlar inte om barnen. De är något onödigt krafs som man så fort som möjligt vill bli av med. Att ta hand om ungar är inget som det är något värde med. Det är istället arbetslinjen som gäller! Vi måste arbeta! Särskilt småbarnsmammorna! Det gäller att vi fortsätter att slå världen med häpnad!!

Korvbröd och dinkelfrallor!

  Igår blev det en riktig bakdag. Bakade korvbröd och dinkelfrallor. Båda sorterna var riktigt goda!

 

 

24 st:

 

5 dl vatten

50 g jäst

2 msk olivolja

4 tsk socker

1,2 l vetemjöl

3 tsk salt

 

Smula jästen i degbunke och häll på vattnet. Blanda. Rör ner salt, socker, olivolja och vetemjöl. Bearbeta degen ca 5 minuter.

Jäs 40 min.

Dela i 24 delar  och rulla ut till avlånga smala bröd.

Jäs utan bakduk i 15 minuter.

 

Pensla korvbröden med:

2 äggulor

4 msk olja

2 tsk salt

2 tsk socker

 

Grädda i 225 grader i ca 10 min.

 

                                          

                      

50 g jäst

1 l vatten

1 tsk salt

2 msk olivolja

4 msk fiberhusk

6 dl dinkel fullkornsmjöl

4 dl dinkelsikt

4 dl dinkelflingor

1 dl oskalade sesamfrön

 

1. Lös upp jästen i vattnet. Tillsätt, salt, olivolja och fiberhusk. Låt stå ca 10 min.

2. Arbeta in mjöl, dinkelflingor och sesamfrö. Arbeta degen väl. Låt degen jäsa under bakduk i rumstemperatur 1–2 timmar.
3. Sätt ugnen på 250°. Strö ut dinkelflingor på bakbordet. Ta upp den lite kladdiga degen på bakbordet och dra ut degen till en avlång rulle, ca 40 cm. Dela den i 9 delar. Rulla varje bit i flingor och vrid dem lätt. Lägg dem på en plåt med bakplåtspapper.
4. Låt bröden jäsa ca 15 min. Grädda mitt i ugnen 15 min. Låt svalna på galler.

 

Stormaktstiden!

Vårt Läcköbesök i somras gjorde oss intresserade av att ta reda på mer om vad som hände på den tiden. Magnus Gabriel de la Gardie som ju bodde på slottet levde under drottning Kristinas och kung Karl X Gustavs regeringsperioder och då passade det ju bra att läsa om Stormaktstiden.

 

Jag hade två böcker vi kunde ha nytta av. Den ena handlar om kungar och drottningar och vilka de var gifta med. Den är skriven på ett fängslande sätt och tar upp personliga detaljer som gör det hela mer intressant. Den andra handlar också om kungarna men också om hur det var på den tiden för bönder, kvinnor, soldater och barn. Den berättar om religionen på den tiden och om häxprocesser och annat intressant.

Vi gjorde ett stort ark om varje regent under stormaktstiden. Vi ritade ett porträtt på varje regent och skrev ner det som vi tyckte var viktigast.

 

 

 

 

 

 

 

Det är roligt att bilderna hänger där på väggen. När man går förbi kan man stå och läsa lite och när vi äter mellanmål blir det ofta att vi pratar om de där kungarna och vad vi kommer ihåg om 30-åriga kriget, Kristinas abdikation... Historien har blivit lite mer levande än den var innan...

 

Barnen är fascinerade av krig så där som killar ofta är när de är lite yngre och vi tittade på filmen Snapphanarna tillsammans.



 

 Besöket på Läckö fick ännu fler bieffekter. De små barnen lekte mycket riddare efteråt. De köpte varsitt svärd där och sen försökte vi göra varsin riddarhjälm av kartong. Det var rätt svårt och hjälmarna blev inte jättefina men de dög att leka med!

Slottsbesöket inspirerade också till en hel massa byggnationer både med lego och klossar. Här är ett slott med vallgravar, utkikstorn och trädgårdar bakom murar.

Det är roligt när intresset för något väcks och vi har lite funderingar på vad vi vill ta reda på mer om nästa gång. När vi städade dvd-skåpet så hittade vi Arn-filmerna. Våra stora barn har sett dem tidigare men de små blev nyfikna. Så snart ska vi nog läsa på lite om medeltiden - om Eriks- och Sverkersätterna. 

 

Jag törs inte men gör det ändå! Eller jag väntar tills jag törs!

Jag läser en artikel som handlar om rädslor hos barn. Tydligen har en psykolog som heter Martin Forster skrivit en bok som heter Jag törs inte men gör det ändå. Boken handlar om rädsla. Rädsla är livsviktig men ibland blir den för stor och hindrar våra barn att leva livet. Det kan handla om spindlar, att bli lämnad på skolan eller att sova själv i sin egen säng. Psykologen säger att lösningen är att utmana rädslan i små steg.

Sen kommer det exempel på rädslor. Det handlar mest om att lämna på skola och förskola. Artikelförfattaren berättar om att hans barn är otröstligt och vill inte bli lämnat i skolan och att han står kvar länge och har provat att vara bestämd, blödig och irriterad och på slutet lovar han att hämta tidigt. Psykologen som just har skrivit den här boken och som förstår att korta snabba lämningar är bra berättar att han brottas med samma problem när han lämnar sina barn i förskolan. Det är jobbigt för barnet om man drar ut på lämningen och så signalerar man att det är en stor grej att bli lämnad i skolan.

Vad ska man då göra om de svåra lämningarna blir ett mönster? Eller när barnet inte vågar sova i sin egen säng? Eller inte ens vill hamna i en situation när det inte ser sina föräldrar?

Jo, då måste man ta tag i det. Det är lätt hänt att man börjar undvika situationen som man vet att barnen tycker är obehagliga. Men det begränsar alla och hjälper ingen. Tvärtom är det viktigt att man exponeras för det som de är rädda för. Men det måste ske genom små utmaningar.

Först ska man tillsammans med barnet kartlägga när och i vissa situationer rädslan uppstår. Sedan bestämmer man små utmaningar som han eller hon ska klara. Det är viktigt att gå långsamt fram. Om barnet inte vågar sova själv kan man sova på en madrass bredvid barnet. Sedan flyttar man ut madrassen i rummet bredvid.

Det är inte lätt att få barnen att prata om sin oro eller rädsla. De kanske ogärna vill eller kan inte sätta ord på den eller för att det inte är kul att känna sig feg. Psykologen brukar förklara för barnen att rädslan styrs av det som heter amygdalan i hjärnan. Det är en liten larmgubbe som bestämmer vad man upplever som farligt innan man själv hinner tänka. Barn kan bli hjälpta av att tänka att man ska lura den lilla larmgubben.

Det är viktigt att ta tag i barnens rädslor av flera skäl. Dels därför att de begränsar barnens liv men också för att forskning visar att rädsla ofta är en komponent hos barn som drabbas av nedstämdhet och depression.

Råd från psykologen:

1. Snabba lämningar. Var ändå avslappnad och naturlig.
2. Prata. Har ni haft en jobbig lämning, prata på kvällen om hur den kan göras bättre.
3. Skaffa information. Följ med barnet till skolan så du kan skaffa dig en egen uppfattning om hur barnet har det och om det finns något problem.


När jag har läst artikeln funderar jag på en massa saker:

1. Rädslorna som presenteras är av väldigt olika art. Det går inte att jämföra rädslan för spindlar med rädslan för att bli lämnad av sina föräldrar.

2. Man tar inte upp vilka åldrar det gäller. Det är liksom inte samma sak om ett litet barn är rädd för att bli lämnat jämfört med ett större barn. Samma sak med sömnen. Ett litet barn har kanske svårt att sova ensam. Lite äldre barn kan drabbas av mardrömmar periodvis. Det är naturligt och går över. Kanske måste man inte träna så mycket utan bara lita på att det går över med åldern? Det är ju rätt ovanligt med riktigt stora barn som vill sova hos mamma och pappa! När det gäller att bli lämnad av sina föräldrar så kan det förstå vara så att rädslan begränsar barnet. För ett barn som går i skolan är det förstås jättejobbigt. Men jag undrar hur många skolbarn som är rädda för att bli lämnade i skolan egentligen. Känns inte som att det skulle vara ett väldigt vanligt problem. När det gäller förskolebarn är det förstås annorlunda. Det verkar som om väldigt många barn har svårt att bli lämnade. Rädslan för dessa barn är ju också begränsande i och med att det blir väldigt jobbigt och traumatiskt för barnet att bli lämnat. Men signalerar det lilla barnets larmgubbe fel? Kanske känner barnet rätt - det kanske inte är bra att barnet blir lämnat innan det är moget för det. Barnet kanske helt enkelt inte mår bra av det. Man kanske helt enkelt inte kan vänta sig samma saker av barn i olika åldrar.

3. Man kan träna bort rädsla genom små steg. Men man säger också att snabb lämning är att föredra. Det blir lite motstridigt tycker jag. En snabb lämning är ju inget litet steg. En snabb lämning är ju en slags chock. Men jag förstår tanken - om föräldern drar ut på lämningen kommer barnet att få hopp. Det tror kanske att mamma/pappa kommer att stanna. Hoppet blir ju falskt och man lurar barnet. Det är då förstås bättre att vara ärlig - föräldern visar genom sin snabba, men avslappnade, lämning att "jag ser att du har det jobbigt men jag går ändå och det finns inget du kan göra åt det annat än att vänja dig".

4. Jag tänker att korten blandas bort. Man gör barnen vuxnare än vad de är. De förväntas klara av saker de inte är mogna för - t ex lämnas på förskola eller sova i egen säng - och när de inte klarar av det och följaktligen blir rädda, då ska de vuxna hjälpa till att bota rädslan. Det blir väldigt konstigt tycker jag. Lite som att först skada någon och sen hjälpa till att sätta på ett plåster.

5. Det sägs att rädsla är en ingrediens i nedstämdhet och depression hos barn. Men hur hänger det ihop? Jag förstår att psykologen tror att barn som är rädda för olika saker blir deprimerade och alltså är det viktigt att hjälpa barnen att inte känna rädsla. Själv tror jag att det kan vara så att barn som utsätts för saker som gör dem rädda kan bli nedstämda. Det är jobbigt att oroa sig, att känna ångest, att må dåligt - kanske är det lätt hänt att man då känner sig nedstämd?

Så här tror jag:
Jag tror att barn som får utvecklas och mogna i egen takt, som får vara tillsammans med en anknytningsperson (mamma eller pappa) så länge det faktiskt behövs, det barnet får en inre trygghet. Det barnet kommer inte att bli så rädd för saker och ting eftersom man inte forcerar fram utvecklingen. Barnet behöver inte lära sig att bli lämnat. Det kommer att klara av det utan träning med tiden. Om de vuxna som står barnet nära svarar på barnets behov kommer barnet att lita på att världen är trygg och ta sig an utmaningar med stort självförtroende. Jag har ingen forskning som styrker det jag säger. Det är bara vad jag tror.

Läxhjälp och funderingar om föräldraskap!

I dagens tidning står det om läxhjälp. Det står att det finns många frivilliga som arbetar som läxhjälpare och att många skolor erbjuder läxhjälp efter skoltid. Det är många elever som har föräldrar som inte har gått i skolan eller som arbetar mycket. Därför har många elever behov av läxhjälpen. Många barn har svårt att hjälp av sina föräldrar med läxorna eftersom föräldrarna har så dåliga kunskaper själva. De har svårt med matten och kan alltså inte hjälpa barnen hemma. Man kan alltså konstatera att läxhjälpen är viktig. Jaha, tänker jag. Jag trodde liksom att själva undervisningen skedde i skolan och att det som skulle göras hemma var mer av repetition och inte nytt för eleven. Jag kan inte minnas att mina föräldrar behövde sitta och undervisa mig när jag gick i skolan. De såg till att jag gjorde läxorna och förhörde på glosor eller faktainnehåll.

Men det jag reagerade mest på i artikeln kommer på slutet. Det står att Hem och Skola upplever att läxorna blivit allt fler. Ordföranden anser att lärarna fått mindre tid att undervisa pga brister i föräldraskapet. Lärarna får vara som föräldrar och fostra barnen så att det blir lugn och ro i klassrummen.

Om det är sant är det ju allvarligt. Och lite skrattretande! Det är ju jättemärkligt att inte barnen kan uppföra sig när de börjar skolan. De är ju fostrade i förskolan av utbildade pedagoger och har dessutom fått sig till livs en massa pedagogik som ska ha förberett dem för skolan, för det livslånga lärandet. De borde inte ha några problem med att uppföra sig kan man ju tycka.
Det där med bristerna i föräldraskapet tror jag att jag begriper bättre. De flesta föräldrar har väl inte så mycket tid att vara föräldrar längre. Det räcker inte att vara förälder en stund på morgonen, på kvällen och på helgerna. Små barn behöver en förälder på heltid tror jag. Att tro att flera olika pedagoger ska kunna ta över föräldraansvaret och faktiskt kunna fostra barnet är nog en utopi. Det krävs tid och kärlek för att fostra barn. Som Gordon Neufeldt skriver i sin bok Våga ta plats i ditt barns liv - barnet måste vilja låta sig fostras. Och det är kärleken, anknytningen, som gör att fostran blir möjlig. Det tror jag på. Man kan inte beröva folk föräldraansvaret och sen komma och vara förvånad över att de inte tar ansvar sedan! You get what you ask for!

Mattelek med knappar!

2,5-åringen tyckte så mycket om leken med godisarna i ringar så vi fortsatte på samma spår. Den här gången fick det bli knappar istället för godis. Det var lika roligt det! Jag ritade alla entalen samt siffran 10 och gjorde motsvarande ringar under. Sedan fick han lägga varje "siffra". Jag räknade högt och han hjälpte till så gott han kunde. Det var väldigt roligt och han var mycket imponerad över hur många knappar han fick lägga när vi kom till 10!

 

 

Jag har inte som mål att han ska lära sig räkna till 10 just nu. Det finns ingen särskild nytta med det och jag tror inte att han kommer att bli bättre på matte om vi håller på med det här. Det är väldigt lätt att lära sig räkna till 10 om man bara är lite äldre och det är ju ingen brådska. Anledningen till att jag gör det här är att det är roligt. 2,5-åringar verkar vara mycket förtjusta i siffror och symboler över huvud taget. Det kanske har att göra med att de utvecklar sitt mer abstrakta språk enormt mycket i den här åldern. Varje dag förbluffas jag över de ord han lär sig. Han tycker om att prata om bredvid och framför och mycket och bättre och stor och...Han jämför och beskriver lägen och visar sin förståelse för gradskillnader hela tiden. Han snappar upp alla nya svåra ord han hör och försöker hitta tillfällen att använda dem. Det abstrakta tänkandet hör ju ihop med förmågan att förstå symboler - alltså siffror och bokstäver. Vi gör det alltså för att han tycker att det är roligt. Sedan är det ju aldrig fel att hjälpa till när barnet försöker förstå antal och mängder...

 

Fantasin är alltid närvarande. En liten nalle och en liten apa fick titta på när han lekte med knapparna.