Helgen är slut...

...och vardagen är här igen! Det var en bra helg i all anspråkslöshet...den började i vår och slutade i vinter...aprilväder helt enkelt! Vi hade en riktig arbetshelt...maken fixar med ett barnrum...har röjt ur, spacklat, målat och nu ska möblerna in igen ikväll! Jag har skött hemmet och jobbat en hel del med barnens skolning! 

Vi startade helgen med en rask promenad hem till mormor och morfar...yngste sonen hade fått nya rullskridskor på posten och de ville han testa så fort vi fått hem dem! 

Hemma hos mormor och morfar beundrade vi krokusar på deras grönområde och blåsippor i deras trädgård! Det är så härligt med de här första blommorna...när allt är torrt och grått...och så lyser det blått här och där! 

Sen åkte vi hem igen och jobbade lite till...jag fixade maten...chicken tikka masala och naanbröd! Det var gott! 

På lördagsmorgonen...efter kaffe och korsord tillsammans med maken...satte vi igång med barnens skolgrejer...eller mest hemskolning egentligen och inget som skolan bestämt! 

Jag och 10-åringen gjorde matte, stavning, engelska, piano och fiol! Och sen blev vi sittade och rita en bra stund! 

Efter lunch var det 14-åringens tur! Han sköter sin skola på egen hand och pluggar som han ska men tyskan är det lite magert med i själva skolan. Det går sakta. Jag försöker hitta något sätt att befästa sånt han kan och också gå vidare. Jag har jobbat i gamla böcker hittills men det har nog varit lite för svårt. Jag hittade en övningsbok jag köpt för många år sen i min skolbokhylla och den kör vi i nu. Det verkar som om detta funkar bra! 

Eftersom far i huset var upptagen med att måla och greja fick jag och 10-åringen ta en promenad på egen hand på lördagen...vi gick ner till" vår" fågelsjö...jag på fötter och sonen på rullskridskor! Svanparet som håller till där hade lagt sig precis vid vägen...roligt att få se dem på lite närmre håll! 

Söndag...ungefär samma sak som lördag....fast med sportaktiviteter dessutom! 

Maken fick färdigt sitt surdegsbröd han började förbereda på lördagskvällen...

...och till lunchen smakade vi på det...jag gjorde pocherade ägg till och med avocado och sallad och parmesanost blev det en riktigt festlunch! 

Ja...mer promenader...och bara jag och sonen igen...söndagskväll och regn...men skönt ändå att gå fort, fort för att hinna med skridskoåkaren! 

Och på kvällen började det snöa...och i morse var det vitt överallt...en sån där härlig aprilsnö...som luktar vår och är tung och blöt och väl snart bara är slask! 

 

Hemmet..

 ...är den bästa platsen för förskolebarnen...Det låter lite konstigt va! Ovant på något sätt! Att förskolebarn skulle ha det bättre hemma...de är ju liksom förskolebarn...vad har hemmet med det hela att göra liksom? Men så här heter i alla fall en artikel i tidningen Läraren. Artikeln är inte helt nu, utan från 2017, men den kom i min väg förra veckan och jag tyckte att den var så himla bra. 

Artikeln går ut på att förskolan har kommit att framstå som en väldigt bra plats för barn. Alla framhåller den som så...förskollärare, politiker, skolledare media...och alla tror på den. Och det värsta är att föräldrarna tror på det. 

Förskolläraren som skriver artikeln berättar att bilden av den fantastiska förskolan inte stämmer...hon menar att barnen missar sin egen uppväxt i en lugn och trygg miljö...i hemmet. Hon menar att hemmet, trots att det finns många olika typer av hem och familjer, är den oslagbart bästa platsen för barn. Hon menar att det aldrig kan "bli bättre att sitta tillsammans med tjugo andra barn och försöka få matro än att sitta två-tre barn vid ett bord, småprata, få hjälp med att ta för sig, dela sin mat och äta." Och att det aldrig kan "vara bättre att gå tjugo barn på ett led till en skogsdunge, än att hand i hand med en förälder utforska skogen tillsammans." Och hon menar också att det aldrig kan "vara bättre att sova tillsammans med tjugo andra barn på madrasser på golvet, än att bli vaggad av sömns av sin förälder." 

Förskolläraren som skriver artikeln säger att det är riktigt illa när föräldrar börjar tvivla på sig själva. Föräldrar tror att barn måste träffa andra barn när de är väldigt små. De tror att barnen går miste om något om de är hemma från förskolan en dag, att de kommer efter i undervisningen, blir understimulerade, mår dåligt av att vara med sina föräldrar.

Ja, sen kommer det där vanliga förstås, men man får väl ursäkta, det är en förskollärare som skriver , och man måste ju skriva det där mantrat, det ingår liksom i överenskommelsen...att förskolan är bra, personalen är fantastisk och gör sitt yttersta. Men...och detta men övertrumfar ju liksom allt det bra rejält...att även om man är utbildad och toppenbra så blir det i alla fall inte så lätt att klara av att ge barnen en bra omsorg när barngrupperna är så stora som de är. 

Avslutet på artikeln är kort, kärnfullt, tungt...

"Även en bra verksamhet kan aldrig bli bättre än hemmet."

Stanna vid meningen. Låt den sjunka in. Meningen dömer ut förskolan. Den gör det förbjudna. Den säger det självklara. Det som alla egentligen vet. Att små barn mår bäst hemma. Att förskolan är en nödlösning. Att hur bra en förskola än är så är hemmet bättre. Det är i hemmet barnen mår bra, får kärlek och omsorg och lugn och ro. 

Förskolläraren som skriver artikeln menar att det mest tragiska av allt är att föräldrarna tappat tron på sig själva som viktiga i sina egna barns liv. Och det är tragiskt. Men ännu mer tragiskt är att, trots att de flesta nog innerst inne förstår att det som står i artikeln är sant, ingen som har något att säga till om bryr sig. Föräldrarna har ju tappat tron därför att de fråntagits och berövats rätten eller möjligheten att ta hand om sina egna barn. Och när man inte längre ser det som möjligt att själv ta hand om barnen...när frågan om man ska vara hemma, när frågan om att vara hemma eller lämna bort inte längre finns, blir en ickefråga...då händer det nog något. Man blir annorlunda...instinkterna försvinner...kanske till och med känslan av ångest och förtvivlan över att vara tvungen att lämna sitt lilla barn, sin lilla 1-åring, ifrån sig, försvinner. Man kanske bara tycker att det är så det ska vara. Man kanske inte ens tycker något alls om det. Man bara gör det...som om det vore det naturligaste i världen. 

Ja, inte vet jag. Men ett vet jag i alla fall...det är att den här 4 år gamla artikeln inte hjälpte ett enda dugg. Den skrevs, lästes kanske, glömdes bort. Och allt är som vanligt. Förskolan är bäst. Det är bestämt så och då är det så det är. Det är i förskolan alla barn hör hemma. Punkt slut. 

Ett hemmabarn (jag) målar i hemmet. 

Påsklovet...

...är slut och vardagen är här igen! Vi hade ett riktigt trevligt lov! Vår tredje son kom hem från sin studieort och han har inte åkt tillbaka ännu utan vi får rå om honom i lite mer än två veckor! Det tycker jag om! Vår äldste son träffade vi också på påskafton och på påskdagen! 

På skärtorsdagen gick jag och yngste sonen ut på promenad tillsammans med min mamma! Vi gick ner till vår fågelsjö och såg både svanar, tranor och sothöns...ja, grågäss och gräsänder och måsar av olika slag såg vi också förstås...

Jag och 10-åringen har ritat en hel del påsktavlor! 

Vi har påskpyntat...eller mest jag då och inte så mycket...känns lite onödigt med tanke på att det bara rör sig om några dagar...men ett par påskris, kycklingar och tuppar och sånt har fått komma fram i alla fall! Jag är glad för några loppisfynd jag gjort...två kopparkärl har jag inhandlat på min lokala second hand-affär! En liten buktig sak för 30 kr och en större bunke för 125 kr. 

Vi har ätit en massa påskmat...men vi inledde påsken med fisksoppa på långfredagen! Jag testade ett recept från Morberg och det var riktigt gott...lite chili i och fänkål och annat gott! 

På påskaftonen letade barnen efter sina påskägg...fast de numera är så stora att hälften av dem inte är barn...strängt taget är det väl bara ett barn kvar egentligen...Men strunt samma...äggletning piggar upp! 

Sen kom mina föräldrar på påskkaffe...bullarna hade mamma med sig och så hade jag bakat brownies och en limetårta! 

Vi gick på promenad efter kaffet för att bereda plats för påskmaten....

På påskdagen gick vi en lång promenad i härlig natur tillsammans med några av barnen och äldste sonen och hans flickvän! 

När vi drog isär gardinerna på annandagsmorgonen hade det blivit vinter igen! Krokusarna var halvt begravda i snö! 

Vi slappade ända fram till det var dags att gå hem till mina föräldrar för att dricka kaffe! 

'

I mammas påskris hänger barndomens prydnader! Några randiga plastägg jag tycker är så fina och sen hemgjort pynt...häxor jag gjorde i skolan på lågstadiet och filtägg och flirtkulekycklingar min mamma, moster, mormor och jag gjorde tillsammans för länge. länge sen!

Vi blev bjudna på fransk chokladtårta! 

Efter prat och skratt och kortspel och fotoalbumsbläddring var det dags att gå hem och fixa lite kvällsmat! Och sen blev det lite slappande framför tv:n för att varva ner inför vardagsveckan! Nu är det tyst och stilla här hemma...jag vid köksbordet med en kopp kaffe efter maten, maken på sitt arbetsrum, en son vid sitt arbetsbord, universitetssonen i sitt rum för föreläsning, en son på sitt arbete och två i skolan! 

 

Påskveckan har startat...

 ...och påsklovet likaså. Det är grått och regnigt. Vi har varit inne hela dagen.

Förra veckan och helgen var bra...en trevlig vecka på alla sätt och vis.

Början på veckan var så varm och fin...riktig vår! Yngste sonen tog med en klasskamrat hem efter skolan och vi fikade ute!

Barnen fikade fort och började hoppa studsmatta och jag satt och njöt av att höra dem ha kul och stickade lite. 

Vi gick till skogen eftersom killarna ville träna parkour! Jag tog med en bok och satt på en solig sten och läste en stund! 

14-åringen hade fjärrundervisning och jag satt med så mycket jag fick...det är roligt att se vad de har för sig i skolan och lite kunde jag hjälpa till! 

Jag tog en promenad tillsammans med min pappa! Det var en härlig, fuktig, gråmulen dag! 

Jag har varit ute i trädgården en del...rensat undan och spanat in läget! 

Mina föräldrar kom på besök på våffeldagen...vi festade på våfflor och hemkokt hjortronsylt! Nästan alla barn var hemma och fikade och vi hade det trevligt och roligt tillsammans!

Äldste sonen kom hem och hade sin hund med sig! Det är alltid så mysigt! Jag och maken tog en långpromenad tillsammans med hunden på fredagskvällen! 

Jag och yngste sonen var ute en hel del med hunden i våra små skogar! Det var härligt att njuta av fågelkvitter, hackspettar som for omkring och hackade i stammarna så att det blir ett sånt där underbart durrande som ekar i hela skogen! Att ha vovven med var förstås extra roligt! 

På lördagskvällen gjorde vi sushi tillsammans! 

En fin vecka hade vi tillsammans! 

Trött...

 Jag har känt mig orkeslös på sistone. Inte orkeslös så att jag inte orkat göra saker hemma. Jag har ork för städning, matlagning, läsning, barnen, läxor, promenader, stickning, filmer och så vidare. Men jag har känt mig mentalt orkeslös...inte när det gäller litteratur, musik, konst, film...utan det kanske rör sig om någon slags politisk orkeslöshet...ett bristande intresse för samhället, skolan...allt det där som brukar få min hjärna att gå i spin och som jag brukar tycka om att prata om och skriva om och tänka på. 

Jag följer politiker på instagram. Jag läser vad Annika Strandhäll skriver...

...det handlar om att kvinnor måste få det bättre. Hur? Genom att ta ut mindre föräldraledighet och få möjligheter att orka jobba mer...heltid...tjäna mer pengar. Det vanliga. Jag vill känna att hjärtat bultar och ilskan vaknar...men det gör den inte. Jag försöker känna att jag blir ledsen. Jag blir det inte. Inte längre. Jaha, tänker jag. Jaha. 

Jag sitter bredvid mitt högstadiebarn...han räknar matte...det är fjärrundervisning. Några uppgifter är riktigt svåra. Vi kämpar tillsammans. Vi tror att vi klarar av den. Jag säger att vi får vänta tills vi får reda på rätt svar av läraren...uppgifterna ska ju skickas in. Men sonen säger att han förmodligen aldrig kommer att få reda på de rätta svaren. Han uppfattar det som att huvudsaken är att eleverna lämnar in uppgifterna...som något slags bevis på att de jobbat...det är inte så viktigt att de får reda på om de gjort rätt eller fel. Jag känner hur hjärtat bankar till lite. Jag får lite ont i bröstet. Men inte mer än så. Jag låter det rinna av mig bara...tänker att vi frågar far i huset sen eller en storebror...de kan matte. De kan berätta för oss om vi tänkt rätt eller inte. 

Mitt yngsta barn berättar att de får lyssna på melodifestivalslåtar i skolan. De får se låtarna som ska tävla innan finalen. De får höra vinnarlåten på måndagen efteråt. De får höra berättas om Tusse. De får veta att han är fantastisk på många sätt. De får skriva ner fakta om Tusse. Sonen tror att han skulle skriva ner tre saker som är fantastiska med Tusse. Han minns det så. Han säger till fröken att han inte vet något om Tusse. Hon säger att han kan skriva ner det hon berättat om honom. Jag blir tröttare än tröttast. Melodifestival...fakta om Tusse...är det skola? Tusse är så fin för att han har flytt och klarat sig så bra här, han kämpar i motvind, han segrar, han skriver sånger om allas lika värde, han vågar klä sig könsöverskridande...han är så fin. En förebild...Jag tänker på Jesus...förr hade vi religionen...där fick barnen och vi andra våra exempel. Jesus älskar alla barnen. Han visar vägen. Han offrar sig. Han är en god människa rakt igenom...Guds son. Nu väljer vi ut riktiga människor...gör om dem till något slags helgon. Jag känner ingenting...bara något slags tomhet. Hoppas att det går bra för mitt barn. Hoppas han lär sig stava och skriva fullständiga meningar...Jag tänker att jag måste sjunga mer hemma...visor och kända melodier ur någon gammal sångsamling.

En vän skriver till mig och frågar om jag läst en artikel om en kvinnlig långtradarförare...artikeln ingår i en serie i Adtonbladet...en Vintersaga. Jag läser den. Jag känner hur jag bara för några veckor sedan hade brytt mig...blivit irriterad, arg...hur orden hade kommit till mig. Men inte nu. Texten lyfter fram en 50-årig kvinna som bytt yrkesbana, livsbana. Hon njuter av att köra sin tunga lastbil halva nätterna och halva dagarna, jobba övertid, bära ut tunga saker ur långtradarens djup...coca cola...många 1000 kilo varje vecka. Min vän skriver om det så bra...hur galet det är att lyfta fram detta som ett ideal...att just en kvinna, ännu mer för att det är en kvinna...ska ratta runt ensam i ett tungt fordon, lyfta sig till ett ev framfall, sitta sig sjuk...detta är livet. Frakta varor genom natten, visa att man är tuff...en kvinna som kan. Men det kommer ingen irritation hos mig...jag orkar inte bry mig. Gör som ni vill. Tyck som ni vill. 

Jag drar mig inåt märker jag...det yttre är som det är...det pågår därute...jag måste ta hand om det inre. Jag vill inte bli irriterad längre. Jag vill inte känna mig arg. Jag vill...odla min trädgård...typ. 

Födelsedagskalas!

I lördags hade vi kalas för vårt andra barn som blev hela 21 år! Vi gjorde som vanligt...familjen och mormor och morfar (farmor kom inte med pga coronat) samlades och drack kaffe och åt tårta...födelsedagsbarnet fick sina presenter och så promenerade vi en stund...mat och tv...prat och skratt...en trevlig dag kort sagt! 

Tårtan blev bra...sockerkaksbotten, marängbotten, hallon och lemoncurdgrädde...vit choklad på kanterna! 

Promenaden var lite kall men ändå skön...ett svanstreck flög över oss och sånt gillar jag! 

Kvällsmaten gjorde jag enkel för mig...potatisgratäng, kallskuret, sallad, vindruvor, ost, bröd och kex! 

Ja, för 21 år blev jag alltså tvåbarnsmamma! Det var fantastiskt...men också ganska överrumplande! Jag hade precis blivit varm i kläderna som enbarnsmamma...njöt av det, kände mig bra på det...och så kom en liten till...och den äldsta var inte så värst gammal han heller...bara 2 år och 2 månader. Jag var inte beredd på hur krångligt det skulle kännas...att räcka till för allt...närhet, mat...och att det inte var så väldigt lätt att bli storebror...känslan av att bli lite utputtad av en liten krävande bäbis! Men vi tog oss fram...dag för dag jobbade vi på och det var en fin tid...det var härligt att ha två små killar som blev väldigt tajta och alltid var spralliga och glada! 

 

Störningar...

 Idag läser jag om störningar...många barn har språkstörningar...och eftersom det inte finns nog med logopeder skapas störningar i skolan. 

Tydligen har mellan 7 och 10 % av alla barn någon form av språkstörning. Flera av Sveriges kommuner säger att de ser att elever med språkstörning inte når kunskapsmålen. De säger också att de inte har tillräcklig kunskap om hur man ska hjälpa de här barnen. De flesta av de här barnen upptäcks via screening på BVC och får behandling av logoped på sjukhus men när de börjar skolan skrivs många av barnen ut från logopedmottagningarna. Någon i skolan måste fånga upp detta och ge fortsatt stöd säger en specialistlogoped. Problemet är att en stor andel av landets skolor saknar tillgång till logopeder...och logopeder är de enda som kan sätta diagnosen språkstörning. 81 % av kommunerna säger att de har problem med att ge stöd till barn med språkstörning. Ungefär hälften av av kommunerna säger att elever med språkstörning har svårt att nå upp till kunskapskraven. Det mesta av inlärningen bygger på språk och därför behöver de här eleverna ett väldigt omfattande stöd av både pedagoger och logopeder. 

Jag tittar på en liten film på svt om språkstörningar. Man säger att språkstörningar ofta upptäcks tidigt och att de ofta yttrar sig i att barnet har dåligt uttal och ett litet ordförråd. 

Jag vet inte jag...men jag tänker...Språkstörningarna yttrar sig redan i unga år...det är uttalet och ordförrådet som är påverkat...om jag fattar det rätt. Man märker det på bvc. Jag funderar som vanligt på det där med förskola. Hur blir det när man sätter 1-åringar i förskola? Separerar dem från sina allra närmaste, med mamma, många timmar varje dag, i många år...alla år fram till skolan börjar? Kan det vara så att vissa barn inte riktigt tål det? Tål några barn det egentligen? Hur påverkas egentligen talutvecklingen av att fostras i grupp...många små jämnåriga barn och få vuxna? Är det bra för barnen? Kanske blir ordförrådet inte så stort när man inte får höra så många ord, inte har någon vuxen att prata med, få svar av, få respons och feedback ifrån? Kanske påverkas uttalet negativt när man inte hör tillräckligt mycket vuxenprat, inte har någon som korrigerar och försöker leka fram rätt uttal? Jag har ofta tänkt på det där med uttalet...att många barn som är förvånansvärt stora inte kan säga tex "r". Kanske har ingen hunnit med att vara hobbylogoped för sina egna barn...Jag var det för ett par av mina barn som inte kunde säga "r"...vi jobbade med "r:n"...och när barna var en 2 år var det fixat. 

Men ingen funderar på varför så många barn har språkstörningar...hela 7-10 %...det presenteras som en självklarhet...så är det bara. Och lösningen finns...inte att barn ska kunna vistas i en rikare språklig miljö...den som hemmet kan erbjuda. Lösningen är...logopeder. Först ställer man till det och sen får man plåstra.