...är den bästa platsen för förskolebarnen...Det låter lite konstigt va! Ovant på något sätt! Att förskolebarn skulle ha det bättre hemma...de är ju liksom förskolebarn...vad har hemmet med det hela att göra liksom? Men så här heter i alla fall en artikel i tidningen Läraren. Artikeln är inte helt nu, utan från 2017, men den kom i min väg förra veckan och jag tyckte att den var så himla bra.
Artikeln går ut på att förskolan har kommit att framstå som en väldigt bra plats för barn. Alla framhåller den som så...förskollärare, politiker, skolledare media...och alla tror på den. Och det värsta är att föräldrarna tror på det.
Förskolläraren som skriver artikeln berättar att bilden av den fantastiska förskolan inte stämmer...hon menar att barnen missar sin egen uppväxt i en lugn och trygg miljö...i hemmet. Hon menar att hemmet, trots att det finns många olika typer av hem och familjer, är den oslagbart bästa platsen för barn. Hon menar att det aldrig kan "bli bättre att sitta tillsammans med tjugo andra barn och försöka få matro än att sitta två-tre barn vid ett bord, småprata, få hjälp med att ta för sig, dela sin mat och äta." Och att det aldrig kan "vara bättre att gå tjugo barn på ett led till en skogsdunge, än att hand i hand med en förälder utforska skogen tillsammans." Och hon menar också att det aldrig kan "vara bättre att sova tillsammans med tjugo andra barn på madrasser på golvet, än att bli vaggad av sömns av sin förälder."
Förskolläraren som skriver artikeln säger att det är riktigt illa när föräldrar börjar tvivla på sig själva. Föräldrar tror att barn måste träffa andra barn när de är väldigt små. De tror att barnen går miste om något om de är hemma från förskolan en dag, att de kommer efter i undervisningen, blir understimulerade, mår dåligt av att vara med sina föräldrar.
Ja, sen kommer det där vanliga förstås, men man får väl ursäkta, det är en förskollärare som skriver , och man måste ju skriva det där mantrat, det ingår liksom i överenskommelsen...att förskolan är bra, personalen är fantastisk och gör sitt yttersta. Men...och detta men övertrumfar ju liksom allt det bra rejält...att även om man är utbildad och toppenbra så blir det i alla fall inte så lätt att klara av att ge barnen en bra omsorg när barngrupperna är så stora som de är.
Avslutet på artikeln är kort, kärnfullt, tungt...
"Även en bra verksamhet kan aldrig bli bättre än hemmet."
Stanna vid meningen. Låt den sjunka in. Meningen dömer ut förskolan. Den gör det förbjudna. Den säger det självklara. Det som alla egentligen vet. Att små barn mår bäst hemma. Att förskolan är en nödlösning. Att hur bra en förskola än är så är hemmet bättre. Det är i hemmet barnen mår bra, får kärlek och omsorg och lugn och ro.
Förskolläraren som skriver artikeln menar att det mest tragiska av allt är att föräldrarna tappat tron på sig själva som viktiga i sina egna barns liv. Och det är tragiskt. Men ännu mer tragiskt är att, trots att de flesta nog innerst inne förstår att det som står i artikeln är sant, ingen som har något att säga till om bryr sig. Föräldrarna har ju tappat tron därför att de fråntagits och berövats rätten eller möjligheten att ta hand om sina egna barn. Och när man inte längre ser det som möjligt att själv ta hand om barnen...när frågan om man ska vara hemma, när frågan om att vara hemma eller lämna bort inte längre finns, blir en ickefråga...då händer det nog något. Man blir annorlunda...instinkterna försvinner...kanske till och med känslan av ångest och förtvivlan över att vara tvungen att lämna sitt lilla barn, sin lilla 1-åring, ifrån sig, försvinner. Man kanske bara tycker att det är så det ska vara. Man kanske inte ens tycker något alls om det. Man bara gör det...som om det vore det naturligaste i världen.
Ja, inte vet jag. Men ett vet jag i alla fall...det är att den här 4 år gamla artikeln inte hjälpte ett enda dugg. Den skrevs, lästes kanske, glömdes bort. Och allt är som vanligt. Förskolan är bäst. Det är bestämt så och då är det så det är. Det är i förskolan alla barn hör hemma. Punkt slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar