LO kräver en individualiserad föräldraförsäkring!

Jag läser i Aftonbladet att LO måste kräva individualiserad föräldraförsäkring.

Så här ligger det till:

1. Kvinnor tar ut mycket mer av föräldradagarna och mycket mer av VAB-dagarna.
2. Kvinnor tar pga av ovanstående mycket mer ansvar för barnet under hela uppväxten.
3. Kvinnor kan fuska till sig extra tid eftersom de kan gå ner i arbetstid eller ta ut obetald ledighet.

Detta leder till:

1., Kvinnor tjänar mindre än männen. Det beror på att kvinnor och män jobbar i olika sektorer.
2. Förväntningarna ser olika ut på kvinnor och män. Kvinnor förväntas ta ansvar för barnen. Detta låser fast kvinnorna i kvinnoyrken.
3. Könssegregationen på arbetsmarknaden gör att männen i mansdominerade yrken diskrimineras om de vill vara hemma med barn. De förväntas inte vara det.
4. För arbetarkvinnorna leder det ojämställda uttaget sämre förutsättningar att försörja sig hela livet. De hamnar i ett ekonomiskt beroendeförhållande till sin partner.
5. Arbetarkvinnorna har inte råd att köpa privata tjänster för att få vardagen att gå ihop.
6. Arbetarkvinnorna är framtidens fattigpensionärer.
7. Det ojämställda uttaget innebär för männen att de får sämre förutsättningar att vara närvarande föräldrar.

Om en individualiserad föräldraförsäkring infördes skulle:
1. Männen knyta an till och ta ansvar för sina barn.
2. Arbetsgivare skulle inte behandla kvinnor som riskarbetskraft.
3. Kvinnorna skulle få högre lön.

Ja, vad ska man säga? Tänd att LO tycker så mycket om oss kvinnor och värnar så om arbetarkvinnorna. Tänk att de vill oss så väl! De vill se till att vi slipper ta ansvar för våra barn under hela deras uppväxt. De vill se till att vi slipper ta hand om barnen under ytterligare några månader. 240 dagar räcker gott och väl. Och tänk att LO vill att arbetarkvinnorna ska få bättre råd att köpa privata tjänster av andra arbetarkvinnor för att få livspusslet att gå ihop! Så snällt.

Not.

Man vill gråta lite. Det är ett sorgligt land man lever i. Om man inte visste att detta stod i en rikstäckande  tidning kunde man lätt tro att man läste en dystopisk framtidsroman. En kall, hård värld där människornas enda uppgift är att arbeta åt en mystisk överhet. Vars livsblod och svett var näring till någon organism. En kall, hård värld där mammorna endast behövs till att vara värddjur åt avkomman i väntan på att någon bättre lösning uppfunnits. En värld där kärlek, känslor, närhet ses som ett problem. En värld som berövats sin moderlighet. En värld där mödrar inte längre behövs. Man skulle kunna tro att det var hämtat ur en dystopisk framtidsroman. Men så är det inte. Det här är verklighet. Det är Sverige.

Förmiddag vid sjön!

Sommarlov och vi har fullt upp! Vi sover för länge och sen är det simskola! Vi får skynda oss att bli klara! Äta frukost och bädda och diska så det ser ok ut när vi kommer hem. Jag skjutsar 12-åringen och 10-åringen i bil till badhuset. 5-åringen är med förstås. Vi gör lite annat när simlektionen pågår. Idag gick vi ner till sjön! Vi gick runt en udde och matade fåglar och kände på vattnet och spanade efter fåglar! 

Här vankas det mat! Hela gänget kom vankande! 

Simskolan hade varit rolig! De hade fått simma hela lektionen och 10-åringen var inte riktigt färdig efter de 40 minuter lektionen varade utan fick simma lite extra! De försöker nämligen ta varsitt svårt märke! 10-åringen vill ta kandidaten och då ska man simma 800 meter. Så långt har han aldrig simmat förut. Men han klarade av det! Och 12-åringen vill ta järnmagistern och simmade hela 1000 meter idag! Och klarade av det på 40 minuter! Han var stolt och glad! 

Sen åkte vi hem och fixade lunch! Barnen vilade. De var lite trötta i både armar och ben! Det är så gott nu när det finns färskpotatis. Och matjessill och hackade ägg och smält smör och grönsaker, hårt bröd och smör...och lite falukorv för de som inte gillar sill än. 

Sjukt!

I dag läser jag i tidningen att kvinnor jobbar fast de är sjuka. Sjuknärvaron är särskilt hög bland kvinnor i åldrarna 30 till 49 år. I den gruppen arbetar nästa 8 av 10 trots att de är så sjuka att de borde stanna hemma. Förskolepersonal som ofta smittas ner av sjuka barn utmärker sig i den här gruppen.

Det låter ju hemskt. Att inte vara hemma fast man är sjuk. Men det är ju liksom ännu hemskare än så om man tänker efter. För de här kvinnorna i den här gruppen har ju inte bara hög sjuknärvaro utan också hög sjukfrånvaro. Tydligen har antalet sjukskrivningar ökat kraftigt de senaste 5 åren. Och det är oftast stress som ligger bakom den här uppgången. Och 70% av den här ökningen står kvinnor för. Det är också så att arbetsolyckor och arbetssjukdomar har ökat under de senaste åren. Den största ökningen av arbetssjukdomar beror på organisatoriska och sociala problem på arbetsplatsen och det är allra värst för kvinnor. Det kan handla om för hög arbetsbelastning och stress på jobbet. Det är i vård, skola och omsorg problemen är värst.

Ja, så kvinnor har det jobbigt. De har både hög sjuknärvaro och hög sjukfrånvaro. De måste vara väldigt sjuka helt enkelt. Och så var det där med barnen då. Den där lilla meningen om att förskolepersonalen smittas ner av sjuka barn. Kanske är det så att barnen också har både hög sjuknärvaro och hög sjukfrånvaro.

Jämställdheten verkar i underliga banor. Vi har blivit ett sjukt folk på kuppen. Kvinnor och barn alltså. Det var väl de som skulle tjäna på jämställdheten. Men så bidde det inte riktigt. Det blev något sjukt utav det.

Födelsedagsfirande

I dag har vi firat vår nyblivna 10-åring! För 10 år sedan föddes han, vårt näst yngsta barn! Dagen innan han kom till världen var det så varmt och skönt och vi var ute och grejade hela kvällen. Jag rensade ogräs och den stora magen var i vägen men det gick bra ändå! Och så kom glassbilen och barnen tjatade och ville ha glass! Och jag sa "ja" och där vid glassbilen kände jag att det knakade till lite och lite av vattnet kom! Inte mycket men ändå...Så började värkarna lite smått...när barnen och vi satt i soffan framför tv:n och åt glass! Och vid midnatt åkte vi in till sjukhuset. Det var en så lugn och fin förlossning. Ingen brådska alls utan allt förlöpte så jämnt och fint. Maken låg i sängen och halvsov och jag satt i en fåtölj och andades och vilade. Och lite över 2 föddes han, vår lille pojke! Han var lika lugn och fin och harmonisk som själva förlossningen. En nöjd och glad och lättsam liten kille från första början. Och så har han fortsatt att vara. Som en sommardag. Och humöret är som ett sommaroväder. Det kommer fort. Och går fort över. Inget dåligt humör som hänger kvar utan solen tittar fram igen och allt är bra igen. 

Maken tog med farmor hem efter jobbet och mormor och morfar kom cyklande. Flickvännen till äldste sonen kom också. Och så grillade vi hamburgare. Jag hade gjort cole slaw och chipotlemajonnäs till och äldste sonen gjorde karamelliserad lök till. 

Och till efterrätt åt vi minipavlovor med lemon curd och mascarponegrädde och jordgubbar! 

Det var en fin kväll! Varmt och skönt länge innan det blev lite kylslaget. Trädgården förändras sakta men säkert. Löjtnantshjärtana har börjat blomma och smörbollarna och de första nävorna har slagit ut. 

Det är skönt med sommar. Och det är skönt med sommarlov! Långa lata dagar! Sovmorgnar och sena kvällar utan stress inför morgondagen! Det är skönt! 

En enda trasslig härva

Jag läser en insändare skriven av Susanne Furugård. Den handlar om familjepolitik och om att föräldrar borde få göra ett fritt val när det gäller barnomsorg. Den är så bra den här insändaren! 

Furugård skriver om anknytningen och att det nog inte finns någon inom den vetenskapliga världen som inte ställer sig bakom de grundläggande teserna inom anknytning. Barn behöver en primär anknytningsperson under sin tidiga uppväxt - vilken är som mest känslig fram till 3 år. "En bruten anknytning förstör plattformen som är motståndskraften mot stress och psykisk ohälsa" skriver hon. 

Hon skriver också att vi i Sverige tillsammans med danskarna troligen har världsrekord i tidig institutionalisering. Svenska barn börjar ju oftast i förskola kring 1 års ålder - den allra sköraste tiden. Och att vi har den högsta psykiska ohälsan bland flickor i Europa och bland de högsta självmordstalen. 

I Sverige har vi snöat in på att barn behöver socialisering och pedagogik. Furugård berättar att forskare kommit fram till att barn under 3 år inte behöver socialisering mer än några sekunder/minuter åt gången med ett eller två barn. Däremot kan samvaron med  många barn under långa dagar orsaka skador. Små barn behöver stabil anknytning för att utvecklas till trygga och friska männniskor. 


Furugård tar upp det där med skolresultaten också. Det brukar ju heta att barn behöver förskola för att lyckas med skolan senare. Men för barn under 3 år finns det ingen pedagogisk vits med förskola. Däremot kan en bruten anknytning orsaka ångest, depression och självmordsförsök. 

Insändaren avslutas med uppmaningen att ersätta en gammalmodig, unken 30-talspolitik med en ny baserad på modern forskning och som tar utgångspunkt i barnens behov och tillåter vuxna människor att få vara vuxna och bestämma själva. 

Det är så vettigt skrivet. Och det är så bra att annan forskning än den som vanligtvis används, Bremberg brukar det väl vara fråga om, redovisas. Och det är fantastiskt att någon gör kopplingen mellan familjepolitiken och ungdomarnas ökande ohälsa. 

Jag kan inte låta bli att tänka lite till. Jag tänker att det där med 3 år är lite olyckligt. Att man hakar sig fast vid en ålder så där. Varför just 3? Kanske den första anknytningen är avklarad då men ändå...3 år är ett litet barn. Väldigt litet. Och även om den första anknytningen är avklarad så varför i hela friden ska någon annan än föräldrarna bestämma om barnet hör hemma i förskolan eller inte? 

Och så tänker jag ännu lite vidare. Forskning är bra. Jättebra. Men ändå...jag har inte fött mina barn som deltagare i ett vetenskapligt experiment. Jag har fött mina barn för att jag och min man ville ha barn. Vi längtade efter dem. Och min kropp har burit dem, givit dem näring nog för att bli färdiga människor, fött dem, ammat dem, burit dem, tagit hand om dem...det är MINA barn. Jag struntar i vad vetenskapen säger. Naturen har givit mig kraft och styrka och förmåga att få barn. Naturen måste ha menat att jag också skulle ha kraft, styrka och förmåga att ta hand om dem. Jag behöver ingen vetenskap för att berättiga det. 

Man borde backa till nollpunkten. Föräldrar får barn. Föräldrar är ansvariga för sina barn. Föräldrar har RÄTT att ta hand om sina barn. Det är DERAS barn. Samhället är beroende av föräldrars barn. Annars upphör samhället. Samhället bör se till att föräldrar kan ta hand om sina barn. Samhället bör inte lägga någon värdering i hur föräldrar vill ta hand om sina barn. That's it. Det räcker så. 

Om man vill ta hand om barnen själv så ...fine. Om man vill leja ut omsorgen så...fine. Men då kan man betala. För det kostar att ta hand om barn. Nu är det tvärtom. De som vill leja ut omsorgen får cashen. De som hellre tar hand om omsorgen själva är de som får punga ut. 

Sen måste man börja prata om familjer. Vilka åtaganden familjer har. Vilka plikter familjer har. Är den enda plikten att betala in skattepengar? Eller finns det andra åtaganden som är lika viktiga? Att sköta om familjen? Se till att den mår bra. Så att medlemmarna i den mår bra nog att kunna göra gott i det stora samhället också.  Allt hänger ihop. I en enda stor härva. Undrar om den går att reda ut. 

Inga sorger än....

...i våra hjärtan bo! Hoppet är vår vän och vi dess löften tro...

Ja, så sjöng de på studenten! Så vacker sång! Ungdom och hopp, glädje och framtidstro...

Men så grumlas bilden. Jag tänker på hur det är för ungdomar, på deras psykiska hälsa. För i veckan kunde man läsa om att ungdomarnas psykiska ohälsa har ökat igen. Den har ökat stadigt sedan man började undersöka saken på 80-talet. Nu är det hela 57 % av de 15-åriga flickorna som svarat på enkäten som lider av psykosomatiska besvär. Användningen av medicin mot huvudvärk, sömnsvårigheter och nervositet har ökat kraftigt sedan 80-talet.

Man säger att det är ökade krav från samhället som är problemet. De unga upplever stress och tror inte att de får någon plats i samhället. Kraven ökar i skolan. Ungdomsarbetslösheten bidrar också till psykisk ohälsa. Men den psykiska ohälsan ökar inte bara i de utsatta grupperna utan i alla ungdomsgrupper oavsett familjeförhållanden, födelseland, arbetsmarknadsstatus, föräldrarnas socioekonomi osv. Den slår på alla samhällsnivåer.

Jag tänker att det är konstigt att man inte gräver lite djupare. Det kan ju liksom inte bara vara arbetslöshet, en skola med krav och sociala medier som orsakar den ökande psykiska ohälsan. Det finns en massa jobb för de som vill ha dem. Förskollärare och lärare behövs, vårdpersonal behövs. Så om man vill vara säker på att få jobb är det ju bara att satsa. Och tryck från skola...har det inte alltid förekommit? Även om det nuvarande betygssystemet är kasst och kravlösheten i kombination med stora krav i slutänden inte heller är optimalt. Men krav...det är väl ungdomar gjorda för att tåla. Och att bli bedömd av andra...ja, det är väl nåt ungdomar alltid har fått vara med om. Vissa är snyggare, duktigare, får pojkvän/flickvän före, har råd med dyrare kläder, har fler kompisar....sånt är livet. Men något har förändrats under de senaste årtiondena. Något stort. Barnen fostras inte längre på hemmaplan utan på institution. Och barnen har börjat allt tidigare och gått allt längre dagar för varje decennium. Vad händer med barnens anknytning? Har de byggt tillräcklig trygghet? Självkänsla? Känner de ordentlig stöttning? Är den inbyggd i benmärgen? För om man känner sig trygg och säker - då är det lättare att tåla sånt som känns ovisst och jobbigt. Tror jag i alla fall.

Hur har det barn egentligen? På riktigt? Efter 1 till 1,5 års ålder lämnas de på förskolan. Ofta på heltid. Innan dess har mamma och pappa bytt av varandra. Den första anknytningspersonen lämnar över till den andra och sedan lämnar den över till förskolan. Och så är barngrupperna stora. Barnen utsätts för smittor, tidiga morgnar, förflyttningar, är inte i sitt hem - sin lya...Sen är det skola och fritids. Och så, här barnen är ungefär 10 år är det dags att klara sig själv när mamma och pappa är på jobbet före och efter skoltid.

Sen tänker jag på flickorna. Vad ska de drömma om? Hem och barn? Nej, det är ingen idé. De ska planera för sin karriär. Eller sitt jobb. Det där andra. Det viktiga. Barnet som ska växa i magen och födas och tas om hand. Det ska lämnas efter de stipulerade dagarna. Inget att drömma om. Flickorna vet nog inte ens om detta. Men drömmen är borta. Den har blivit obsolet. Kan inte släppas fram. Och ändå fungerar kroppen och känslorna precis som alltid, sedan urminnes tider. Hur påverkar detta en ung kvinna? Jag vet inte...men jag vet hur jag kände mig. En förvirring. En längtan. Känslor som slits itu. En ovisshet. En oro. Men detta är inget man pratar om. För barn är något rationellt. Något som kan väntas utan ett spår, utan en förändring. Och sedan tas om hand i 480 dagar. Och sedan är det som vanligt. Fast inte.

Men vi sjunger vidare..."inga sorger än, i våra hjärtan bo. Hoppet är vår vän och vi dess löften tro." Och ungdomarna mår allt sämre.

Examensdagar!

I dagarna tre har vi firat examnar på något sätt! Näst äldste sonen gick ur 9:an och den äldste tog studenten! 

På onsdagen var det dags för studentbal! Vår son och hans flickvän klädde sig fina och träffade sina klasskamrater i en park i stan. Vi åkte också dit och tog kort och beundrade. Och sedan var det dags för ungdomarna att cruisa runt i stan i fina bilar! Det var en riktig folkfest! Vackra bilar, gamla bilar, sportbilar, limousiner...och alla dessa finklädda ungdomar...och alla föräldrar, mor- och farföräldrar, kompisar... som stod och tittade och fotade. Kortegen avslutades framför festlokalen där ungdomarna 'gick ur sina bilar och uppför röda mattan in till restaurangen...

På torsdagen var det dags att gå på examen för 9:orna! Sonen hade kämpat bra under alla tre år och fick riktigt bra betyg...så bra att han kom med i skolans sk 300-klubb tillsammans med 4 andra elever! Och stipendium i kemi fick han också! Hans flickvän hade varit lika duktig hon! Efter avslutningen åkte vi hem till oss och åt pajer och kyckling och caprese och jordgubbstårta! Det var lite kyligt men soligt och fint och vi kunde sitta ute hela eftermiddagen! 

Och så var det dags att ladda om inför fredagen! Studentdagen för äldste sonen! Det känns rätt ofattbart! Min lille pojke! Som blivit så stor! 12 år i skolan! Vi jobbade och donade hela kvällen! Bakade tårta. Hämtade björkar. Blåste upp ballonger. Städade. Och tidigt på fredagsmorgonen var sonen uppe och gjorde sig i ordning och blev sen skjutsad till champagnefrukost hos en klasskamrat! Och sen var det dags för utsläpp! Vi föräldrar, alla syskon, mormor, morfar och farmor  var på plats!  


Han var så fin och glad när han äntligen lyckades bana väg genom folkhavet! 



Efter kramande och fotande och utdelning av blommor och små fluffiga nallar och sånt gav vi oss iväg till stan och ställde oss att vänta på studentflaken! Det var roligt att se alla ungdomar glada och spralliga! Man mindes sin egen ungdom och sin egen student! Känslorna, upprymdheten, glädjen och en liten skvätt av vemod! Känslan av att något nytt väntar!

Så blev det dags att ge sig hemåt. Vi hade valt den enkla vägen och beställt smörgåstårtor! Gott! 


 


Sonen var så glad och lite rörd mest hela tiden! Han tyckte vi hade ordnat det så fint och att han inte kunde ha fått en bättre student och det värmde mitt hjärta! Presenter fick han förstås - dricksglas av olika slag, pengar och choklad!

Senare lyckades vi få i oss lite tårta. Vi var fortfarande mätta efter smörgåstårtan...En jordgubbstårta och en slags operatårta med chokladsockerkaksbottnar, hallonpuré och chokladgrädde hade jag gjort! Dammsugare också förresten! 

Och så blev det till slut dags för sonen att ge sig iväg till kvällens festligheter. 

Så var examensdagarna slut för den här gången! Vi fick riktigt fina dagar! Det är något särskilt med såna här högtidsdagar! Det väcks en glädje inom en! Och glädjen sprider sig mellan folk! Griniga människor som plötsligt blir glada och välvilliga! Släktingar som träffas! Samlas kring något! Minns sitt eget, får föraningar om det som väntar för dem själva, gläds åt den som firas! Det är fint! Och så mina egna barn...när jag ser dem...hur fort det gick, går...Bilden på den lille killen på studentplakatet...samma ögon, samma leende, samma glädje i blicken, samma förväntningar på livet...så liten och ändå så lik sig! Men nu en ung man, redo att gå ut i livet och börja bygga sitt eget, men fast förankrad här, hos oss!