S-kvinnorna är bekymrade. Det är ingen ordning på jämställdheten. Mammorna är hemma för länge. Det kan inte fortsätta på det här sättet. Det måste bli ordning och reda i riket. Sverige måste bli ett jämställt land både när det gäller familjeliv och arbetsliv och då är det bara en sak som gäller...mamma och pappa måste vara hemma precis lika många dagar med barnen.
S-kvinnorna skriver att borgarna har varit naiva. Det är inget fel på deras åsikter...att det ska bli jämställt...men de har trott att man med lämpor och morötter ska kunna komma dit. Men...det funkar inte. Flexibilitet funkar heller inte. Det håller inte att pappor kan ge bort sina dagar hursomhelst. Papporna har nämligen gett bort för många dagar...resultatet? Svar: mammorna har hamnat i kvinnofällan.
Det går inte att bli jämställd om man inte delar lika. Det finns bara vinster med att individualisera föräldraförsäkringen på riktigt. Alla trista förväntningar på kvinnorna skulle försvinna i ett nafs...man skulle inte längre förvänta sig av kvinnorna att de skulle vara hemma längre än männen, vabba mer än männen. Alla skulle fatta att de är redo för arbete precis lika mycket som männen. Inga störande moment i form av barn skulle finnas där mer än de av staten utdelade tingade dagarna. Och papporna skulle också tjäna på det. De skulle få uppvärdera sin roll som pappor och få arbetsgivarna att fatta att pappa också ska va hemma lika mycket (litet) som mamma. Och papporna skulle komma sina bäbisar närmare. Och det är bra...framför allt när det är dags att separera. För då är barna lika vana pappa som mamma.
Vi har kommit en bit på väg...tack vara de öronmärkta föräldradagarna. Men det går på tok för långsamt.
Ja, det är ju synd om mammorna också förstås. De får packa för många gympapåsar, köpa för många strumpor och dessutom ordna utflykterna i familjen. De...vi...blir utslitna av detta. Men en tvångsdelning av föräldradagarna...så det blir väl en 7,5 månader hemma vardera...skulle få bukt med det här. Plötsligt skulle papporna packa gympapåsar för brinnande livet och det skulle välla in strumpor i hemmen medan mamma efter 7,5 månaders eländigt slavande i hemmet tillsammans med bäbis äntligen får komma ut och göra rätt för sig på arbetsmarknaden...riktigt vila upp sig och ändå få vuxenstimulans...och lugnt kunna släppa taget om hemmet och barnen och utflyktsplaneringarna.
Ja, det blir nog bra på sikt. När man fostrat färdigt människomaterialet. Fått ordning på produktionsenheterna och minimerat störningarna barnen orsakar. Jag tror att det blir bra. På sikt. När det är klart. Halleluja!
Eller nä, jag hoppas inte att det blir klart...eller jo, jag hoppas det. Jag hoppas att vi kan komma i mål snart...att de som bestämmer driver på in absurdum...pressar folket så hårt det går. Fortsätter sina övergrepp mot mammorna så mycket det går. Inte tar hänsyn till några av kostnaderna som följer...varken kostnaderna för barnomsorgen, sjukskrivningarna, den psykiska ohälsan hos både mammor och barn...fortsätter fortsätter...och så hoppas jag på att vi någon gång kan nå en tipping point. Kan vi komma dit? Eller går det att vandra den fastslagna vägen till slutet? Klarar vi det? Det gör vi kanske. Människor är så tåliga. Vi klarar att leva ledsna...hanka oss fram. Vi är bra på att lyda och foga oss. Det är vår styrka och svaghet. Sorgligt är det i alla fall...var det allt liksom? Ska det va så här att få barn? Livets mening reducerat till dagar som ska delas ut så att de så snabbt som möjligt ska passera förbi...så att vi så snart som möjligt kan återgå till vårt huvudsakliga syfte...arbetet. Och barnen så snart som möjligt kan slussas vidare till sitt huvudsakliga ändamål...att utbildas av "proffs" samtidigt som de utgör råmaterialet för ett av de största kvinnoyrkena i riket. Detta har det blivit av oss. Råvaror. I händerna på produktionsledarna, politikerna. Arbeit macht frei.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar