Sekterism

Ett par knutbymänniskor har skrivit varsin bok om sina upplevelser i en sekt. Jag läser en recension om de här två böckerna. Böckerna verkar bra...intressanta, skrämmande...

Jag fastnar vid en passage i recensionen: "Ett nyfött barn skickas runt bland församlingsmedlemmarna som bär och vaggar. Det visar att kärleken inom gemenskapen inte bara gäller de egna utan allas barn. men när bebisen börjar gråta lämnas det inte tillbaka till föräldrarna förrän det slutar. "Familjeband verkar vara något fult. Spädbarn ska lära sig att kunna vara ifrån sina föräldrar." konstaterar Kuling. Gemenskapen inom sekten ska trumfa naturliga familjeband." 

Hemskt. Otäckt. Fel. 

Jag känner igen det. Det här tänkandet finns i andra sekter än Knutbysekten. Själva essensen i tankegodset är bekant. Det förekommer också i dagissekten vi alla lever i. 

Vi lämnar inte bort bäbisar under 1 år (utom i Borås - för det finns förskola från 6 månader om man så önskar) men från och med 1-årsdagen är det fritt fram. Från den dagen är det helt i sin ordning att lämna över barnet till främmande vuxna...ett gäng pedagoger och ett okänt antal vikarier som rycker in när pedagogerna är sjuka eller utslitna. Det är helt normalt att barn gråter när de lämnas och föräldrarna kallas inte in för att trösta. Tvärtom...föräldrar uppmanas att visa lugn, visa att de litar på personalen...att vänligt men bestämt vinka hej då och gå...och då blir det bättre. Barnen slutar gråta. Barnen lär sig känna tillit till andra vuxna. 

Gemenskapen är allt...den övertrumfar familjebanden. Det är viktigt för småbarn att knyta an till andra vuxna, och att leka med jämnåriga barn. 

Det är helt normalt att barn tillbringar merparten av sin vakna vardagstid ifrån sin mamma och ifrån sitt hem. 

Vi kallar inte detta för sekterism. Vi kallar det för...ingenting...det är helt enkelt ett normaltillstånd.