Sotare...

Det är brist på sotare. Vad gör man då? Jo, försöker få kvinnor intresserade förstås. Det finns ju i princip inga kvinnliga sotare. Och det är ju synd. I Värmland finns inte en enda. Det fanns en för några år sen. Men hon slutade när hon fick barn. Och det var ju synd. Den fd sotarkvinnan uttalar sig. Hon tror att det är en mansnorm som styr. Tjejerna kanske inte får eget omklädningsrum och det blir svårt att hinna lämna i tid på dagis eller att man inte får stöd när man blir gravid. En sotarvd uttalar sig också. Han tror att det är viktigt med förebilder. Om kvinnor ser en sotarkvinna in action blir de sugna på att bli sotare.

En annan sotarvd säger att man måste locka in fler kvinnor i yrket och få dem att stanna kvar. För det är nämligen så att av de få kvinnor som utbildar sig så hoppar många av när de arbetat ett tag. Man måste ge kvinnorna skyddsutrustning som passar kvinnor, de måste få separata omklädningsrum och det måste göras anpassningar som gör det lättare att ha yrket när man är gravid eller har små barn.

En sotarfirmaägare säger att man måste anställa fler än en kvinna om man vill att de ska stanna. Det är för tufft att vara ensam sotarkvinna bland alla sotarmän. Om man anställer två har de någon att prata med. Det kvinnliga samtalet smittar av sig på hela gruppen och mår både kvinnor och män bättre.

Jag är nog hopplöst gammeldags. Vad är det här liksom? Om kvinnor känner en stark lust att bli sotare...fine. Men varför försöka få in dem i yrket med vilje? Varför? Finns det inte tillräckligt med män för att täcka behovet av sotare? Varför inte lobba hårdare bland killar för att få dem att bli sotare? Jag kämpar med orden...för att få ihop det...kvinnor, sotare, gravidmagar, amning, småbarn, dagislämningar, hämtningar...hur går det ihop sig. Man vill ha anpassningar så att gravida kvinnor kan jobba som sotare. Men ska gravida kvinnor verkligen vara sotare? Varför? Ibland tror jag vi håller på att bli skvatt galna här i landet.