Vilda barn!

Nu har man forskat lite igen. En professor från Kanada har kommit fram till att föräldrar måste låta sina barn ta risker och leka utomhus. Om så inte sker...ja, då är det allvarligt läge...barnens utveckling hämmas!  Föräldrarna vill sina barn väl men när de säger "stopp, var försiktig!" så tror barnen att de inte kan, får sämre självförtroende och mindre motståndskraft. Grejen är att inte ens om föräldrarna är modiga om städerna inte byggs ut på ett barnvänligt sätt. Förtätningen av städerna har fördelar men det passar inte barnen. Skrubbsår är nämligen viktiga för barnens utveckling.

Det är krångligt alltsammans. Det är så mycket man måste forska om och rota i för att förstå mänsklighetens mysterier. En annan kanske går och tänker när en ser sina ungar klänga omkring i äppelträdet på tomten, klättra runt på berghällar vid havet, kasa nerför branta bergsstup (av lagom höjd) i skogen, springa över stock och sten i istidsskogar...att vad härligt det är att se det! Härligt att se ungarna bygga starka och viga kroppar...bli rödblommiga och svettiga...se hur lyckliga de är när de får röra på sig! Och en kanske känner hur den egna kroppen minns barndomens frihet...leken i skogen, de ändlösa cykelturerna kring kvarteret, den höga lönnens grenar som man klängde sig upp i så högt att grenarna blev för tunna att bära ens 9-åriga kropp! Man minns glädje och fröjd över livet själv!

Det räcker inte...man måste fundera, göra överväganden...om mitt barn får skrubbsår för att jag varit modig nog att inte hejda...ja, då får jag ett barn med gott självförtroende...gäsp. Nåt grått glider över alltsammans. Det hela börjar med glädje...och med frihet. Var finns den nu? Forskarna har missat en sak. Barn fostras i en kontext som är helt annorlunda än för några decennier sedan. De är nämligen instängda. Bakom grindar och hönsnät, på platta institutionsgolv med plast- eller träleksaker att stimulera dem, i samlingsringar, på grusgårdar, i söndertrampade skogar på lagom promenadavstånd...Föräldrarna...ja, inte är de där barnen är. Inte under den största delen av barnens vakna tid i alla fall. De är på sina jobb. Det är pedagoger som ska stå för allt det där forskarna pratar om. Går det? Hemma är det tomt. I skogarna och på gatorna är det tyst på dagarna. Barnen de skaffar sig självförtroende och skrubbsår i institutionsmiljö. Hur resultatet av det blir vore kanske underlag för någon slags forskning.