Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

onsdag 18 september 2019

Vem ska göra allt om ingen längre orkar?

Svenskarna mår inte så bra. Särskilt inte kvinnorna. Sjukskrivningarna på grund av stress har ökat ordentligt. Häromdagen kunde man i Sydsvenskan läsa om en av de där mammorna, förskollärare och tvåbarnsmåmamma. Artikeln är låst men jag kan ju berätta vad den handlar om. Den här kvinnan som intervjuas gick in i väggen. 

Hon har två barn. 6 och 2 år gamla. Det yngsta är yngre än de barn kvinnan "undervisar" på förskolan. Innan själva sammanbrottet kom kände hon trötthet. Hon tänkte att det var normalt. Hon såg trötta småbarnsföräldrar dagligen på sitt jobb.

Innan hon gick in i väggen gick hon in i en lyktstolpe och fick hjärnskakning. Läkaren upptäckte att hon saknade periferseende - det hade med stressen att göra - och helt enkelt inte såg lyktstolpen. Hon kör på efter en veckas sjukskrivning men inget är som vanligt. Hon blir glömsk, hon kör vilse, ansiktet har börjat domna bort. Hon fortsätter att gå till de 20 barnen på förskolan varje dag och sen hem till de två egna.

Redan här skriker det i mig. Hur sjukt är inte detta. En mamma med två egna små barn. Går till 20 andra barn. Hennes eget yngsta barn är 2 - TVÅ - år gammalt. Ett så litet barn. För två år sen låg det i mammans mage. För ett år sen lärde det sig gå. Hur mycket kan det prata? Kan det äta efter ordning själv? Hur går nattningarna till? Hur sover det på natten? Hur mycket behöver det sin mamma?

Hon orkar i alla fall inte. Hon börjar skrika på sina barn. De skriker tillbaka. Hon känner sig misslyckad. Trots pedagogutbildning klarar hon inte av sina egna barn.

Här vrålar det i mig igen. Pedagogutbildning. Vad har det med saken att göra? en mamma kan i normalfallet ta hand om sina barn utan utbildning. Men en utsliten mamma kan det inte. 

Kvinnan tänkte i alla fall att det var just hennes förskola som gjorde henne sjuk och bytte arbetsplats. Det hjälpte inte. Trots att hon trivdes. En vacker dag kunde hon inte få ihop ett 12-bitarspussel. En kollega säger åt henne att söka hjälp och läkaren föreslår sjukskrivning. Då reagerar kvinnan med att "hell no!". Hon ville inte vara hemma. Det var ju hemmet som gjorde henne som mest stressad. 

Kvinnan konstaterar att det är dubbelarbetet som gjort henne sjuk. Hon vet att hon är utmattad av det men sen då...hon får råd som att sova mer. Hur gör man det när ens barn vaknar flera gånger varje natt? Andra råd känns lika sjuka...om att träna mer regelbundet och att äta bättre. När ska hon hinna? Hon hinner ju knappt kissa. Och så: MAN KAN JU INTE SJUKSKRIVA SIG FRÅN SINA EGNA BARN.

Nä, det kan man inte. Slutsatsen är rimlig. Men sorglig. Är det barnen som är problemet? Är det inte arbetet? Borde inte slutsatsen vara att en mamma med två små barn inte kan jobba som förskollärare? Det blir för mycket? Och är inte de egna barnen viktigast?

Nä, det är de inte. Det hela landar i att hon måste sänka förväntningarna på sig själv som mamma. Barnen får titta på skärmar för att mamman ska orka med dem. Hon får skala bort mycket annat också. Hon kan inte läsa böcker, inte hålla tråden i samtal, dra ner på det sociala. Mest av allt sörjer hon att relationen till barnen förändrats.

Varför blir det så här då? Att det är kvinnor...särskilt de med två barn som lever i heteroförhållanden...som drabbas?

Kvinnan funderar. Hon säger att innan de fick barn pratade de om att de skulle dela föräldraledigheten och leva jämställt. Det blev ändå kvinnan som tog merparten av nätterna och vabbet. Hon funderar vidare...som mamma har hon helt andra förväntningar på sig än vad pappan har. Och det är detta som gjort henne sjuk. DEN NORMEN MÅSTE FÖRÄNDRAS. Hennes make har i alla fall slutat jobba natt för att kunna dela på nätterna med barnen. Han gör också merparten av hushållssysslorna numera.

Kvinnan tänker mer...hela samhället ser mamman som ansvarig. Om barnet blir sjukt på förskolan ringer man automatiskt mamman. Hon summerar:

DET ÄR KLART ATT BARNET SER MAMMAN SOM PRIMÄR ANKNYTNINSPERSON NÄR HELA SAMHÄLLET GÖR DET.

Det är så man kan gråta. Och gråta kan man göra på många nivåer.

Det är sorgligt att småbarnsmammor, ja, kvinnor överhuvudtaget, har det så här.

Det är sorgligt att leva i ett land där det blivit normalt för mammor att lämna egna småbarn för att ta hand om andras. Barnpigan har en barnpiga alltså, typ...fast vi nu kallar det undervisning och skola.

Det är sorgligt att mammor blivit så hjärntvättade att de tror att det är det egna livet, de egna barnen, det egna hemmet som är problemet och att de tror att det är där de ska skära ner.

Det är sorgligt att mammor inte fattar att de faktiskt ÄR primära anknytningspersoner för att det så skall vara.

Det är sorgligt att leva i ett land där man inte fattar att människor inte tål hur mycket jobb som helst. Det är sorgligt att leva i ett land där man satt lögner i system. För vad är det inte annat än lögner...det som hamras in i oss gång efter gång. Som till exempel i systerartikeln till den jag skrivit om. I den delges vi expertisens syn på sjukskrivningarna.

Först får vi reda på att utmattning är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning i Sverige. Och att det har ökat dramatiskt. Och att 36 000 människor insjuknar varje år. 75 % av dem är kvinnor. Sjukskrivningarna ökar efter andra barnets födelse. Männen går opåverkade ur det.

En stressforskare säger att det är kvinnornas dubbelarbete som orsaker det här. Kvinnor arbetar fler timmar hemma, obetalt arbete alltså och tar ut längre föräldraledighet och fler vab-dagar. Ja, och då blir det ju jobbigt förstås...alla dessa krav och allt detta ansvar från alla håll och kanter. Så att, ja, typ, att om pappan börjar jobba mer hemma, eller kvinnan lägger sig på sofflocket och tittar på när karln jobbar, om mammorna slutar upp med att vara föräldralediga och går direkt på det roliga, förvärvsjobbet samt slutar vabba så infernaliskt mycket...då skulle alltså sjukskrivningarna kunna undvikas. Stressforskaren har studerat fram att kvinnor med jämställd arbetsfördelning i hemmet var mindre stressade.

En psykolog uttalar sig också. Hon säger att det faktum att kvinnor blir sjuka av stress är ett gigantiskt systemfel. Det är de strukturella skillnaderna som gör kvinnor sjuka. Jag antar att hon menar typ patriarkatet då eller? Kvinnor jobbar i alla fall i sämre arbetsmiljöer, de tar större ansvar för det obetalda arbetet (tugg tugg tugg) och de tar större ansvar för vård och omsorg av barn, gamla och sjuka. Såna där viktiga saker som gör att samhället går runt. (Fast de där viktiga sakerna räknas liksom inte ändå...inte när vi gör dem åt oss själva. För då blir de ett problem). Sen säger hon något viktigt. Nämligen att när män försöker leva mer jämställt...delar på bördorna under småbarnsåren samt jobbar i kvinnodominerade branscher, då blir de också sjuka. Därför måste vi förstå och förändra ojämställdheten som påverkar kvinnor från vaggan till graven. Jaha, alltså hur då liksom? Ojämställdheten? Det blir liksom en fråga om vem som ska bli sjuk då? Hon kunde ha berättat hela sanningen i sammanhanget kanske...det som Försäkringskassan kom fram till i en studie om jämställdhet och sjukfrånvaro för några år sen...alltså det faktum att föräldrapar som har en mer sk traditionell arbetsfördelning löper mindre risk för sjukfrånvaro än sk jämställda par.

Psykologen avslutar i alla fall med att ställa den avgörande frågan:

VI BEHÖVER FRÅGA OSS VEM SOM SKA GÖRA ALLT DET SOM BEHÖVER GÖRAS OM INGEN LÄNGRE ORKAR.

Ja, vem är det? RUT kanske. Eller så backar man bara och ställer ytterligare frågor.

VAD ÄR ARBETE?

HUR MÅNGA TIMMAR ÄR DET LÄMPLIGT ATT MAN ARBETAR VARJE DAG?

ÄR DET RIMLIGT ATT HA TVÅ ARBETEN?

ÄR DET RIMLIGT ATT FAMILJER UTFÖR TRE ARBETEN FÖRDELAT PÅ TVÅ PERSONER?

HUR MYCKET ÄR VI BEREDDA ATT OFFRA PÅ DEN SÅ KALLADE JÄMSTÄLLDHETEN?

NÄR ÄR DET NOG?

8 kommentarer:

  1. "det faktum att kvinnor blir sjuka av stress är ett gigantiskt systemfel"
    Det är fel på ett system som menar ett en småbarnsmamma samtidigt ska jobba! Och lösningen är tydligen inte att papporna går in och blir mera mamma-lika (tar större ansvar på nätterna, till exempel) för då blir DE utbrända!
    Tänk, om det är så att de flesta av oss bara orkar ett "jobb"? Om man utgår från att det är så, skulle man kunna pussla ihop sin tillvaro: Ska ena föräldern ta hemmajobbet och den andra bortajobbet? Eller ska båda ta ett halvt hemmajobb och ett halvt bortajobb? Eller ska båda jobba borta och så tar man in ytterligare en resursperson som jobbar heltid i hemmet? Kanske flera stycken? Madickens mamma hade både Alva och Linus-Ida. När jag var liten på 70-talet hade vi barnflicka, moster Inga OCH mormor, plus att mammas och pappas jobb på intet vis kan jämföras med dagens arbetsliv. De började halv nio och var aldrig hemma efter halv fyra. Arbetsplatsen låg 1 minut från hemmet. Vi barn hade inga aktiviteter efter skolan. Vi bodde i hyreslägenhet utan renoveringsbehov och utan trädgård.
    Hur kan vi tro att vi skulle orka så mycket mer 2019? Och tror vi det, egentligen? Eller har vi blivit lurade att det "ska" vara så"?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var frågan det? Hur vi kan tro det? Lurade!

      Radera
    2. Jag tänker också att det inte kan vara meningen att folk inte ska orka med sina egna liv. Det ska väl gå att hinna med trädgård, aktiviteter för barnen, utflykter, ha en hobby, renovera hus osv...inte allt på en gång...men livet måste väl innehålla mer än bara förvärvsarbete. Dessutom är allt det där ovanstående till nytta för hela samhället. Det är trevligt och fint när villaområden är välskötta...hus i fint skick, vackra trädgårdar...det skapar ett samhälle med hopp och glädje. Det är bra om barn håller på med roliga saker efter skolan...det ger en skjuts åt hela samhället...folk som lär sig musik, sporter, teckning, ja, allt möjligt...människor möts och kunskaper växer. Ett samhälle som bara går ut på att folk färdas fram och tillbaka till sina arbeten och drar sig fram däremellan är väl inte nåt att ha!

      Radera
  2. Ja, det har du rätt i! Vi ska väl orka mer än bara sova och jobba!
    En bekant skulle göra en utredning om hon hade någon diagnos. Hon kände sig så oförklarligt trött efter jobbet. Hon orkade inte ens heja på grannen. På helgerna låg hon mest och vilade. Hade hon tvättstuga på lördan, då orkade hon ingenting på söndan, jag menar inte ens gå ur sängen. Vad utredningen visade? Jo, att hon antagligen har en diagnos. För en "normal" människa ska orka med annat utöver jobbet, sa de på psykiatrin. En normal människa ska orka vara med i "ett par" föreningar, orka träna och orka träffa vänner på helgen.
    Diagnos på individen när man inte orkar? Kanske det är samhället som skulle ha en diagnos? Vad är det för fel på arbetslivet när inte ens en singelperson orkar med ett heltidsjobb?
    Och hur ska i så fall småbarnsföräldrar orka?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sjukt...som du skriver...samhället skulle ha en diagnos.

      Radera
  3. Så sant...
    Jag befinner mig själv i denna livssitutation i detta nu. Är hemma och sjukskriven från mitt förvärvsarbete som undersköterska på vårdcentral.

    Mitt drömjobb före 2012, då jag började där. Ett arbete som jag egentligen tycker är roligt och som ger mig en del av det sociala livet, både med kollegor och vissa patienter som en träffar regelbundet.
    För egentligen är jag en social och utåtriktad person som tycker om att hjälpa/finnas för andra.
    Men sedan jag blev mamma till mina två barn som idag är 5,5 år och snart 3,5 år, orkar jag inte ge så mycket av mig själv till andra. Den ork jag har, behöver jag ha till att ta hand om mig själv och att hinna reflektera, mina barn, och min man, mina vänner är också viktiga.

    Dessutom är jag HSP (Highley Sensitive Personality). Ett personlighetsdrag som jag lär mig att leva med och acceptera att jag inte klarar av att ta in för mycket information på en och samma gång. Jag processerar alla intryck på ett djupare plan. Jag har en ökad sårbarhet och klarar inte dom krav som ställs i mitt jobb med underbemanning och dålig arbetsmiljö. (Och motionspass, eftersom vi får mycket motion av allt spring, både på gott och ont) och mentaliteten som fortlöper i samhället att folk blir äldre, (sjukare), vilket kanske innebär att man lever längre med diverse olika sjukdomar/multisjuka, (flera sjukdomar samtidigt, t.ex. hjärt- och kärl, diabetes och njursvikt), och behöver mer vård och alla vill komma till, helst igår, men det finns inte tillräckligt med personal. Vi går på knäna. Det är inte så glamouröst att arbeta inom Primärvården heller.

    Jag har "tryckt på pausknappen", flera gånger det senaste året, för jag orkar inte ta hand om mina barn och vårt hem och samtidigt jobbar jag 90 %.
    Tvätta, diska, laga mat, städa, handla m.m. Och då är det ändå bara arbete varje dag, inga fritidsaktiviteter för nån av familjemedlemmarna. Jag tar mig fram och tillbaka till jobbet med min elcykel, så jag får lite luft, motion och att ändå inte vara helt slut.
    Min man och jag hjälps åt med disk och tvätt och att finnas för våra barn.
    De två/tre timmar som vi träffar barnen på kvällen efter förskola/jobb prioriterar jag med barnen, vi har ju inte träffats på hela dagen, jag vill höra hur dom haft det, kramas, mysa, äta tillsammans, varva ned, skratta lite, läsa bok och förbereda inför morgondagen. Jag VILL göra detta med mina barn. De växer upp så snabbt. Den tiden vi spenderar tillsammans nu gör ju att vi förhoppningsvis stärker vår relation nu och för framtiden.
    Jag tycker det är viktigast i livet och jag tycker om att ge dom hemmalagad mat från grunden utan en massa tillsatser och socker, men samhället har skapat det så att vi ska äta hel- och halvfabrikat för att vi inte har TID att laga mat, eftersom vi arbetar, för andra.

    Jag vill själv städa och ta hand om mitt hushåll. Det handlar ju även om att lära barnen att ta hand om sitt hushåll en vacker dag, att handla, att laga mat, att ta hand om relationer, tvätta m.m. Bästa sättet är väl ändå att göra dessa saker med dom som ändå måste göras, för att dom ska få det med sig redan från början. Men hur ska en orka med allt detta om allt bara går ut på att förvärvsarbeta...???

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad fint att du delar med dig av hur du känner och har det! Jag tänker precis som du!

      Radera
  4. Jag håller med. Jag känner mig som en slav. Under pandemin när jag jobbade hemma började orken komma tillbaka efter några veckor men nu är den helt borta igen. Och det är inte familjens fel, det är jobbet som är problemet. Jag klarar inte av att ha ett heltidsjobb OCH familj! Jag har legat på sängen helt utslagen varje eftermiddag den här veckan och knappt orkat släpa mig upp för att köra barnen till aktiviteter. Jag vill inget hellre än att vara med mina barn men det finns ingen ork, ingen ork alls. Och då har jag ett vanligt, relativt flexibelt, heltidsjobb, inte alls något extra utmattande jobb. Men jag har inget liv, jag är helt slut. Jag googlar ”jag orkar inte jobba och vara mamma” men hittar ingen lösning. Jag känner att svenska kvinnor är grundlurade. Vi trodde vi fick frihet men istället är det ett enda långt ekorrhjul utan minsta chans att sakta ner eller hoppa av.

    SvaraRadera