onsdag 18 september 2019

Rapport från kvinnofällan

Det är stressigt därute i Svea rike. Några ju veckor nu har man pratat om det på tv och radio...om kvinnorna som inte orkar som blir stressade, går in i väggen, blir utbrända. Det är strukturerna som gör’et. De säger inte så jättemycket om papporna längre. Det låter väl lite lamt kanske…det där med att det alltid är pappaledigheten som gör att kvinnorna blir sjuka längre. Kanske har nåt ljushuvud förstått att man inte blir friskare av att vara hemma med ungarna ännu kortare tid än vad vi svenska kvinns redan får. Inte vet jag. De ska forska i alla fall. I fem år ska de forska på oss kvinnor och försöka förstå vad det är som gör oss så sjuka. 


Det är onsdag och mitt emellan sommar och höst. Kylan är på väg. Hemmet är lite ankommet efter sommaren. Det behöver städas lite extra både här och där. Köksskåp och garderober. Och alla höstkläder och skor ska tas fram och ses över. Behöver det införskaffas något nytt? Vad är egentligen slitet? Urväxt? Och var ligger det? Man vill ju ändå vara miljövänlig och återanvända så mycket som går. Och om man är hemmafru som jag får man hålla lite i slantarna också…försöka att lägga dem som ska läggas ut på rätt saker och inte på sånt vi redan har. 


Dagen har gått undan. Ett sjukt barn har jag hemma. Jag slapp vabba. Jag är ju ändå hemma. Han fick vara hemma utan någon kostnad för samhället. Maken och jag slapp dividera om vem som skulle ta vabbet denna gång. Han kunde åka till jobbet som vanligt. Inga arbetskamrater behövde bli lidande av att hans barn var sjukt. Han fick sitt arbete gjort som vanligt. Inga störningar uppstod. 

Och sonen var inte så fruktansvärt sjuk att jag behövde sitta hos honom hela tiden. Han var inte ens sängliggande utan kunde bygga lego och titta på tv…halsen kunde värka på under tiden. Värre var det inte. Han kunde nog ha gått till skolan egentligen. Men det är ju skönt att kunna vara hemma om halsen värker och näsan är snorig…det är synd att köra på tills man är helsjuk. Och synd att smitta andra. 

Jag kunde sköta mitt hem som vanligt alltså. Och jag kunde dessutom ägna mig åt sonen. Vi kunde träna lite på stavning, tj-ljudet och mjukt k framför mjuk vokal. Sen orkade han inget mer. Inte förrän efter maten när vi tränade lite på gångertabellen. Vi kunde se en barnfilm tillsammans också. Han lutad mot mig och det var mysigt att gosa lite i vår ensamhet. Och jag kunde sticka lite också. Bara onödig hobbyverksamhet, förslösad kvinnokraft. Fast garnet har ju inbringat lite skattekronor till staten så nån nytta har en ju gjort. Och så har man varit med och bevarat kvinnoarvet. En kulturgärning nästan. I tysthet. Fast jag lägger nog upp den färdiga tröjan på insta sen så får andra se. 

Sen gjorde jag en massa saker som jag inte vet hur man ska se på. Tvätten? Är det giltigt arbete? Tvätta tre maskiner och hänga ut i friska luften…både för doftens skulle och för miljöns. Och så matlagningen till mig och maken och sonen. Omelett med grönsaker och ost. Sen var det höstkläderna. Ett par timmar spenderade jag på vinden…bland alla kläder och skor. Jag letade och tog fram, bar in i huset. Passade på att städa på vinden. Sorterade gamla skolböcker som hamnat fel. Blev sittande och bläddra. Log åt alla barnens olika handstilar och uppsatser, teckningar och annat. Lade allt i sina rätta lådor. Slängde sånt som inte behövde sparas. Sonen kom upp en stund. Han hittade en tomtedräkt och vips blev han jultomte. 

Och så kom storbarnen hem, en efter en. Fika och pratstund vid köksbordet, diskussioner om när skolarbetet skulle göras. En timme ledigt kom vi fram till…sen var det dags att sätta sig och få nåt gjort. Där är jag nu…och sen väntar matlagning och tvätten ska visst in och vikas och läggas in i skåpen. Middag och läsning för den yngste och så lite vila och stickning igen innan kvällen tar slut.


En bra dag blir det…som de flesta andra…men jag funderar lite på i mitt stilla sinne…hur hade jag orkat om jag hade förvärvsarbetat? Svaret är väl att jag inte hade gjort nåt hemma mer än kört in en tvätt innan jag rusat till jobbet och slängt in den i tumlaren när jag kom hem. Det andra hade fått vänta…och vänta…Jag hade fått glatt mig åt att vara jämställd och hoppats på att jag hade klarat av att hålla mig vid mina sinnens fulla bruk…inte gått in i en vägg eller så. Nä, jag klamrar mig nog fast i kvinnofällan…där är jag fri och frisk.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar