torsdag 5 september 2019

Att gå över ån efter vatten...

Det är intressant att läsa i tidningen Förskolan. Här finns allt möjligt som rör förskolans värld. Det är om inkludering, musikglädje, dokumentation, hur man tacklar barns utbrott med mera med mera.

Två artiklar fångar mitt intresse denna gång. Den ena handlar om en förskollärares funderingar om hur hon ska hålla för yrket. En kvinna (för det är ju oftast kvinnor som jobbar med barn ute i det offentliga - surprise.) som jobbat ett och ett halvt år älskar sitt jobb. Hon brinner för läraryrket. Hon älskar att se barnen växa upp. Hon älskar att blanda omsorg, undervisning och lärande. Lite som en mamma alltså. Fast till andras barn och under en lucka av barnens barndom...inte hela...som en mamma. 17 1-3-åringar har hon hand om i sin grupp. Också det lite annorlunda jämfört med hur det är att vara mamma. Hon hinner inte blanda omsorg, lärande och undervisning. Det blir bara omsorg. Och hon får riktigt tänja på sig, som ett gummiband, för att orka. Hon funderar på hur länge hon kommer att orka. Så här verkar det vara i stort sett överallt. Barngrupperna är för stora.

Den andra artikeln jag fastnar vid handlar om anknytning. En karl resonerar om det. Han skriver att anknytningen är så viktig i förskolan. En ettåring måste få känna sig bekräftad och sedd i den första kontakten med förskolan. Annars kan hen dra sig undan och misstrivas (heter det inte vantrivas - by the way?) Förskollärarna är jättebra på anknytning...det är en slags tyst yrkeskompetens. Men det måste lyftas till ytan...man måste diskutera sig fram till en gemensam tolkning av anknytning för att "kunna observera varje barn på ett systematiskt sätt" och därigenom höja professionaliteten ytterligare i förskolan.

Artiklarna ligger där...sida vid sida...som natt och dag...lika olika. Motsatser. Den ena utifrån en kvinnas perspektiv, den andra utifrån en mans, den ena inifrån verksamheten...den andra utifrån. Den ena beskriver en verksamhet i kris...den andra som något fantastiskt som bara behöver bli ytterligare proffsig. Det är inget som stämmer.

Hur är det nu då? Orkar personalen eller inte? Om de nu besitter en särskild fallenhet för att skapa anknytning till andras småbarn...hinner de? Orkar de?

Kanske måste man gyttra sig ner i botten av hela resonemanget...ställa de riktiga frågorna. Inte utgå från att förskolan är normen och det normala utan skärskåda situationen utan några förutfattade meningar.

Är det bra för småbarn att fostras i grupp, utanför hemmet, av ett fåtal pedagoger?
Kan småbarn anknyta på riktigt till ett par pedagoger som turas om att ta hand om många barn på en gång?
Varför ska småbarn behöva anknyta till främmande vuxna när de har egna föräldrar, en egen mamma?
Varför är det önskvärt?
Hur påverkas barn av att tillbringa många timmar i lokaler som har en enda funktion...barnpassning?
Är det bra för människor att ta hand om många barn varje dag under ett helt yrkesliv?
Om de vuxna inte orkar...hur är det då för barnen?
Hur känns det för kvinnor...mammor att lämna in sina egna barn i en verksamhet som de vet är sjuk och själva jobba med andras små barn i just en sån sjuk verksamhet? Vad gör det med den inre kompassen...med hjärtat?

Inte vet jag...men det känns märkligt alltsammans. Går vi inte lite över ån för att hämta det där vattnet ändå?








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar