Läsinlärning del 2

Det är spännande att se var läsningen tar vägen i åk 1. Nu har läsläxa nr 2 kommit hem...den ges på tre nivåer...för barn som inte kan läsa, för barn som kan läsa lite och för barn som kan läsa bra.

Jag är fortfarande fascinerad över metoden som används. Och jag är ännu mer fascinerad över att det numera inte riktigt finns någon särskild metod för att lära barn att läsa. Det verkar som om varje lärare funderar och hittar på och kombinerar gamla och nya modeller.

Min son har i alla fall hittills, efter 3,5 veckor i skolan fått lära sig två bokstäver, A och B. Man har jobbat med dessa bokstäver på olika sätt. Samtidigt har man inlett själva läsningen och skrivningen. Utan att barnen har lärt sig fler bokstäver än två. Fast kanske är det så att alla barn kan bokstäverna? De kanske har lärt sig dem på dagis? I förskoleklassen? Kanske har barnen redan knäckt läskoden...förstått hur man ljudar? Jag vet inte. Men om det är så...att alla barn knäckt koden, kan alla bokstäver osv...varför jobbar man då med enskilda bokstäver? Eller är det kanske det att barnen bara ska lära sig forma bokstäverna med handen? Fast det faktum att det finns tre nivåer på läsläxan indikerar förstås att barnen har kommit olika långt...från att inte kunna alls till att kunna jättebra.

I alla fall...så här ser läsläxan ut:

Den första har bilder för allt och så ska barnen kunna ordbilden "en" och "ett".

Nästa nivå har bara bilder för de första meningarna och bara en bild för det innehållsbärande ordet. Ordbilderna "jag", "ser", "en", "ett" och "har" kan barnen, eller lär sig genom att de orden upprepas många gånger.

Den svåraste nivån är en riktig text. Den väjer inte för något direkt...vissa ord är väldigt långa och förutsätter att barnen kan segmentera orden för att i hjärnan pussla ihop bitarna till ett helt, alternativt redan kommit så långt i sin läsinlärning att barnet i princip läser som en vuxen. Dubbelteckning, mjuka "g", -ng-ljudet, ck, ett tje-ljud...finns med.

Jag tycker det hela är märkligt. Jag förstår inte alls. Varför alla bilder? Jag trodde att vår typ av skriftspråk var ett abstrakt språk...inte ett bildspråk. Man måste knäcka koden...förstå att ljuden är abstrakta och inte kopplade till något verkligt föremål. Man måste träna hjärnan i att koda bokstävernas ljud...se hur de olika ljuden bygger upp bitar som kopplas ihop till hela ord. Är det helt enkelt inte smartare att jobba med ljuden...på de tre veckor, snart fyra som gått hade man hunnit med O, S, M och R...nu kunde arbetet ha börjat med att bygga ord...så enkla och lätta att ALLA barn kan klara det. På en månad har man alla barn på banan...och progressionen är så långsam...men aldrig upphörande...att barnen leds framåt, i sakta mak...mot en ständigt växande läsförmåga. De barn som redan är duktiga på att läsa kan träna sig på att skriva finare, njuta av de vackra bilderna i en läsebok, läsa de svårare verserna som fanns med i läseboken förr...kika framåt i boken och läsa före...

Förr tänkte man annorlunda...man verkade anta att hjärnan måste tvingas att gå från det konkreta till det abstrakta...Medvetet placerade man bilderna i boken så att barnen INTE kunde luras att bara gissa, titta på bilden och förstå vad det stod under...alltså kamouflera sin oförmåga. Nu gör man tvärtom...uppmuntrar till att titta på bilderna för att förstå vad det står under. Idén är förstås att barnet så småningom ska få en minnesbild av orden...bilden av ett bord och ordet "bord" ska förenas i hjärnan och sen kan barnet läsa just det ordet. Ok...men alla andra ord då? Ska de också hamna som hela bilder i hjärnan? Hur många får plats? 

Ja, inte vet jag...jo, det vet jag...jag tycker att den första riktiga läsuppgiften i läseboken från 1950-talet är mycket bättre. Man tar hänsyn till att barnen inte kan så mycket från början och behöver ta det sakta. På det sättet är det lättare att få med sig alla barn. Man tvingar barnens hjärna att handskas med det abstrakta i läskonstens mysterier. Samtidigt är boksidan...och hela boken...vacker! Den stimulerar fantasin...ger underbara bilder att spara i sinnet.