Vardagarna kommer och går...måndag blir till fredag...Vi vänjer oss vid lunken igen efter sommaren. Och jag och 7-åringen vänjer oss också...fast våra liv blivit så helt annorlunda. 7-åringen som varit van hundraprocentig frihet och jag som varit van att alltid ha någon hos mig har det nu på ett annat sätt. Det går bra.
7-åringen cyklar till skolan var morgon utan att tycka att det är något konstigt med det. Det är roligt! Han har fått många vänner och tycker uppenbarligen om att leka med dem. Han tycker att skolan är rolig. Det känns bra. Själv känner jag mig lite kluven till skolverksamheten. Inget jag säger till sonen förstås...Men det är svårt att inte tänka själv. Igår var jag med hela dagen i skolan och det var intressant. Det var så trevligt och roligt och mysigt. Lärarna är underbara...snälla och duktiga på att kommunicera med barnen. Själva klassen verkar superbra...glada, pigga och snälla barn. Och framför allt verkar sonen trivas riktigt bra. Så långt bra alltså. Men det som slog mig var att själva skoldagen var så innehållslös. Det kändes som en lång lekdag...det påminde mer om dagis än om skola. Dagen startade med en tur till lekparken. Då åkte jag hem igen...städade istället. När jag kom tillbaka var det El Sistema...musikverksamhet. Det var roligt och pedagogerna var toppenbra på att få barnen att sjunga, spela lite på fiol, dansa...Roligt. Sen var det svenska. Läsläxan behandlades. Alla ordbilder som barnen lärt sig/ska lära sig. Ord som började på B eftersom förra veckans bokstav var B. Barnen läste ord på lappar. Läste meningar på tavlan. Läste meningar för varandra i par. Ja, det var en bra lektion. Om man köper helordsmetoden. Vilket jag inte gör. Jag tror att man kraftigt fördröjer knäckandet av läskoden och skapar onödigt mycket jobb för barnen att fatta vad det går ut på...att lära sig läsa alltså. Och återigen tackar jag mig själv för att jag lärt sonen läsa redan innan han börjat skolan. Ja, sen var det rast. 40 minuter. Länge att leka alltså. Igen. Och sen var det lunch. Trevlig stämning i matsalen. Trevliga barn att prata med. Oätlig mat. Och sen var det veckans grej. En kort film om hur chokladbönor blir chokladkakor. Och sen fick barnen en text om choklad. Alla C skulle skuggas och alla och skulle ringas in. Man tränar alltså på att känna igen C och att få ordbilden "och" befäst. Sen ritade man ett kakaoträd. Och sen blev det massage. Alla barn masserade varandras ryggar. Och sen var det slut. En lång dag. En rolig dag. Timmar som går och om jag får vara elak...inte särskilt mycket som händer.
Jaja, det blir som det blir. Kanske har jag fel. Kanske ska det vara så här. Det måste ju i alla fall vara det. Barnen har ingenstans att vara om de inte är i skolan. Skoldagen måste vara lång. Gammeldags skolkunskaper är borta...det anses tråkigt att nöta och träna. Det ska vara roligt. Skolan har förvandlats till ett substitut för hemmen...det är lek och bakning och kompisar och mys. Hemma sover man. Där är det vardag.
Och hemma hos mig är det vardag. Hemmafru...det är ju det jag är nu. På riktigt. En fru som jobbar hemma. Sköter om vårt hem. Det är min huvudsakliga syssla på förmiddagarna. Och jag tänker att...tänk att det blev så här...Ett så kort hopp mellan mig och hela min kedja av hemarbetande kvinnor. Min mamma var hemmafru tills jag var 11 år. Sen jobbade hon halvtid. Hon var den första i min kvinnolinje som tog steget ut och började jobba utanför hemmet. Anledningen: pengarna räckte inte. Innan henne var min mormor hemmafru. En sån där riktig hemmafru...sån där man hånfullt pratar om när man pratar om hemmafruar...det onda 50-talet. Innan henne...min gammelmormor...hemarbetande i torp, några kor, höns, gris, åtta barn...hårt arbete. Och innan henne...samma sak i generationer...Fyra generationer alltså i en fortlöpande utveckling...torparfru, hemmafru, yrkesarbetande...och så jag...odd man (woman) out...en joker i leken. Jag skrattar lite...tänk att jag gjorde det...det jag alltid haft groende i mig...Jag fick en stor familj och blev hemmafru! Och än så länge känns det väldigt bra.
Dagarna går. Det är märkligt nog mycket att göra fastän att jag bara har skolbarn numera. Eller varför är det märkligt? Hemmet står kvar, tvätten fortsätter att växa, smutsen kommer krypande varesig barnen är i skolan eller inte halva dagen, maten ska lagas, i trädgården växer det stadigt, skolarbetet måste stöttas, fritidsaktiveterna finns kvar...Jag jobbar alltså vidare. Jag gillar det.
Det ska rensas och kanthuggas...
Och tid att njuta finns också...se det vackra...försöka skapa lite mer vackert...ta in mogna äpplen till barnens eftermiddagsfika...
Det är höst...garederober ska städas och gås igenom...Nytt måste köpas...gammalt slängas eller läggas undan....
På vinden hänger vinterkläderna...allt har jag gått igenom denna vecka...provat och slängt lite...ett par saker gick att återanvända...nu vet jag vad som måste köpas inför vintern.
Nya aktivieter på musikskolan...fiolbarnen har bytt instrument....en valde piano och en gitarr...Det är roligt att skjutsa och följa med och lyssna. Lillebror får hänga med...han hör musik av bröderna och genom stängda dörrar...funderar på vad han ska spela...
Varje morgon och eftermiddag cyklar jag till skolan med den yngste...fina cykelturer...mycket prat och skoj hinns med på 10 minuter.
Och maten ska lagas...extrapris på rödspätta...panerad fisk och rom/räksås gladde alla på måndagskvällen!
Katten och jag går om varandra på förmiddagarna...möts då och då...klappar och smek gör oss båda glada...
Och tvätten ska hängas...ibland går det att hänga ut...jag njuter av den stunden...och njuter av att ta ner tvätten och dra in lukten av utomhus...sommarminnen...
Och sönerna kommer hem på eftermiddagen...kommer cyklande och är jag ute stannar de yngsta (som inte är så små inser jag) kvar och pratar...klappar katten...sen går vi in och tar fram fika...sitter vid köksbordet och pratar...Det gillar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar