Ropen skalla!

Idag var det dags för Förskoleupprorets kampanj #pressatläge att manifestera! Man hade demonstrationer runt om i landet! Man kräver mindre barngrupper och högre personaltäthet. Det är bra. Det är jättebra att någon står upp för både kvinnor och barn. För det är ju så det är...det är kvinnor och barn som drabbas av den dåliga verksamhet svensk förskola verkar vara. Det är bra att någon ropar och uppmärksammar.

Ändå är det lite lustigt. Eller olustigt. Hur man än vill se på det. För 50 år sedan skallade ropen - dagis till alla! Nu skallar ropen vidare! Bättre dagis till alla. 50 år och inget är liksom avgjort. Alla barn får gå på dagis. Förlåt, i förskola. Den rätten har de. Men i förskolorna är det fullt. I min kommun är genomsnittsgruppen 18 barn. Nyss kunde man läsa att för att minska varje grupp med ett - 1 - barn skulle det kosta 10 miljoner kronor per år. Då blir blir det 17 barn i grupperna. Ja, man kan alltså lätt förstå att det skulle vara en otroligt dyr historia att minska barngrupperna coh öka personaltätheten. Det låter omöjligt. Och det är väl därför det är så tyst kring det här upproret. Det är nog ingen mening att skriva, prata, berätta, bemöta det. Det kommer nämligen inte leda någonstans. Det är olustigt att tänka på.

Det lustiga är att folk är så dumma i huvudet. De är så otroligt fantasilösa. Eller hjärntvättade är nog det rätta ordet. Man pratar om gruppstorlekar och personaltäthet. Man pratar om att stå på barnens sida. Om att personalen inte ska behöva ha det så erbarmligt slitsamt att de blir sjuka på kuppen. Men det enda man kommer att tänka på är ...MER DAGIS. Så långt sträcker sig fantasin. Ingen funderar över den lilla petitessen...barn har föräldrar. Barn har omsorgsgivare redan. De är födda med dem. I hemmen är det en alldeles underbar personaltäthet och fina gruppstorlekar. Men nä, just detta, det faller ingen in. De föräldrar som till äventyrs tar till orda funderar inte heller på det. De ropar snällt efter MER DAGIS. De går hellre till nåt annat dagis och vaktar andras barn, eller går till kassan på ICA, eller till hemtjänsten, eller till fritidshemmet...lämpar in sin egen unge på ett överfullt dagis som ...snälla, snälla, snälla, jag ber dig....kan bli lite lite bättre...än att kräva RÄTTEN ATT TA HAND OM SIN EGEN UNGE.

Dit sträcker sig inte fantasin. Där går gränsen. Sorgligt. Och så länge vi låter oss hjärntvättas...så länge vi är snälla och lyder...så länge vi acceterar statssanningen och intalar oss att det sätt vi tar hand om barn och familj är normalt...ja, då får vi nog fortsätta ha det som vi har det. Vi förtjänar nog inte bättre.