Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

fredag 16 augusti 2013

Gråt inte lilla barn!

Jag läser ett blogginlägg http://petrakrantzlindgren.se/2011/09/26/alskade-barn-grat-inte/ som handlar om vikten av att hjälpa sina barn hantera sina känslor. Det berättas om en flicka som börjar på dagis när hon är 4 år. Det är roligt först men när "smekmånaden" är över så börjar barnet gråta när det ska lämnas. Detta håller på i över ett år och gråten blir mer och mer förtvivlad, barnet klänger sig fast vid mammans ben och är otröstligt. Mamman och personalen försöker på alla sätt att få flickan att bli glad. Men så en dag ställer mamman en fråga till barnet. Hon frågar om barnet kanske vill vara ledset när det blir lämnat och det är precis så det är. Flickan vill vara ledsen men hon får inte vara ifred med sin ledsnad. Detta kan ordnas i form av en speciell stol där flickan kan sitta i fred och vara ledsen. Detta blir en vändpunkt och efter bara några dagar är flickan glad igen. Hon kunde bejaka sina känslor, få ta in dem och därmed kunna gå vidare. Hon kunde verbalisera vad hon kände efter det och berättade att hon kom på att hon både kunde sakna mamman och vara glad på samma gång.

Jag blir bara ledsen när jag läser. Det är så fint och så förstående skrivet men jag kan inte låta bli att tänka på att flickan var så ledsen så många morgnar, så lång tid. Tänker på alla kommentarer där man förstår att det finns så många ledsna barn som ska lämnas på dagis varje morgon. Tänker att det kanske är en omväg att tänka tanken att barnen är ledsna för att deras känslor inte tas på allvar, att de är ledsna för att de inte får vara ledsna i fred och gå in i känslan. Det kanske är mycket enklare än så. Kanske är barnen ledsna för att de tycker att det är så smärtsamt att skiljas från sin mamma eller pappa? Kanske är de helt enkelt inte mogna för det? Kanske är de för små? Kanske skulle det gå helt smärtfritt att skiljas från sin mamma eller pappa om de vore äldre och mogna för separationen?

Fäster mig mycket vid kommentarerna. De andas en slags vanmakt. Man vill inte att barnen ska vara ledsna och jag tycker faktiskt inte att det är fel att vilja skydda sina barn från sorger och bedrövelser. De kommer tids nog. Det finns liksom inget egenvärde i att utsätta barn för sorg. Barnen kanske behöver vara starka och känna att det finns en stark trygghet där i botten när svårigheterna kommer. Föräldrarna står för den där tryggheten och det blir kanske lite konstigt när det är just föräldrarna som rycker undan tryggheten för barnen genom att lämna dem från sig för tidigt. Budskapet blir motstridigt. Den som ska skydda dig från det farliga går ifrån dig. Nu ska du klara dig utan mig, du ska ensam hantera de här svåra känslorna, du ska gråta, eller svälja din gråt. Det ska gå in i dig att det är ingen idé att du gråter, du kan inte ändra på det som är jobbigt i alla fall. Det finns ingen väg ut ur sorgen annan än att acceptera, böja sig, vänja sig. Innerst inne kanske föräldrarna vet det. Man vet att det är fel att göra så här med barnen men man har inget val. Det är inte tänkt att man ska kunna låta barnen vara hemma hos en förälder längre än någonstans mellan 1 och 2 år. Förskolan är så kraftigt subventionerad, föräldrarna betalar i reda pengar så lite av vad en förskoleplats kostar, men i gengäld får vi alla betala dyrt till förskolan med våra skattepengar. Det gör förstås att vi inte har råd att vara hemma. En lön räcker inte till att försörja en familj. Man måste ha två löner. Föräldrarna hamnar i samma situation som barnen. Vi ställs inför ett faktum där vi inte har något val. Vi måste böja oss, acceptera. Det kan vara jobbigt och vi kan gråta och må dåligt men det enklaste är att foga sig. Men kanske ligger det därinne och gnager. Och när barnen gråter då är det inte så lätt. Blogginlägget kommer som en varm skön filt. Tänk, det kanske inte alls är så att barnen som gråter mår dåligt? De kanske bara är missförstådda? Om de bara får gråta så kommer de att kunna få kontakt med sina känslor och sen mår de bra igen. Eller?

4 kommentarer:

  1. du skriver sååå bra å jag blri berörd och upprörd på samma gång.
    kramar

    SvaraRadera
  2. Ytterligare ett väldigt bra inlägg! Och visst är det faktiskt skönt att gråta ibland - om man har något att sörja, eller något man mår dåligt över. Man gråter ju inte för att allt känns bra direkt... Alltså är ändå barnets gråt ett tecken på att det borde vara annorlunda.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Visst är det skönt att sörja och gråta - när något har gått på tok och man måste igenom det...Det är klart - som förälder måste man ju välja vad man vill att barnen måste "ta" - tandborstning, läxläsning, sänggående...Men för mig känns det inte viktigt att gå i konflikt med barnet. Jag lockar och pockar gärna när barnen är för små för att förstå...Anpassning efter ålder... Vissa saker kan man ju förstås inte skydda barnen från och det är då förstås viktigt att de får, liksom vi själva, vara i sin känsla, att den inte sopas bort eller bagatelliseras.

      Radera