torsdag 1 november 2012

Höstlov!

Nu är det höstlov! Skönt för alla att vara lediga men än så länge har det varit lite segt. Lillen har haft feber och hosta men är nu äntligen frisk igen. 12-åringen passade på att bryta foten precis före lovet och är inte så rörlig. 

Vi får roa oss bäst vi kan. Barnen bygger lego och briojärnväg, sitter vid datorerna förstås och bakar någon kaka när sötsuget sätter in. Igår ritade vi en hel del. Eftersom alla plastriddare och hästar hade letats fram på förmiddagen ville de små killarna rita slott. Vi pratade lite om horisonter först och 8-åringen ritade kullar med ett slott längst bort.


6-åringen blev lite lat och lät mig rita slottet och en krokodil. Sedan fixade han själv en vallgrav med vindbrygga samt en damm med en racerbåt i.


Lillkillen fortsätter med sina rollekar. Han pysslar med sina nallar. Matar dem, pussar och kramar, bäddar ner dem och sjunger lite.



Eftersom jag läser en hel del om förskola och fritidshem just nu har jag insett att de som ägnar sig åt verksamheten på lite högre ort har en stor tilltro till att förskola och fritidshem ska genom sin gruppfostran se till att barnen fostras till demokratiska och empatiska personer. Det pratas mycket om kollektivet. Det positiva i gruppkänslan i motsats till det individualistiska perspektivet. Det framställs nästan som något negativt att utveckla sin egen individualitet. Jag ser det på ett annat sätt. Jag ser hur mitt lilla barn fostrar sig alldeles själv. Inte helt och hållet själv förstås men i sin miljö utvecklar han empati och en stark individualitet. I vår familj är han fri att utforska sig själv och sin egen vilja. Vi bidrar med vår närvaro och vårt intresse för honom. Han får kroppskontakt i massor - både för att vi alla gillar att gosa och busa med honom och därför att han kräver kroppskontakt när han vill se vad jag gör högt däruppe och när han blir ledsen eller trött osv. Jag märker hur han hela tiden laborerar med sina känslor och försöker styra dem. Han är ganska våldsam just nu och saknar förmåga att till en början förstå att han kan göra någon illa. Han inte låta bli att nypas och kasta saker när han blir frustrerad - och det är ganska ofta. Men när är vi reagerar med våra röster och vårt kroppsspråk ändrar han beteende - han tröstar oss, blåser på "skadan" och pussar oss. En stund att det gör ont och av erfarenhet vet jag ju att han gradvis kommer att förstå på riktigt. Den individualistiska fostran verkar göra honom empatisk. Han är en person som är i vårt fokus hela tiden. Inte för att vi leker med honom eller håller på med honom hela tiden utan för att vi hela tiden är i hans närhet och förhåller oss till honom. Han är ett subjekt och en unik person.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar