Den svenska modellen

I Ungern har ju Orban börjat jobba för att fler ungerska barn ska födas. Det ska införas skattelättnader och förmånliga lån för de som skaffar tre eller fler barn. Detta har retat upp den svenska PK-polisen. Jag har ingen åsikt om den ungerska modellen...jag vet helt enkelt inte tillräckligt om den för att våga mig på en åsikt...men jag har desto fler åsikter om den svenska modellen. För den finns ju. Och den är världens bästa. Det råder ingen tvekan när Annika Strandhäll får berätta om den.

I hennes debattartikel får vi reda på att:

- Sverige har den högsta sysselsättningsgraden för kvinnor som någonsin uppmätts i ett EU-land. Och det är ju jättebra. Eller hur? Åtminstone om man har som mål att skapa ett gigantiskt arbetsläger. Arbeit macht frei.

- Kvinnor och män som inte behöver välja mellan arbete, karriär eller familj, väljer båda. Och det är bra både för individen och samhället. Jepp, det är ju så att när man inte får välja alls så gör man som man blir tillsagd. Och det är ju bra. Om man inte får vara hemma med sina barn så är man inte det. Punkt. Barn, det skaffar man ändå. Det ligger så djupt inne i vår biologi att föröka oss så det ska nog mycket till för att få stopp på den driften. Nativiteten här i riket är däremot inte så jättehög som man vill låta göra gällande. Här kan man läsa att nativiteten minskar i Sverige men att det inte märks i statistiken eftersom många invandrare föder många barn.

- Sverige är så här duktiga eftersom vi har infört den svenska modellen. Det betyder att vi har en generell välfärd, ett jämställt föräldraskap och barnens bästa i fokus. Män och kvinnor i Sverige är självständiga och jämställda, både ekonomiskt och socialt. Detta är så lyckat att det måste spridas över världen. Just det här missionerandet ingår i vår feministiska utrikespolitik. I andra länder får man förmoda att de inte har någon generell välfärd. De har inga skolor, sjukvård, poliser osv i andra EU-länder. Och föräldraskapen ute i världen...usla. Barnens bästa? Ja, det har vi verkligen...här älskar alla att ta hand om barn...alla utom föräldrarna. Redan från 1 års ålder blir barnen omhändertagna på de populära förskolorna, för populära måste de ju vara...de är ju överfulla. Och yrket är så attraktivt..eller hur är det nu? Det är brist på förskollärare va? Svårt att få vikarier? Den mest sjukskrivna yrkesgruppen? Spela roll. Det är bara kvinnor och barn det handlar om. Och de kan inte klaga. Barnen tas om hand av proffs (om det inte är outbildade vikarier förstås) och kvinnorna tjänar ju egna pengar, står på egna ben mitt bland alla barnen så vaddå?

- Hur har vi kommit hit då? Till paradiset. Jo, det är tack vare tre saker som hände redan på 1970-talet. Nämligen, avskaffandet av sambeskattningen, införandet av en individuell föräldraförsäkring och en kraftig utbyggnad av barn- och äldreomsorgen. Det var ju bra att vi fick en massa dagisplatser...så kvinnorna har nånstans att jobba. Andras barn är ju mycket härligare att passa än egna. Och får man lön för det...tja, då är lyckan gjord. Man har fått en karriär. Sambeskattningen i Sverige var dålig...den funkade inte bra. Men den hade ju kunnat ändras. I andra länder går den ju ut på att man delar inkomsterna i familjen och skattar för varsin del. Men, fy, det är ju solidariskt....helt emot socialdemokratiska värderingar.

- Det finns onda krafter både inom och utom rikets gränser. De blickar tillbaka mot en idealiserad historisk tid. Detta är ingen väg framåt. Detta är helt enkelt ett försök att knuffa tillbaka kvinnor in i hemmet, in i passivitet och ekonomiskt oberoende av en man eller en stat.

- Sverige är bäst i världen. Men vi kan bli ännu bättre. Vi kan bli bästbäst i världen. Och ett steg till på den vägen kommer att tas när "familjeveckan" införs. Man har riktningen klar för sig...man håller på att skapa världens bästa land för barnfamiljer. Barna i Sverige har det riktigt bra. De lämnas in på dagis vid 1 års ålder och får vara på institution merparten av alla dygnets vakna timmar fram till 6 års ålder. Sen är det dags för skolan...ett års obligatorisk hopp och lek och sen riktig skola...omramad av fritids i många fall. Stora barngrupper som framlever sina lediga timmar i institutionsmiljö övervakade av barnpassningsproffs. Och när de blir stora nog är det dags att ta eget ansvar...vara ensam hemma. Utvecklande. Trevligt. Psykisk ohälsa bland barn har ökat...men det är nog bara en tillfällighet...går lätt att lösa med fler kuratorer och psykologer...och det är ju också bra för kvinnorna som får fler jobbchanser. Mammorna har det också bra...att de är Europas mest sjukskrivna kvinnor är nog bara en slump. Att det ofta, ofta är stress som gör dem sjuka...äh, det är nog bara inbillningssjuka...och om inte...så ordnar sig allt om pappan är hemma några fler månader och lär sig diska snabbare. Skilsmässor...ja är ju vanligt förekommande i Sverige...men det är väl egentligen bara sunt...självständiga män och kvinnor går sin egen väg.

Och där borta i diset...ganska nära...där glimrar pärleporten...målet...bara vi jobbar på ordentligt och aldrig viker från vår mission...en ständig kamp för att få arbeta, för att få vara jämställda. Snart är vi där...och hela världen ligger framför oss att erövra. Tänk er...en hel värld som är Sverige...ständiga strömmar av bilar, eller om MP får lite mer som de vill, cyklar med barn som levereras hit och dit till förskolor...tusentals miljoner förskolor och fritidshem...mammor som skrattar hela vägen till sina arbeten som gör dem fria både socialt och ekonomiskt...lugna och harmoniska. Paradiset helt enkelt. Hoppas bara att det feministiska fälttåget får ärorika segrar.

Attans också...det faller på jämställdheten...

Man fortsätter att skriva lite om downshifting i allmänhet och Åsa Axelsson i synnerhet. Nu är det två forskare som skriver. De skriver om att antalet downshifters har ökat och om att fler och fler blir medvetna om att vi måste ställa om vår livsstil mot mer hållbara. Dessa val kräver vår tid snarare än våra pengar. De skriver också om att vår livsstil skapar stigande hälsa. Forskarna bemöter också den kritik Åsa Linderborg kom med angående att de som inte förvärvsarbetar tär på välfärden i och med att de inte betalar skatt. Linderborg påstod ju till och med att det var omoraliskt av Axelsson att låna böcker på biblioteket....att det var att snylta på välfärden. Forskarna beskriver att man måste se det från andra håll också. De som blir utslitna, utbrända, upplever psykisk ohälsa riskerar ju att bli sjukskrivna och då ligger man ju också samhället till last. Att frivilligt avstå från heltidsarbete gör ju att man ligger samhället mindre till last än om m

an blir sjukskriven. De som lever ett enklare liv belastar dessutom miljön mindre än de flesta andra. De lagar och lappar, plockar bär och reser mindre. Man sopar gärna miljökostnader och kostnader för psykisk ohälsa under mattan.

I det stora hela är forskarna väldigt positiva till downshifting. Det är bra både när det gäller miljön och människors hälsa. De vänder sig också mot Linderborgs hårda syn på Axelsson...om att hon skulle bli sårbar och att hon blivit hemmafru. De menar att många förstagångsförfattare faktiskt har en heltidsarbetande partner vid sin sida och vad är egentligen en hemmafru? Är man hemmafru när man skriver böcker?

Ja, jag nickar och hummar...det låter ju bra det här. Det förstår väl alla tänkande människor att det är bra för miljön om vi lever lite enklare och lugnare. Och att det är bra för hälsan att leva i lite långsammare tempo behöver man inte heller vara ett geni för att förstå. Fast det där med hemmafrupratet retar mig lite. Det låter så dumt liksom...varför kan man inte bara få vara en hemmafru? Måste man skriva en bok för att rättfärdiga sin tillvaro? Tänk om man som jag då, skriver en massa, som jag inte tänker göra något kommersiellt av...jag skriver bara för att jag behöver formulera mina tankar i skrift, för att jag tycker att det är meningsfullt, för att jag känner att jag utvecklas av det...duger inte det? Vad är egentligen skillnaden? Det är ju pengarna. Jag vet det. Den som tjänar pengar är värd något och den som inte gör det är värdelös.

Men sen kommer det allra dummaste. Artikeln avslutas med en varning...downshifting är bra...men det innebär också en risk för ojämnt fördelade arbetsuppgifter i hemmet. Och därför skulle det vara bättre om man fördelade downshiftingen jämt i familjen. Alltså att båda föräldrarna gick ner i arbetstid får man förmoda. Men duh…blir så trött...det faller alltid på jämställdheten liksom. Många familjer skulle må bra av att bara en av de vuxna förvärvsarbetade. Det är lugnt och skönt om en bemannar hemmet. Är det två som ska fara och åka och göra olika saker blir det ju inte lugnt. Man ska turas om, matcha tiderna med varandra, försöka räcka till både på jobbet och hemma. Och alla har olika typer av jobb...vissa kan lägga upp tider som de vill, andra är helt styrda, vissa reser i jobbet, andra jobbar natt. För vissa går det kanske att dela lika, för andra inte. Så...vad 17 har någon annan med saken att göra ens? Varför inte bara låta folk göra det som är bäst för just dem och deras familj? Hur hamnade vi här? Att jämställdheten totalt styr vårt tankeliv...mot allt sunt förnuft.

Hemmafrun...

...sticker upp sitt fula tryne lite då och då...och då gäller det för pk-maffian att slå till...hårt och omedelbart! Den här gången visade sig hemmafrun i förklädnad...men hon avslöjades snabbt.

Det är den där kvinnan, Åsa Axelsson, som bestämde sig för att hoppa av ekorrhjulet eftersom hon inte orkade längre. Hon hoppade av sitt jobb efter att ha drabbats av utmattningssyndrom. För att klara av att leva på en lön, makens, drog familjen ner på allt som gick att dra ner på...mat, frisörkostnader, prylar, fritidsaktiviteter...Och så blev det en bok också förstås...det blir ju lite mer pengar in då. Och i samband med boklanseringen blev det också intervjuer...och då kommer förstås den där brännande frågan "vad säger du till dem som tycker att du pläderar för hemmafruns återkomst?" För hur bra det än kan vara för familjens välmående om bara en vuxen i den förvärvsarbetar så lurar ändå faran i det...det kan vara en hemmafru som poppat fram. Men Åsa svarar bra..."Jag pläderar för att alla människor ska ha en rimlig arbetsbelastning. Det kanske är orimligt den tiden man har barn hemma, att båda ska jobba heltid. Sedan får man dela upp det som man tycker. Den här lösningen passades oss."

Men det där med att göra som det passar den egna familjen...nä, det är inte så bra. Det kan bli väldigt tokigt om folk gör som det passar dem själva. I alla fall tycker mediakvinnor det. Vad vanliga kvinnor tycker det vet man inte så noga.

Först ut var Jenny Strömstedt. I en ganska förvirrad krönika i Expressen redogör hon för sin syn på den där boken och allt vad den står för. Hon börjar med att hylla alla mammor som kämpar, varje morgon, varje vardag, varje dag full med stress och utmaningar, varje eftermiddag med hämtningar och handling och mat och allt det där och varje kväll när de somnar utmattade i soffan. Hon berättar om mammor som är helt utmattade och redan vid 31 års ålder längtar efter att gå i pension. Och sen ramlar hon in på Åsa, fyrabarnsmamman som hoppat av ekorrhjulet och finansierat det med att spara in på mjölk och hårklippningar. Jenny känner instinktiv oro. Och efter en stund kommer hon på varför. Åsa har blivit hemmafru! Mannen jobbar fortfarande heltid och Åsa är hemma och sköter om fyra barn och hem. Och så har hon mage att slå in öppna dörrar genom att säga det helt självklara...struntar man i förvärvsarbete spar man pengar eftersom man hinner göra mycket själv...och jobbar man kostar det pengar eftersom det är så jobbigt att man måste ta alla genvägar som finns. Sen berättar Jenny att det väl inte finns några två heltidsjobbande föräldrar som klarar sig utan halvfabrikat och bortabakat. Det är självklart. Det som är oroväckande är att när Jenny och många andra drömmer om att stanna hemma (att bli hemmafru alltså) är det inte missnöje med yrket utan med en allmän känsla av otillräcklighet. Det är inga män som känner på det sättet. De drömmer inte om att vara hemma. För kvinnorna gör det mesta jobbet. De utför fem veckor mer obetalt arbete än män varje år. Om man har en mer traditionell arbetsfördelning blir kvinnan inte lika mycket sjukskriven. Men det var ju liksom inte det här kvinnokampen gick ut på. Kvinnokampen gick inte ut på att kvinnor skulle må bra liksom. Kvinnokampen gick ut på att kvinnor skulle befrias från oavlönat hushållsarbete och sin partners försörjning med usel pension som följd. Och med den logiken är det helt fel att hoppa av ekorrhjulet om man är kvinna. Att bli hemmafru är fel väg. Sen kommer själva avslutningen..."i drömmen om en rimligare värd vore det mer lyckat för alla om både män och kvinnor fick sina timmar hemma vid diskbänken." Alltså...det är bättre om båda i ett förhållande blir utarbetade än om båda mår bra. Det är viktigare att göra lika än att få en familj att fungera på ett någorlunda harmoniskt sätt. Och det är bättre för en hel massa kvinnor att ägna sig åt avlönat hushållsarbete (som ju väldigt många gör) och dela lika på det oavlönade hushållsarbetet på kvällarna än att kvinnor får en rimlig arbetsbelastning. Och det är alltid bättre att slita än att ha det bra. Om man kämpar med overaller och lämningar och hämtningar och snitslar sig fram mellan färdigmatsgondolerna med ett par trötta ungar i kölvattnet är man en bättre mamma än en sån där som har det bra och kan se till att resten av familjen också får lite lugn och ro. Det är logiken i vårt moderna jämställda samhälle.

Nästan simultant med Jenny kom i Aftonbladet ut en motsvarande krönika skriven av Åsa Linderborg. Åsa låtsas först vara lite med på den andra Åsas tåg. Det är ju bra för miljön om man hoppar ur ekorrhjulet och struntar i konsumtionshetsen. Men ändå...det är inte bra...hela projektet framstår som "en gigantisk egotripp." För även om Ekorråsa vittnar om att hela familjen mår bättre av ett lugnare tempo är det egentligen väldigt synd om Åsas familj. Jo, för döttrarna får inte gå till frisören. De måste ha hår som Åsa själv kan klippa (hur många flickor finns det inte därute med långt hår som skulle vara klippt av vilken mamma som helst...de verkar gilla't i och för sig). Sonen får inte lika många fiollektioner som förr. Och det allra värsta är kanske det sociala...yngsta dottern får inte gå på fritids. Det är för dyrt. Hon måste gå hem efter skolan och vara med mamma. Hu. Och lika illa är det med maken. Han får inte äta lunch med sina jobbarkompisar och umgås och ha kul med dem. Han måste åka hem till Åsa och äta där. Det är billigare. Stackars karl. Tänk att tvingas umgås med sin fru istället för kompisarna.

Och sen kommer det...det hemskaste av allt. Åsa är försörjd. Av en man. Och inte vilken man som helst. Sin egen man. Urk. Hon är utlämnad åt hans godtycke. Hon får vara hemmafru så länge han godkänner det. Hon har blivit sårbar.

Ja, sen kommer en del snack om orättvisorna mellan vita medelklassfruar och invandrarfruar. De kan minsann inte säga att de vill vara hemmafruar. Om de öppet sa det skulle folk bli arga och ropa: "Du ska fan inte snylta på oss andra!" Och det ligger något i det faktiskt. Det kommer bara upp när det gäller invandrarkvinnor eftersom fler av dem faktiskt verkar vara hemma med barn än vad vita kvinnor är. Och det är ju nåt ingen gillar. Varken vanligt folk eller staten. För de där invandrarkvinnorna som slinker undan utgör ju alltid ett stort problem...de måste ut i arbete. Både av snyltningsskäl men också för deras egen skull förstås. Så att de blir fria och ekonomiskt oberoende.

Åsa, ja Linderborg alltså, inte den andra Åsa...inte snyltåsa. För det är vad Linderborg påstår...att Åsa snyltar. Hon är oförskämd när hon påstår att man kan spara pengar genom att låna gratis på biblioteken. Biblioteken som byggts upp av skattebetalare. Och Åsa har alltså inte bidragit. Hon betalar inte skatt. Det är skattebetalarna som möjliggör sjukvård, utbildning, vägar och allt det andra. Hur skulle det gå om alla kvinnor blev hemmafruar? Hela landet skulle kollapsa direkt.

Sist kommer Linderborgs uppmaning till ekorråsa. Hon borde lägga sin lediga tid på politisk kamp för ett annat samhälle än detta konservativa hemmaprojekt. Alla måste få lov att hoppa av ekorrhjulet, och inte bara en och annan egoist. Åsa borde ha kämpat för sex eller kanske fyra timmars arbetsdag istället.

Ok, då vet vi. Två kvinnor har givit sitt omdöme om en kvinnas val...en kvinna som kände att livet var övermäktigt och bestämde sig för att göra något åt det. För henne och hennes familj funkade det bra att hon slutade förvärvsarbeta. Och med tanke på att kvinnan har fyra barn...och ägnat de senaste 19 åren åt att vänta, föda, kanske amma, ta hand om...barn samt förvärvsarbetat som lärare, skött ett hem och ett äktenskap, ett hus och en trädgård...så förstår man att det kan bli för mycket. Och att inbilla sig att om bara maken diskar mer så blir allt bra...det fattar nog alla att det inte går. Att ta hand om hem och fyra barn är ju ett heltidsarbete i sig. Och att lägga på ytterligare två heltidsarbeten på det...ja, det förstår väl de flesta att det inte är optimalt. Argument 1 faller alltså...det hjälper inte om mannen står vid diskbänken hälften av tiden. Det finns mycket mer som ska göras. Dygnet har bara 24 timmar.

Argument två är att det är egoistiskt att vara hemmafru. Hemmafruar är onda varelser som pådyvlar sina familjer hemska saker bara för att själva få en rejäl egotripp. Ok, undrar hur många barn som på riktigt tycker att det är så jättekul att gå på dagis och fritids. Hur många barn skulle stanna kvar frivilligt på fritids efter skolans slut om de hade ett val. Det får vi inte reda på för ingen frågar. Men många hemmaföräldrar (däribland jag själv) vittnar om att många barn också skulle vilja gå hem efter skolan...det säger de när hemmabarnen blir hämtade efter skolan. Argument 2 är alltså rätt tveksamt.

Sårbarheten...argument tre. Man blir sårbar när man blir försörjd av någon annan. Ja, i vårt samhälle blir man kanske det. Man måste lita på sin man och helt enkelt överlämna sig åt den förtröstan på att mannen är så rejäl och god som man tror. Men egentligen kunde man ju faktiskt bara införa trygghetssystem för familjer som har en försörjare. Det finns i andra länder. Man kan dela pensionspoäng. Man kan införa försörjningsansvar för mannen om han lämnar familjen. Han har ju ändå dragit nytta av sin hemmafru och därmed har han ansvar för hennes försörjning efter en skilsmässa. Man kan återinföra änkepensionen. Man kan införa sambeskattning så att mannen måste dela lika på sin lön och vara solidarisk med sin hemmafru. Så argument 3 är svagt.

Argument 4. Hemmafruar snyltar. De kanske allra mest stötande argumentet. Snylta. Det är att åka snålskjuts på andra. Att ta för sig av sånt som inte är ens eget. Gör hemmafrun det? Ok, hon betalar inte inkomstskatt och därmed undanhåller hon alltså pengar från samhället. Fast kanske ändå inte. Om hon arbetar med ett skattefinansierat jobb kommer ju faktiskt pengarna från andra skattebetalare från början. Och om hon dessutom använder sig av dagis och fritids och vab och sjukskrivningsdagar blir det ju etter värre. Bara skattepengar som snurrar hit och dit. En hemmafru kostar inget för samhället. Inget alls. Tvärtom sparar hon pengar. Och dessutom betalar hon skatt. Hon har kläder på kroppen, mat i magen, bor i ett hus, transporterar sig, köper kläder och mat till sina barn, värmer upp sitt hus osv osv. Det är hennes förvärvsarbetande make som får betala in all denna skatt. Han blir dubbelbeskattad, eller i ekorråsas fall...beskattad sex gånger om...för sig själv och varje familjemedlem. Så är det inte i andra EU-länder. I Tyskland får man göra ett skatteavdrag för varje barn man försörjer samt för sin fru.. 70 000 kr per barn och 80 000 för sig själv och dessutom för frun om hon försörjs av maken. Pengar som ska gå till konsumtion och levnadsomkostnader skall inte beskattas tänker man där. Så argument 4 är idiotiskt. Det är systemet som är fel. Inte konceptet hemmafru.

Ja, så var det med det. En smyghemmafru stack fram nosen och fick direkt två örfilar av två pk-kvinnor, en från högerhåll och en från vänsterhåll...båda rörande eniga i sitt sätt att tänka. Egentligen tror jag bara de är avundsjuka. Och missunnsamma. Och livrädda att vi vanliga kvinnor ska tuffa till oss och kräva rätten att ta hand om hem och barn...att vårt obetalda arbete som i betald regi är värt pengar...ska få den respekt och det ekonomiska värde det är värt.

  

Statssanningen...

...manglas ut...i alla sammanhang som yppar sig. 

Den här gången hittar man den i en historiebok för mellanstadiet. Vi läser på inför ett prov om Frihetstiden. Det är en förvirrande bild som träder fram. På 1700-talet bor de flesta på landet. De arbetar inom lantbruket. Det redovisas i boken...på en annan sida. Folk kan äga jord, de kan arrendera jord, de kan vara drängar och pigor. Man skriver inget om backstugusittare eller nådehjon men berättar om att de som inte äger något får tigga (med tiggarbricka) eller bo i fattighus. Man berättar om barnauktioner och barnhem och barnarbete. Och så berättar man om de första fabrikerna, textilfabrikerna. Där jobbade mest kvinnor. Det var hårt. Å andra sidan var det också hårt att vara förmögen kvinna, tex fru till en köpman. Dessa kvinnor FICK inte ha några yrken. De skulle gå hemma och föda barn och se till med tjänstefolket...underförstått...trist, inte bra, orättvist. 

Till boken hör instuderingsfrågor. En fråga var varför det var mest kvinnor som arbetade i textilindustrin. Svaret...förmodligen dikterat från läraren bliv...män ansågs mer värda och fick alltså förmånligare jobb. 

Ok, undrar vilka jobb det var frågan om. Vilka förmånliga jobb hade männen...de som var på samma nivå i samhället som de där industrikvinnorna? Lantarbetare, skogsarbetare, gruvarbetare, järnbruksarbetare. Förmånliga jobb? 

Nåja, historia handlar ju inte bara om historia. Det handlar om att lägga fast den rådande sanningen. Det var synd om kvinnor...endera fick de jobba jättehårt, med de sämsta jobben...eller så fick de inte jobba alls. Och männen...ja, de har alltid haft det roligt ute i arbetslivet. Statssanningen dikterar detta och då är det så. Och nu är det så mycket bättre, nästan perfekt faktiskt. Nu är alla ute och har det kul i arbetslivet...alla gör karriär och ingen tar hand om några barn eller sköter om några hushåll eller sliter ut sina kroppar i förvärvsarbetets regi. 

Matte och svenska och härlig vinter!

Skoldagarna går en efter en. Minstingen är frisk. Två andra barn har varit hemma denna vecka...feber, hosta, halsont. Jag städar och tvättar och lagar mat...och stickar och målar och plockar. På eftermiddagarna försöker jag göra lite, lite med 8-åringen...lite nyttigt alltså...roligheter hittar han på själv och fyller tiden till bredden med sånt han gillar!

Men vi spelar lite piano nästan varje dag och det går framåt...han läser noterna ganska obehindrat, kan ta ut låtar genom att läsa noterna själv, har rätt bra koll på tonernas längd...och kan träna in en lagom svår låt på ca en vecka. Det är roligt...och särskilt roligt är det när han då och då får sån lust att träna att han helt självmant sätter sig vid pianot och spelar och spelar!

Vi jobbar vidare i skrivträningsboken för småskolan. Nu är det slut med att bara skriva av och istället är det lätta skrivövningar...luckor med ord som fattas. Det ser simpelt ut men är nyttigt...ögat lär sig att vandra mellan texten och listan med ord. Den tysta läsförmågan tränas upp. Och handstilen blir förstås bättre. Och jag tror att meningsbyggnad och stavning går in bakvägen...mönster skapas. Fortfarande är det inga dubbeltecknade ord med och inga konstiga stavningar...det kommer senare. 

I matten jobbar vi mest i räkneboken från åk 2, 50-talets variant alltså. Vi jobbar lite i Favorit 2a också men den är så rörig att vi får hoppa över en del. Så basen är den gamla boken. Nu har man introducerat lästal och det tyckte 8-åringen var roligt! Det var kul att läsa tyst och skriva upp och räkna ut och se min reaktion...var det rätt eller inte! Och det mesta gick att läsa och lösa helt själv...några ord fick han fråga mig om vad de betydde..."fat" tex...och hur läste man ut "tjära"...var "lantbrukare" samma sak som "bonde"? Bra träning inte bara för mattens del utan också när det gäller språkförmågan! 

Men skola hit och skola dit...därute är det ju vinter! Och igår var det extra härligt med en temperatur på strax under nollan och tjock härligt mjuk kramsnö! Länge, länge var N ute och grävde och byggde...först i sällskap med mig och sen ensam! 

Vardagsveckan...

...är snart slut. Fredag. Skönt. Det har varit en seg vecka men helt ok. 7-åringen har fortsatt att vara sjuk. Feber, hosta, halsont. På tisdagen blev det 12-åringens tur. På torsdagen 14-åringens. Och själv har jag också ont i halsen och känner mig lite halvrisig. Men vi har dragit oss fram. 7-åringen är nästan frisk men det känns dumt att släpa ut honom sista dagen på veckan. Det är nog bättre att vänta med att gå till på måndag. 

 

På tisdagen kom äntligen tapetseraren! Tapeten är uppe i vårt matrum! Det känns kul! Och det blev så fint tycker jag! Nu ska det bli roligt att få in möblerna och fundera på var tavlorna ska sitta! 

Jag har haft tid att sitta och sticka en hel del eftersom sjuka barn har varit parkerade i tv-soffan. Vi har tittat på alla avsnitt av Tintin på Netflix och jag hann få färdigt ett par nya vantar till 7-åringen...jag är lite stolt över dem eftersom jag hittat på dem helt själv! Färgerna kunde ha varit finare men vitt och grått var vad som fanns kvar i garnkorgen! 

Jag är ingen tv-spelsfantast men denna vecka har jag faktiskt spelat lite! 7-åringen ville så gärna att jag skulle hålla honom sällskap uppe i tv-rummet och för att locka mig laddade han ner ett spel han trodde att jag skulle gilla! Annars är det mest krigsspel som uppskattas här hemma...men nu fanns det plötsligt ett gulligt spel med mullvadar som gräver sig ner i olika klippor och letar nycklar och stjärnor och sånt! Det var kul! 

Och nu är det fredag och alla barn utom ett är hemma...hemmet är halvstädat...och kvällsmaten är på g redan...lite jobb har jag kvar innan helgfriden kan börja! 

Veckan som gått...och ett mumsigt laxrecept!

Det är måndag. En ny vecka har börjat. Tvättmaskinen surrar. I övrigt är det tyst. Barna är i skolan. Fast minstingen är hemma. Han är sjuk. Han har feber. Han var sjuk i slutet av förra veckan också, var hemma torsdag och fredag för ont i huvudet och kände sig småkrasslig. På fredagseftermiddagen var han som vanligt och vi tog till och med en liten promenad hem till mina föräldrar. Vi gick genom skogen för att se hur det såg ut nu när vi har så mycket snö. På lördagen åkte vi till badhuset och hade kul. Det skulle vi förmodligen inte gjort för i går, söndag, vaknade 7-åringen med feber. Så idag är han hemma och vilar. Veckan som gått var en sån där helt vanlig vecka. Trivsam och vardaglig. 

Jag gör min vanliga städrunda på morgnarna. I 12-åringens rum är det alltid spännande att gå in. Det händer mycket där. Verksamhet pågår. Skrivbordet är som ett eget landskap av allt som pågår i hans fantasi och hjärna...det fixas och donas, byggs och konstrueras och tänks...

14-åringen kämpade med plugg inför ett religionsprov i kristendomen. 29 rejäla frågor hade delats ut av läraren. Sonen har fått sammanfatta varje svar i punktlistor och så har vi förhört. Han har tränat och jag har frågat och prickat av det han kan. Denna vecka kommer del två av provet så vi ska väl ta fram pappren igen och förhöra vidare på det läraren inte frågade förra veckan. 

Jag och 7-åringen har målat en del. Vi har tittat på nätet efter fina bilder och låtit oss inspireras. Jag tycker vi har varit ganska duktiga att få till det!

Jag har stickat en hel del de senaste veckorna. Efter lunch sätter jag mig...jag är riktigt oanständigt lyxig...jag drar på tv:n...följer "Hemma igen" - en australiensisk såpa som faktiskt är så där medryckande bra, True Detective, Hinterland, en fransk serie som heter Skogen...och så stickar jag. En timmes vila, kultur, underhållning och stickning...och en kopp kaffe efter maten...

12-åringen önskade sig ett par mönsterstickade fingervantar. Skator fastnade han för när han bläddrade i en gammal bok jag fått av min mamma. Den är full av gamla traditionella nordiska mönster! Jag lyckades kombinera två olika stickmönster till ett som faktiskt blev rätt bra! Mudden blev lite för lång men det gjorde inget tyckte sonen...det blev bara varmare på handlederna och det kan ju vara bra! Men jag ska nog ta och göra ett par till ändå...och få modellen riktigt bra! 

7-åringen tycker ofta att det blir lite trist i skolan...han upplever att han kan det mesta redan och är lite otålig att komma vidare. Vi gör lite extra matte då och då...vi jobbar i 2:ans bok från 50-talet och nu är vi inne på kilo och hekto. Det var roligt! Vi började med att väga och känna på olika förpackningar...vad är egentligen ett kilo? Sen ritade jag upp det där kilot och delade upp det i 10 delar...varje del är ju ett hekto. Vi jämförde med tiokronan som går att dela upp i 10 enkronor. Sen fick han räkna. De gamla böckerna är så bra. Det är så mycket av allt och mängdträningen gör ju sin nytta...det går in! 

Och så blev det fredag och vi gick den där promenaden över vårt Björnberg! Det var så vackert...tyst och stilla och mjuk orörd snö överallt...eller inte riktigt orörd...haren och katter och rådjur hade trampat där före oss! Och småfåglar såg vi också...de verkar redan känna av att våren lurar bakom snön för deras kvitter andas vår! 

Fredagskväll! Vi lagade mat tillsammans...jag, maken och 14-åringen! Vi  gjorde laxpaket...de är så goda...portionsbitar av lax...på med tunna strimlor av morötter, purjolök, färsk fänkål...salt och peppar och en skvätt pernod! Vrid ihop smörpapper till paket och in i ugnen i 10 min 225 grader och sen dra av värmen och vila 10 min till! Hasselbackspotatis till det...och saffranssmör - 150 g smör som mosas tillsammans med stött saffran (tillsammans med havssalt och lite citronsaft)! Mums! 14-åringen var ansvarig för efterrätten....crêpes Suzette! Ännu mer mums! Alla åt och njöt! En trevlig måltid med mycket prat om ditt och datt...företrädesvis rymden och svarta hål och maskhål...föranlett av att delar av familjen följer den tyska underbara märkliga och konfunderande serien Dark! 

Flambering livar alltid upp! 

 Lördag...badhus...alltid kul! Hoppa och dyka och simma och leka! 

En vecka rullade förbi...som de gör...och nästa är här!