Britt-Marie berättar om sig själv och sin bok. Hon menar att det är det faktum att kvinnorna gick ut och jobbade då, på 60- och 70-talen, som byggde upp vårt moderna välfärdssamhälle. Här följder resonemanget:
- I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet bröts hemmafrueran.
- Om kvinnorna inte hade gått ut och arbetat hade det inte funnits tillräckligt mycket skattepengar för att bygga upp välfärden.
- Politikerna visste om detta...de förstod detta tidigt på 1960-talet...att utan kvinnligt arbete och skatteinbetalningar...ingen välfärd. Vanligt folk fattade inte det här.
- De viktiga milstolparna för att få till den här välfärden var...bort med sambeskattningen, fri abort, delat ansvar för hem och barn, lika värde för gifta och ogifta kvinnor.
- Utbyggnaden av dagis var helt avgörande för att kvinnorna skulle ta sig ut i arbetslivet.
- Vi är inte framme vid det jämställda samhället ännu. Det krävs att hemkunskapsundervisningen blir ett kärnämne under hela grundskolan för att folk ska bli jämställda. Och så måste folk få mer tid...kortare arbetstid.
Britt-Marie får också frågan om huruvida barnen som växte upp på 70- och 80-talet fick tillräckligt med utrymme. Jag antar att intervjuaren tänker på hur det blev när mammorna lämnade hemmen. Britt-Marie säger att det bästa var att dagis byggdes ut. Där fick barnen lekkamrater och utbildade förskollärare. Detta gjorde att alla barn i hela riket fick möjlighet att utvecklas i grupp och med pedagogiskt inslag. Förr var det bara de rika som kunde lämna bort sina barn. De andra stackarna fick klara sig hemma med mamma och syskon och kompisar. Sen säger hon att barnen kanske också kunde hamna i kläm. Hennes egna barn fick gå långa dagar i förskolan och hon hade dåligt samvete. Men det gick ändå bra.
Ja, inte vet jag...jag kanske är lite dum i huvudet...men jag kan inte låta bli att fundera på en del saker...
Jag tänker på hur det är i andra länder...det finns en del länder där hemmafrun fortfarande existerar. Hon finns i Tyskland, Frankrike, Österrike, Schweiz, Spanien...Jag har för mig att de har en del välfärd där också. Jag har för mig att barna får gå i skolan, att det finns allmän sjukvård, att det finns ett ok vägnät, poliser, pensioner, a-kassa, sjukpenning, tandvård...och sånt där. Det finns kanske inte nästan gratis förskola förstås...
Förskolan förresten...den som är själva förutsättningen för att kvinnorna fick komma ut och jobba...Så är det ju förstås...utan förskola måste kvinnorna ta hand om ungarna själv, eller leja bort barnpassningen bäst de kan. Fast på samma gång som kvinnorna tack vare förskolan frigjordes...fångades de också...i förskolan och på andra ställen. Många, många kvinnor flyttade liksom bara ut ur hemmen och landade i en annan typ av hemmafruvärld...en där barnpassnignen blev den enda sysslan, eller städningen eller matlagningen eller annat omsorgsarbete. Så förskolan är liksom både frihet och fängelse på samma gång.
Karriärkvinnorna kan förstås vara glada över att de har fått nästan gratis barnpassning...de som är barnpassarna kanske innerst inne inte riktigt är lika glada. Man vet inte...man de kunde tänkas kännas lite pyrt att få dealen att du får bli fri genom att passa andras barn och lämna bort dina egna ungar till någon annan som frigjorts på samma sätt...lite som en orm som biter sig själv i svansen.
Man kan också fundera över hur det är ställt med välfärden. Förskolan är välfärd. Visst. Men hur bra är den? Hur bra mår pedagogerna och barnen? Det verkar finnas en del problem. Det verkar som om skattepengarna inte riktigt räcker till för att få den där toppenvälfärden vi vill ha. Kvinnorna är redan utkörda eller frigjorda eller hur man vill se det...det finns inga fler att sjasa ut..förutom invandrarkvinnorna då förstås. Kanske är det de som ska rädda välfärden nu? Man får se.
Nu är det gjort i alla fall. Vi har välfärd. Och det är kvinnorna som har gjort det! Och som har fått den. Tack.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera